2012-03-26, 16:25
#1
Här kommer en rapport om trippen som förändrat min verklighetssyn något så brutalt, enjoy!
Kön: Man
Ålder: 18
Vikt: 85 kg
Längd: 183 cm
Drog: 4-HO-MET
Mängd: ~70mg
Tidigare erfarenheter: Cannabis, svamp, mephedrone, tjack.
Vi i vårt kompisgäng hade bestämt oss för att testa någon psykadelisk drog efter att vi alla hade en riktigt mysig upplevelse på svamp hösten -10.
Jag fick ett samtal från en av mina vänner en kväll under hösten -11, han undrade om jag ville med ut på vår gemensamma kompis landställe och testa drogen 4-HO-MET. Med kompisen i telefonen så kollade jag upp drogen lite snabbt på diverse hemsidor, den verkade vara riktigt härlig tänkte jag eftersom jag älskade ruset svamp gav mig.
Nu tar vi ett hopp på några timmar framåt i tiden så nu är vi helt plötsligt framme på min väns landställe, hela ekipaget på sex grabbar, vissa mer erfarna än andra. Efter en mindre diskussion om doserna så hällde vi 15 mg var i varsitt glas och svepte.
22:00. Allihopa hade bäddat ned sig i soffor och madrasser i ett stort rum och vi hade TV:n påslagen, det var Spartacus på.
22:15. Vi satt allihopa och fnissade och jag kände mig ivrig och förväntansfull, till min stora glädje så upptäckte jag att taket fylldes av fraktaler i en mängd olika färger och jag började skratta som en galning, jag var helt euforisk!
22:30. Fraktalerna fortsatte att röra sig i takt till musiken, vi lyssnade på Electrypnose. Jag var nu mer i extas än någonsin förr och tanken slog mig: "Tänk om allt jag ser kommer försvinna för snabbt?!" Jag sprang till köket där påsen med det gudomliga pulvret låg och väntade på köksbordet. Jag vägde upp 25 mg och svepte i mig allt i ett glas med vatten.
23:00. Vi hade nu gjort upp en liten brasa utomhus och jag stirrade upp i himlen och såg gudomliga mönster som loopades om och om igen, jag tycktes höra musiken ännu intensivare samtidigt som jag färdades längre och längre in i trippen.
23:15. Jag sprang runt i köket och skrattade åt att väggarna rörde sig otroligt konstigt, det var fascination blandat med en liten gnutta rädsla, en rädsla som skulle utvecklas till ett hjärnspöke utan dess like. Jag ignorerade rädslan och bestämde mig för att verkligen trippa sönder en gång för alla, så jag radade upp en lite 4-ho-met på cirkus 30 mg. Det var som att dra upp bomull i näsan och det kändes som att jag direkt började trippa hårdare än någonsin. Jag gick ut till elden och tände en cigg. Till min stora fasa så märkte jag att marken under mig började dela på sig och mina vänner som stod vid elden gled iväg från mig, jag blev helt stum och jag kände hur panikens klor grävde sig in i bakhuvudet på mig. Samtidigt som jag höll på att försvinna in i ingenting så hörde jag mitt namn ropas, jag förde blicken uppåt och märkte att så fort jag fäste blicken på en annan punkt så kom verkligheten tillbaka.
23:30. En av mina vänner tyckte att jag såg blek ut och erbjöd mig en stor spliff, jag tackade nej men efter otaliga övertalningar så tänkte jag faktiskt att jag säkert skulle må bättre och kunna somna av spliffen, somna iväg från den jobbiga trippen.
23:45. Efter att ha rökt en stor del på spliffen så gick jag in i huset och la mig i en soffa och kollade på TV:n, det var Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson på. Figuren på filmens ansikten förvrängdes och jag försökte urskilja hur fan dom såg ut men det var omöjligt. Jag tänkte att mina vänners ansikten kanske också skulle förvrängas om jag stirrade på dem, jag tittade på min ena väns ansikte men som tur var förblev det normalt, det enda som jag såg som var onormalt var en våg av färg som pulserade fram över hans kinder och panna, det var ganska fint tyckte jag.
00:10. Jag hade vid det här laget förlorat känseln i hela kroppen samt förlorat talförmågan, jag hade även svårt att ta mig ur jobbiga tankeloopar och efter ett tag så slog tanken mig: "Tänk om jag aldrig kommer att bli normal igen?"
