Nära-Döden-Upplevelser (NDE/NDU) [Forskning]

Du ser bara ena sidan av myntet. Det finns otroligt många människor som tar tillvara på livets alla glädjeämnen och för många uppväger dessa det dåliga med råge. Jag har alltid levt med inställningen att allt tar slut efter döden. Därmed har jag kunnat leva mitt liv fullt ut och verkligen försökt ta tillvara på den chansen vi fått i och med vår existens.

Aldrig att jag skulle vilja ha det ogjort, allt man fått uppleva. Jag känner mig helt tillfreds med att ha levt mitt liv och hjälpt mina medmänniskor, skapat någonting meningsfullt via mitt arbete och bildat familj som kan fortsätta efter min död. Det är mycket som kommer fortsätta efter min bortgång som jag har varit med att skapa och påverka, det är verkligen inte förgäves. Varför skulle det vara för ingenting?

Jag försvinner men så länge verkligheten inte bara har existerat i mitt eget huvud, vilket jag inte tror, så kommer den ju fortsätta och det jag har varit med och påverkat och skapat under mitt liv kommer fortsätta. Allt försvinner för mig, ja det stämmer. Men jag finns inte kvar och kan reflektera över det. Och det är ingenting som påverkar mig i nuläget, då jag vet att det jag gör kommer ha betydelse även efter att jag är borta.

Det tror jag inte alls på, att de flestas liv innehåller mer positivt än negativt när allt skall summeras i slutet. Jag vet inte vilka du umgås med eller vad de försöker intala sig för att härda ut.

Jo men återigen så handlar det om något som kanske kommer finnas kvar några fåtal år efter att du glömt dig själv och världen. Ingenting varar i längden. Om kärleken som är det starkaste som vi upplever kan bli stoft då är det ett bevis på att livet är värdelöst.

Nästa gång du tittar på dina nära och kära så tänk på att inom kort har ni aldrig funnits, och känn efter hur det känns.

Det kan ju också vara så att du inte upplevt mycket dödsfall i din närhet, minns inte hur det var.

Jag skulle väl säga att jag har ganska lätt för att hantera motgångar överlag och om 1 bra och 1 dålig sak händer mig så är det den positiva jag tar till mig och kommer ihåg. Och jag vet inte vilka du umgås med, men så klart det finns otroligt mycket människor som inte lider, som njuter av livet och vaknar upp glada varenda dag då de känner att deras liv är meningsfulla, det går inte att bortse ifrån.

Mina gener kommer leva vidare, och i nästa generation och i nästa och i nästa osv. Sen kan det så klart hända att människosläktet dör ut med tiden, det kommer ju hända förr eller senare. Men det övriga livet, som vi ju delar släktskap med, kommer fortsätta. Jag ser livet som en möjlighet, en galen slumpartad chans som uppstått på grund av universums förutsättningar, och som kommer försvinna ifall man inte tar tillvara på den. Varken mer eller mindre.

Jag känner på mig att skillnaden mellan dig och mig beror dels på temperament och hur vi trivs i vårt eget skinn och dels om erfarenheter. Jag skulle tippa att du inte haft alltför stora sorger och förluster i ditt liv. Eller möjligtvis att du inte är en högkänslig person.

Hahaha dina gener. Det blir svårt att hålla sig för skratt. Vad fan spelar dom för roll, dom är ju inte du, och dessutom har du inte den blekaste om vad som kommer hända vare sig med dina gener eller världen i övrigt om kanske bara några få år efter du dött en plågsam död.

Men vi kommer nog inte längre här. Vi får se om du är lika nöjd och glad på dödsbädden som nu.

Oavsett kommer jag känna att jag levt ett gott liv. Sen kan jag självklart plågas i slutet av livet, det riskerar vi alla. Värst är nog ändå att drabbas av någon hjärnsjukdom som förändrar den vi är som person. Jag har drabbats av förluster. Inte lika många som du verkar ha, men sådana som definitivt känns. Men jag har fortfarande människor runtomkring mig som betyder mycket.

Ja, gener. Jag känner ett starkt band med allt levande, särskilt med vetskapen att släktskapet alltid finns där oavsett hur långt tillbaka i tiden det rör sig om.

Jag försöker hålla huvudet högt oavsett och ta tillvara på alla chanser jag får. Och skulle det vara så att vi efter dödsögonblicket på något vis fortsätter så ser jag det bara som en bonus. Förutsatt att det är något bra som väntar på andra sidan vill säga. Vad är det som säger att det behöver vara bättre än livet vi lever nu, ifall det nu skulle finnas något efterliv?

Nu hoppas jag såklart inte detta, men om vi säger att du får ett cancerbesked nästa vecka och du har några månader kvar. Tror du då att du ändå vore nöjd?

Aha du förbehåller dig ett kryphål, ett kanske att det ändå finns liv efter döden. Det förklarar nog en del, du har hoppet kvar. Jo det är ju en hel del som verkar tyda på att det skulle vara så om man lyssnar på NDE-upplevarna. Men man vet ju aldrig hur det hade fortsatt om de gått hela vägen och vad som eventuellt händer en själv just.

