Funkar det att "vara sig själv"?

Flashback, det är något vi måste prata om...

Ett vanligt råd som återkommer i tråd efter tråd är nämligen att man ska "vara sig själv", men jag har en smygande misstanke om att vi inte menar samma sak med detta.

"Var bara dig själv, så ska du se att det går bra", skriver Upplyftande Flashbackare, "för då ser ju den andra ditt riktiga jag!"

"Men", säger Bitter Flashbackare, "jag har ju gång på gång försökt att vara mig själv i sociala sammanhang och då tycker ingen om mig! De tittar bara på mig som om jag vore en idiot, eller så får jag en drink kastad i ansiktet på mig! Jag blir ju mycket mer omtyckt när jag spelar en roll, när jag inte är mig själv. Så hur kan det vara ett bra råd att jag ska vara mig själv?"

Det är dags att vi reder upp vad vi menar, och inte menar, med uttrycket att "vara sig själv"!

Är rådet att "vara sig själv" giltigt? Om så är fallet, hur kan Bitter Flashbackare använda sig av det utan att bli en social paria?

Alltså, är du en trevlig öppen person så fungerar väl rådet att vara "sig själv" utmärkt, men får man som sagt drinkar i ansiktet är kanske "rollen" att föredra. Men det beror ju också helt på vad man är ute efter.

Var dina bästa sidor. Det funkar att visa dessa.

Däremot bör du inte visa allt för mycket av dina negativa.

Att vara sig själv är riktigt svårt för många. Att vara sig själv betyder att vara den man VILL vara och våga vara det. Oftast ligger den personligheten inbäddad i en hög av mindervärdighetskänslor, känslor av att man inte förtjänar att vara den personen, känslor att bli förlöjligad om man är vem man vill vara och hela den biten. Istället är man en liten del av sin riktiga personlighet och anpassar sig efter hur andra vill att man ska vara.

Att vara sig själv och vara stolt över den man är är något väldigt kraftfullt som inte bara ger nöje i livet utan gör en mycket attraktiv för tjejer som attraheras av den typen av män. Jag tror att en del av det ligger at tman vet vad man själv vill vara i livet och var man är på väg. Det ger en helt annan självsäkerhet än när man är identitetslös och inte riktigt har hittat sin plats i livet eller vem man egentligen är.

Om du är en mesig jävel som har svårt att ta för sig och lyckas bli kompis med tjejerna istället för att komma innanför trosorna, trots att det enda du vill är att få ligga ligga så kanske du får tänka på att vara lite flexibel i din "approach" lite. Oftast handlar det om vad man utstrålat och attityd. Självsäkerhet är egenskapen nr 1 vad det andra könet finner tilltalande, så det går att fejka till viss del. Humor och övrig personlighet är svårare att fejka även om det blir lättare att vara rolig ju mer bekväm du känner dig i situationen. Börja träna, få upp testosteronnivån, läs några raggningsböcker av olika karaktär, köp feromonsprej som signalerar dominans (bara att du tror att detta fungera kommer det fungera), börja meditera, ta MDMA, gå i terapi dvs vad som helst som gör att du kan känna dig mer självsäker.

I längden och om du vill ha seriösa relationer finns tyvärr inget substitut för att vara den man egentligen är, utan detta är endast kortsiktiga lösningar för att få ligga eller klättra på karriärsstegen. Försök komma i kontakt med tjejer som är i liknande situation som dig om detta känns för främmande och fejkat.

Jag tror faktiskt att många, många kvinnor skulle tycka det var väldigt oattraktivt med en kille som inte vågade vara sig själv, och som istället försökte spela olika "spel" och gömma sig bakom tillgjorda fasader". Samtidigt, hur bra skulle man trivas om man var tvungen att försöka passa in och lyckas genom att vara någon annan ön just sig själv. du misslyckas fastän du kanske lyckas.

Sen så kan man dock alltid arbeta på sig själv, och försöka att ändra saker som man märker inte funkar. Är man blyg så kan man jobba bort det, likaväl som du kan jobba bort osäkerhet eller vad det nu är som står i vägen. Allt handlar ju bara om att våga ta tjuren vid hornen och möta problemet direkt. De går ju alltid att göra sig själv lite bättre!

Givetvis måste du vara dig själv, det fungerar inte att spela någon annan, skulle man lyckas med något så kommer ju inte personen vara attraherad av dig utan av någon annan.

Men, dig själv är ju inte något statiskt, du kan förändras, om ingen tycker om dig så får du helt enkelt ändra på dig.

Att vara sig själv är just de att våga vara sig själv och stå för de. De i sin tur behöver ju inte innebära att du inte behöver förändra dig för att bli accepterad. Blir du alltid nekad och alltid sedd på som en idiot är de ju högst troligen så att du verkligen gör "fel". Analysera varför och ändra de beteendet tills du lyckas bättre.Oftast handlar de om blyghet heller att du uppfattas som dryg och att du annars har en bra personlighet men aldrig riktigt kan visa den för att du ger helt fel första intryck.
Sen är de ju alltid så att du aldrig kommer bli accepterad till 100% av alla. De handlar ju inte direkt om att spela någon annan om du förändrar och anpassar dig till situationen du befinner dig i. Fast i längden är de nog så att andra kommer acceptera dig när du accepterar dig själv och vet vem du är.