00:30. I ren panik så sprang jag ut på gräsmattan och tittade upp i himlen, jag försökte urskilja någon slags verklighet men icke! Allt jag såg var fraktaler och åter fraktaler, jag började må illa och ville bara försvinna bort från den jobbiga trippen. Pulsen stegrade något så otroligt och jag sprang in på toaletten och stirrade mig själv i spegeln. Det var den finaste syn jag någonsin sett, jag såg mitt eget ansikte så som jag alltid kommit ihåg det, inte den minsta förvrängning, vartenda hårstrå och drag var normalt. Däremot var väggen bredvid mig åt helvete, kakelplattorna gled isär och det kändes som att jag sögs inåt, jag spjärnade emot och slängde mig mot toaletten för att klamra mig fast vid den som en koala.
01:00. Mina tankar vandrade iväg och jag var helt säker på att jag aldrig skulle bli normal igen, jag tittade på mina underarmar och undrade vad som skulle finnas där inunder om jag skulle sprätta upp dom, jag föreställde mig en regnbåge och att det skulle vara väldigt vackert, en sorts livsenergi som skulle sippra ut. Jag gav mig själv en örfil och intalade mig att bara svaga och patetiska människor skadar sig själva självmant. Till min räddning så kom två av mina vänner in på toaletten och frågade om jag mådde bra, jag tänkte att det är ingen idé att ljuga nu och jag utbrast ett förtvivlat: "Nej
"
Dom frågade varför och jag svarade att jag inte klarade av trippen och att jag håller på att snea så in åt själva helvete. Mina två vänner satte sig ner bredvid mig och sa lugnande saker till mig samtidigt som jag kom in i en tankeloop som jag såhär i efterhand tror hjälpte mig att komma ur trippen, jag upprepade bara i huvudet: "En sekund in i trippen är en sekund bort från trippen". Jag fortsatte att tänka på den frasen och upprepa den i huvudet.
01:45. Jag springer fortfarande runt och upprepar mitt mantra samtidigt som jag sakta men säkert börjar glida tillbaka in i verkligheten, jag ger sömn ett försök men likt förbaskat så dyker det upp miljontals fraktaler framför ögonen på mig och inte fan kan jag sova. Jag ligger och blundar och försöker reda ut hallucinationerna jag ser och jag upptäcker att fraktalerna alltid går tillbaka till samma stadie, det är lite svårt att förklara men se det som en liten klump lera som får eget liv och ballar ur totalt men som sedan återgår till sitt första stadium: klumpen. Jag kommer då fram till att allting börjar om och eftersom jag var normal innan jag började trippa så kommer jag att må bra snart igen hur jobbigt det än är.
02:00. Jag håller på att somna när min vän kommer fram och känner på min puls då jag tydligen såg helt död ut, jag öppnade ögonen och fraktalerna var helt puts väck! Jag var lyckligare än någonsin, jag var fri!
Jag gick ut på en cigg och sedan somnade jag blixtsnabbt.
10:00. Jag vaknade med solen i ögonen och kände mig helt slut i huvudet, allihopa åt frukost, borstade tänderna och begav sig till bussen. När vi satt och väntade på bussen märkte jag att marken rörde på sig men det brydde jag mig inte om.
- EPILOG -
Jag brukade då 4-ho-met för ett drygt halvår sedan och har sedan dess märkt att jag ständigt pendlat mellan verklighet och fiktion, jag har fått visual snow (googla om ni är nyfikna) som jag tror har att göra med att jag kan ha dragit på mig en mild form av HPPD (googla även det) och allt som hör till, objekt flyttar på sig, saker andas, marken rör på sig, jag ser sjuka afterimages och tracers samt så känner jag mig aldrig i nuet och jag är osäker på ifall den verklighet jag lever verkligen är just verklighet. Dock så håller jag fast vid mitt mantra, en sekund in i trippen är en sekund bort från trippen, jag hoppas att jag någon gång kommer att leva verkligheten som andra människor.
Jag hoppas att jag inte skrivit allt för oförståeligt och jag ber om ursäkt för eventuella stavfel, tempusfel etc.
