Kompatibilister, förklara er!

Jag tror att kompatibilister började med inspiration i den lingvistiska filosofin. Man ansåg att det låg en begreppsförvirring till grund för den ursprungliga frågan om viljans frihet: när vi pratar om att ha en fri vilja, så menar vi friheten att göra vad vi vill (med vissa kvalifikationer så klart). Sedan drar man ofta också en analys av det kontrakausala frihetsbegrepp med på köpet och visar att det är inkonsistent. Motsvaret brukar vara att det kanske är så vi vanligen pratar frihet, men att om kontra-tesen falsk, då stämmer moralsk nihilism. Sedan drar man en analys av den sortens frihet som förutsätts för moral, och visar att kompatibilistens frihet är irrelevant. Och där står man då och bråkar. Så klart finns den kompatibilistiska frihet, men frågan är: räcker den för moralsk agentur?

Mitt svar på den frågan är nej. Att hålla människor moraliskt ansvariga för sina handlingar är dock nödvändigt för samhällsstrukturen men jag hävdar att något moraliskt ansvar inte finns om världen ser ut som en kompatibilist beskriver den.

Verkligheten fungerar som den gör, den har inget absolut samband med den kollektiva och subjektiva mänsklighetens uppfattning av den. Om vi känner att vi har kontroll över våra val, är vad vi gör vårt moraliska ansvar. Om vi faktiskt har fri vilja i verkligheten eller inte saknar betydelse.

Nja, saknar betydelse vet jag väl inte. Vi hålls inte moraliskt ansvariga för att göra omöjliga saker.

Om en vän ber dig att hämta en bit månsten och komma tillbaka om en timme är det inte ditt fel att du inte klarade av uppgiften. Alltså är du inte ansvarig.

Om världen är deterministisk och du ombeds göra något som bryter mot denna kausala struktur är det inte ditt fel att du inte klarade av uppgiften. Alltså är du inte ansvarig.

Men en försvarbar kompatibilistisk tes kommer med en analys av moralskt agentur på köpet. Så klart kan man gott kritisera en sådan, men det kräver arbete. Ett försök:

P1: En agent är moralisk upphovsman till sin handling om och endast om handlingen har sin grund i agentens natur/karaktär.

(vilket försvaras genom reductio): antag motsatsen, utledd en absurd konsekvens, via bivalens och lagen om det uteslutade tredje: P1 håller.

Sedan till kritiken (som nu, om kompatibilisten har rätt) som går efter P1 och antingen sluter i necessarianism, vilket är din tes som du ger uttryck för, eller suppleras med en kritik af underargumentet (reductio) och visar på kontrakausal frihets logiska möjlighet (vilket är ett bra läge att kunna påvisa för tillhängare av den sortens synspunkt).

Kritik av P1:

1) Om en agent är moralisk ansvarig, då kan han med rätt rosas eller straffas för sina handlingar.
2) Men antag att determinism stämmer och att P1 stämmer; då kan en agent rosas/straffas för handlingar som utspringer av dennas karaktär, men karaktären är slumpartad ur agentens synspunkt. Alltså: agenten straffas för en egenskap denna inte kan påverka! Men vi vet att:
3) Ought implies can.
Ergo: antingen stämmer inte P1 eller också stämmer inte 1. Men 1 stämmer. Alltså: P1 är falsk.

Så brukar det se ut.

Sedan kontrar kompatibilisten:

"Ought implies can" kan ges en kompatibilistisk tolkning. Alltså underminerar inte denna prämiss något som helst. Vidare: motståndaren förutsätter att ansvar förutsätter ansvar för sin karaktär. Men varför påbörja denna regress om vi accepterar kompatibilism? Komp. förutsätter inte den tesen, och den bör alltså stödjas av någon sorts resonemang. Kanske alternativ strategi: prämissen begår kategorifel. Karaktär är inte den sortens ting som kan ansvaras för, utan den är en förutsättning för ansvar. Karaktär är ingen handling, och dens tillfällighet, ur agentens synsvinkel, har inget att göra med agentens ansvar som agent. Eller tredje strategi: skit i om agenten inte skapat sin karaktär. Om karaktären är ond ska den straffas.

Alla svaren har tydliga problem, men likaså har kritiken. Så det finns plats att bråka på.

För en absolut deterministisk verklighet existerar ingen moral, det betyder dock inte att det saknas utrymme för moralisk uppfattning hos oss. Det moraliska ansvaret är gentemot dina medmänniskors uppfattning av ditt agerande, inte gentemot verkligheten. Om världen är deterministisk är det oundvikligt att du får ta det moraliska ansvaret du belastas med på samma vis som det är oundvikligt att de som lägger det på dig kommer lägga det på dig. Verkligheten kan inte belasta dig för att du gör vad som är oundvikligt, men människor kan och kommer göra det för att vi inte upplever våra val som oundvikliga.

Ja, jag håller med. Som jag skrev tidigare är moraliskt ansvar nödvändigt för samhällsstrukturen och även om vi bevisar (på något sätt) att fri vilja inte existerar kommer vi fortfarande att hålla folk moraliskt ansvariga för vad de gör.

Shopenhauer citatet är bättre tolkat som : Du kommer alltid göra vad du önskar att göra, men vad du önskar att göra i alla situationer i ditt liv är alla helt förutbestämda av kausaliteten i din hjärna. I fallet med människor är det helt enkelt första aktiviteten i din hjärna av neuroner och protoner som sporrar en domino effect(tänk en explosion av en raket)... där allt sker med simpel orsak-verkan.


Denna diskussion är semantisk och inte ontologisk, En kompatibalist väljer alltså att definera fri vilja i bredare termer utifrån att du trots allt gör vad du själv önskar(i fria samhällen) men står fortfarande fast vid att allting är förutbestämt.


Hur definerar man då en alternativ fri vilja? om jag istället kunde ha gjort ett annat val spelar väl ingen roll eftersom jag bara kan göra ett val per situation i livet(kan inte spola tillbaka livet och ändra mig) och vi gör ju så som vi själv önskar.

Einstein har bevisat determinism teorin indirekt med speciella relativitets teorin enligt många(eftersom denna är bekräftad gång på gång). Determinism är alltså ett strikt induktivt argument: Vi har aldrig uppfattat en bevisad icke-kausal händelse(alltså bör vi anta att ingenting sker utan orsak I universum). Om ingenting sker utan orsak finns det alltså ingen slump eller oskriven framtid och därmed är determinismen sann.