Jag upplever det som sagt hursom extremt frustrerande att inte veta alls om det finns något mer eller inte. Det är att befinna sig i ett limbo. Finns det hopp eller enbart förtvivlan. Det påverkar hela en livssyn beroende på vad som är sant.

Svårt att kunna svara på helt och hållet då jag inte vet hur jag skulle reagera på något sådant. Det hade ju så klart inte varit roligt på något vis. Men som det känns nu så känner jag mig nöjd och har levt ett gott liv även om jag känner att det är för tidigt att kasta in handduken då det fortfarande finns saker jag vill uppnå.

Kanske är det så att vi förändras mentalt ju äldre vi blir. Man hör ju om vissa äldre som känner sig färdiga med livet och välkomnar döden. Kanske är det både på grund av att de känner att kroppen börjar ge upp men också på grund av mentala förändringar och inställningen till att leva?

Kryphål och kryphål. Det hade varit en bonus ifall det var så. Men jag tror det verkligen inte. Det hade snarare förvånat mig något oerhört. På samma sätt som det hade gjort ifall det hade bevisats i dagsläget. Jag hade i första hand trott det rört sig om någon form av prank eller misstag. Men ifall det hade varit bättre än det vi upplever nu så hade jag såklart välkomnat det.

Ja för mig känns det dessvärre som en realitet med tanke på familjehistoria. Men det är ändå det att det är något viktigt att ta med när man värderar livet, jävligheten i att du kan dö närsomhelst.

Å andra sidan är det ju i så fall inte det bästa betyget på livet om man tröttnar på det? Men det kan ha att göra med kroppens diverse förfall såklart.

Ja det hade varit något det. Eller om man fick något personligt bevis som gjorde en övertygad. Tragedin lär väl vara att man är lika frågande och rädd när man står vid dörren som man är nu. Men man får hoppas att det inte blir så, eller att döden inträffar så fort att man inte hinner reflektera.

Jag är glad för din skull att du är en levnadsglad optimist i alla fall, även om jag anser dig naiv. Du lär få det enklare att ta dig genom livet än mig. Kul att någon har det bra i alla fall. haha

Ja, ett personligt bevis som hade övertygat en själv hade ju i princip varit samma sak som ifall man hade vetat, i och med att man blir övertygad.

Ja, det bästa hade ju varit att det går så snabbt så att man inte hinner reflektera, för själva ögonblicket eller hur lång tid det nu än tar, är ju inget man ser fram emot direkt.

Vet inte ifall naiv är rätt ord att beskriva mig, inte ens gällande detta. Jag må ha en positiv inställning till livet. Men är samtidigt fullt medveten om att den är subjektiv och i mångt och mycket utgår ifrån mig och livet jag lever. Kanske är det någon form av överlevnadsmekanism där jag lärt mig stänga ute en del av det negativa för att lättare ta mig fram. Men jag är fullt medveten om hur mycket skit det finns i världen.

Och hur märklig vår existens är. Men just existentiella frågor fascinerar mig nog mer än att det får mig att känna någonting negativt.

Men min hjärna verkar vara bra på att producera dopamin och andra godsaker så jag har nog lättare för att må bra och lider i princip aldrig av ångest och liknande så sett ur den aspekten kan jag skatta mig lycklig. Får hoppas du på något sätt erhåller ditt personliga bevis, det hade ju varit det bästa känns det som.

Ja jag tror det kan vara en överlevnadsmekanism. Och i så fall är det ju ändå bra om det får dig att kämpa vidare.

Jag har konstant ångest, men en stor del kan nog härledas till den ensamhet jag hamnat i, som skett successivt.

Det kan ju också vara så att ditt liv helt enkelt är betydligt bättre än mitt på många sätt. Men sånt kan förändras fort åt båda hållen. Ja sedan tillkommer ju en hel massa annat, livshistoria, självkänsla osv.

Ja det mesta av min möda och mitt fokus kommer ligga på det resten av min tid.

Ja, det sista tror jag är viktigt i din situation. Jag har ju många bra saker att minnas, men hade en tid under tonåren då allt var jobbigt och då jag hade mycket ångest och sådana problem. Men det har jag senare lagt bakom mig och är inget jag tänker tillbaka på längre.

Men många av mina problem och min upplevda självkänsla förbättrades med hjälp av fysisk träning. Det kan faktiskt göra underverk med hur vi mår, i kombo med bra kost. Men det har du ju säkert provat i en form eller annan.

Problemet är för mig att jag har så svårt att leva i nuet. Men tror det beror delvis på att jag för tillfället varit för mycket själv och haft för mycket tid att tänka. Det är också svårt, och det blir svårare med åren att skjuta sin egen död ifrån sig. Det är lite som att befinna sig på en lyxresturang och försöka att njuta av maten samtidigt som man vet att när resturangbesöket är över skall du gå ut genom en dörr som inte har någon mark bakom och du skall falla rakt ner i avgrunden. Det finns ett talesätt att det är få som är ateister på sin dödsbädd.

Jo att försöka hålla sig själv i bra skick hjälper till viss del mot depression men är inte hela lösningen. Men visst mår man såklart betydligt värre när man ser sitt eget förfall.