Kön: Man
Ålder: 18
Vikt: 85 kg
Längd: 183 cm
Drog: 4-HO-MET
Mängd: ~70mg
Tidigare erfarenheter: Cannabis, svamp, mephedrone, tjack.
Vi i vårt kompisgäng hade bestämt oss för att testa någon psykadelisk drog efter att vi alla hade en riktigt mysig upplevelse på svamp hösten -10.
Jag fick ett samtal från en av mina vänner en kväll under hösten -11, han undrade om jag ville med ut på vår gemensamma kompis landställe och testa drogen 4-HO-MET. Med kompisen i telefonen så kollade jag upp drogen lite snabbt på diverse hemsidor, den verkade vara riktigt härlig tänkte jag eftersom jag älskade ruset svamp gav mig.
Nu tar vi ett hopp på några timmar framåt i tiden så nu är vi helt plötsligt framme på min väns landställe, hela ekipaget på sex grabbar, vissa mer erfarna än andra. Efter en mindre diskussion om doserna så hällde vi 15 mg var i varsitt glas och svepte.
22:00. Allihopa hade bäddat ned sig i soffor och madrasser i ett stort rum och vi hade TV:n påslagen, det var Spartacus på.
22:15. Vi satt allihopa och fnissade och jag kände mig ivrig och förväntansfull, till min stora glädje så upptäckte jag att taket fylldes av fraktaler i en mängd olika färger och jag började skratta som en galning, jag var helt euforisk!
22:30. Fraktalerna fortsatte att röra sig i takt till musiken, vi lyssnade på Electrypnose. Jag var nu mer i extas än någonsin förr och tanken slog mig: "Tänk om allt jag ser kommer försvinna för snabbt?!" Jag sprang till köket där påsen med det gudomliga pulvret låg och väntade på köksbordet. Jag vägde upp 25 mg och svepte i mig allt i ett glas med vatten.
23:00. Vi hade nu gjort upp en liten brasa utomhus och jag stirrade upp i himlen och såg gudomliga mönster som loopades om och om igen, jag tycktes höra musiken ännu intensivare samtidigt som jag färdades längre och längre in i trippen.
23:15. Jag sprang runt i köket och skrattade åt att väggarna rörde sig otroligt konstigt, det var fascination blandat med en liten gnutta rädsla, en rädsla som skulle utvecklas till ett hjärnspöke utan dess like. Jag ignorerade rädslan och bestämde mig för att verkligen trippa sönder en gång för alla, så jag radade upp en lite 4-ho-met på cirkus 30 mg. Det var som att dra upp bomull i näsan och det kändes som att jag direkt började trippa hårdare än någonsin. Jag gick ut till elden och tände en cigg. Till min stora fasa så märkte jag att marken under mig började dela på sig och mina vänner som stod vid elden gled iväg från mig, jag blev helt stum och jag kände hur panikens klor grävde sig in i bakhuvudet på mig. Samtidigt som jag höll på att försvinna in i ingenting så hörde jag mitt namn ropas, jag förde blicken uppåt och märkte att så fort jag fäste blicken på en annan punkt så kom verkligheten tillbaka.
23:30. En av mina vänner tyckte att jag såg blek ut och erbjöd mig en stor spliff, jag tackade nej men efter otaliga övertalningar så tänkte jag faktiskt att jag säkert skulle må bättre och kunna somna av spliffen, somna iväg från den jobbiga trippen.
23:45. Efter att ha rökt en stor del på spliffen så gick jag in i huset och la mig i en soffa och kollade på TV:n, det var Vad kvinnor vill ha med Mel Gibson på. Figuren på filmens ansikten förvrängdes och jag försökte urskilja hur fan dom såg ut men det var omöjligt. Jag tänkte att mina vänners ansikten kanske också skulle förvrängas om jag stirrade på dem, jag tittade på min ena väns ansikte men som tur var förblev det normalt, det enda som jag såg som var onormalt var en våg av färg som pulserade fram över hans kinder och panna, det var ganska fint tyckte jag.
00:10. Jag hade vid det här laget förlorat känseln i hela kroppen samt förlorat talförmågan, jag hade även svårt att ta mig ur jobbiga tankeloopar och efter ett tag så slog tanken mig: "Tänk om jag aldrig kommer att bli normal igen?"