Sen tror jag att de som oftast säger att de aldrig lyckas inte ens försöker nått vidare mycket. Heller försöker men med nått annat än de de egentligen vill åt. Just de med att våga ta för sig stämmer så otroligt bra men också våga misslyckas om du tar för dig för mycket. Våga sätt dig in i situationer !
Där är de ju de med självförtroendet igen. Oftast tänker man ju på sina brister och beter sig osäkert pga av de. Och de är ju som bekant inte så värst attraktivt med tvivlande och osäkerhet, är du själv missnöjd med dig, hur ska då någon annan vara nöjd ? Där är största och svåraste biten att jobba på för att hitta och acceptera sig själv.
Och de är klart har du aldrig haft flickvän/pojkvän heller dåligt med vänner och försöker fixa de i vuxen ålder är de inte så lätt att känna till vissa sociala signaler "koder" osv som "alla andra" känner till. Där tror jag att de funkar bäst om du söker dig till likasinnade.

De var någon som skrev en bra sak härom dan, kommer inte ihåg den exakt och inte vem som skrev men var nått i stil med att de är ganska exakt 50/50 tjejer killar och att de är ganska jämt representerat av lika personligheter mellan kvinnor och män men att vissa personligheter är betydligt mer representerade än andra. Och ganska logiskt är de väl just så de är, hör du till den mer underrepresenterade så tar de längre tid och är betydligt svårare att hitta likasinnade.

Man kan inte klicka med alla, så är det.


Och ibland får man modifiera sig efter tid och plats. Snuskig humor, maniskt behov av att prata om barnens senaste blöjbravader eller en förmåga att spotta snus 3 meter uppskattas inte överallt och av alla. Nån gång får man faktiskt hålla tillbaka lite.


Sen är man oftast ändå lite olika med olika personer. Man är på ett sätt med arbetskamrater, ett annat med sin partner och på ett tredje med sina föräldrar.


Och hur vet man egentligen exakt är man verkligen är "sig själv"? Jag har tex trott att jag varit det med personer jag tidigare umgåtts med, men med facit i hand har man insett att man snarare var en något återhållsam version av sig själv. Hur vet man verkligen är sig själv till 100% och inte bara 70%?

Så är det.

'...talar med bönder på bönders vis och med lärde män på latin.' / Erik Axel Karlfeldt

Det med att hålla tillbaka lär sig folk ganska tidigt tror jag utefter sociala koder och normer, ju skickligare man är desto snabbare kan man läsa av vem personen är som man pratar med och anpassa sig efter denne.

Som svar på din sista fråga - ditt facit fick du när du förändrades. Du hade inte svaret tidigare eftersom du var en annan person, skulle jag tro. Om du lyssnar på din innersta röst så tror jag du vet hur mycket du är av dig själv eller inte.

Beror på vem man frågar. En del säger att om en man man inte träffar nån så måste han jobba med sig själv. Gå till gymmet är ett standardråd.
Jag kunde springa en mil, kunde lyfta mer, hade synligare magmuskler. Det var ändå inte tillräckligt för en del kvinnor. Hade inte spelat nån roll vad jag hade gjort.
De sa till mig hur jag skulle vara som man, och vilka kvinnor jag inte kunde träffa osv.
När kvinnorna sen träffade män så var det gulligt när männen var blyga och nervösa. Till mig sa kvinnorna att det är avtändande och omanligt.
Männen var inte speciellt vältränade. Men vem vet, de kanske klankade ner på de männens kroppar också.
Kvinnorna sa att man inte kan ha nåt gemensamt med stor åldersskillnad. När de själva träffade män där åldersskillnaden var stor så kunde de ha nåt gemensamt.
Kvinnor uttryckte ofta ogillande över män med alkoholproblem och aggressionsproblem. Sen träffade de män som hade både och.
Jag tror att de gillade männen för att de gillade dom. Kemin fanns nog där och de attraherades säkert av männen.
Förmodligen så var männen sig själva och kvinnorna tyckte att de var tillräckliga precis som de var.
Men du är inte tillräcklig som du är.
Kvinnor säger ofta att män överskattar sin attraktionskraft. Det här är ett sätt för kvinnor att trycka ner män, förminska män. Det är provocerande för kvinnor när män tror att de kan attrahera kvinnor.
Kvinnor vill gärna prata för alla andra kvinnor.

Ja, det är ju självklart - och gäller inom allt i livet. Om jag vill få ett specifikt jobb, men inte får det så är det uppenbart något jag måste förbättra/förändra. Så även med relationer naturligtvis.