00:30. I ren panik så sprang jag ut på gräsmattan och tittade upp i himlen, jag försökte urskilja någon slags verklighet men icke! Allt jag såg var fraktaler och åter fraktaler, jag började må illa och ville bara försvinna bort från den jobbiga trippen. Pulsen stegrade något så otroligt och jag sprang in på toaletten och stirrade mig själv i spegeln. Det var den finaste syn jag någonsin sett, jag såg mitt eget ansikte så som jag alltid kommit ihåg det, inte den minsta förvrängning, vartenda hårstrå och drag var normalt. Däremot var väggen bredvid mig åt helvete, kakelplattorna gled isär och det kändes som att jag sögs inåt, jag spjärnade emot och slängde mig mot toaletten för att klamra mig fast vid den som en koala.
01:00. Mina tankar vandrade iväg och jag var helt säker på att jag aldrig skulle bli normal igen, jag tittade på mina underarmar och undrade vad som skulle finnas där inunder om jag skulle sprätta upp dom, jag föreställde mig en regnbåge och att det skulle vara väldigt vackert, en sorts livsenergi som skulle sippra ut. Jag gav mig själv en örfil och intalade mig att bara svaga och patetiska människor skadar sig själva självmant. Till min räddning så kom två av mina vänner in på toaletten och frågade om jag mådde bra, jag tänkte att det är ingen idé att ljuga nu och jag utbrast ett förtvivlat: "Nej
"Dom frågade varför och jag svarade att jag inte klarade av trippen och att jag håller på att snea så in åt själva helvete. Mina två vänner satte sig ner bredvid mig och sa lugnande saker till mig samtidigt som jag kom in i en tankeloop som jag såhär i efterhand tror hjälpte mig att komma ur trippen, jag upprepade bara i huvudet: "En sekund in i trippen är en sekund bort från trippen". Jag fortsatte att tänka på den frasen och upprepa den i huvudet.
01:45. Jag springer fortfarande runt och upprepar mitt mantra samtidigt som jag sakta men säkert börjar glida tillbaka in i verkligheten, jag ger sömn ett försök men likt förbaskat så dyker det upp miljontals fraktaler framför ögonen på mig och inte fan kan jag sova. Jag ligger och blundar och försöker reda ut hallucinationerna jag ser och jag upptäcker att fraktalerna alltid går tillbaka till samma stadie, det är lite svårt att förklara men se det som en liten klump lera som får eget liv och ballar ur totalt men som sedan återgår till sitt första stadium: klumpen. Jag kommer då fram till att allting börjar om och eftersom jag var normal innan jag började trippa så kommer jag att må bra snart igen hur jobbigt det än är.
02:00. Jag håller på att somna när min vän kommer fram och känner på min puls då jag tydligen såg helt död ut, jag öppnade ögonen och fraktalerna var helt puts väck! Jag var lyckligare än någonsin, jag var fri!
Jag gick ut på en cigg och sedan somnade jag blixtsnabbt.
10:00. Jag vaknade med solen i ögonen och kände mig helt slut i huvudet, allihopa åt frukost, borstade tänderna och begav sig till bussen. När vi satt och väntade på bussen märkte jag att marken rörde på sig men det brydde jag mig inte om.
- EPILOG -
Jag brukade då 4-ho-met för ett drygt halvår sedan och har sedan dess märkt att jag ständigt pendlat mellan verklighet och fiktion, jag har fått visual snow (googla om ni är nyfikna) som jag tror har att göra med att jag kan ha dragit på mig en mild form av HPPD (googla även det) och allt som hör till, objekt flyttar på sig, saker andas, marken rör på sig, jag ser sjuka afterimages och tracers samt så känner jag mig aldrig i nuet och jag är osäker på ifall den verklighet jag lever verkligen är just verklighet. Dock så håller jag fast vid mitt mantra, en sekund in i trippen är en sekund bort från trippen, jag hoppas att jag någon gång kommer att leva verkligheten som andra människor.
Jag hoppas att jag inte skrivit allt för oförståeligt och jag ber om ursäkt för eventuella stavfel, tempusfel etc.
har även trippat på 4-ho och sneat två av fem gånger (när jag brukat 4-ho då), Snea gör vi om vi har något i vårat undermedvetna som känns jobbigt eller liknande, och dom gånger jag sneat har jag undrat väldigt mycket, tex hur saker och ting går till. 
