Vilket är lättast, japanska eller kinesiska?

Jag anser att japanska är lättare om man utsätter sig för språket. Kinesiska är lättare på skolbänken.

Jag har visserligen inte studerat kinesiska, men jag kan ofta gissa ungefär vad en kinesisk fras betyder, eftersom jag har ganska stor erfarenhet av japanskans Kanji, vilket råkar vara just kinesiska tecken som ofta har liknande betydelser.
Om jag exempelvis skulle se en kinesisk fras med Kanji-tecknen (eller rättare sagt Hanzi, om vi ska vara riktigt noggranna) 良, 夢 och 見 så handlar det förmodligen om att någon har haft en behaglig dröm, eftersom tecknen har de ungefärliga betydelserna "bra", "dröm" och "se".

Däremot så använder ju kinesiska helt andra grammatikformer än svenska, och uttrycker såvitt jag vet exempelvis dåtidsform genom att säga att någonting händer i det förflutna eller liknande (någonting i stil med "detta, hända, dåtid"), medan japanska använder mer välbekanta strukturer (nutidsform och dåtidsform).
Å andra sidan så kan nog japanska vara svårare på grund av att det använder väldigt många olika andra typer av grammatik, som inte har några egentliga svenska motsvarigheter.
Sen är det lite kul hur de uttrycker "jag måste göra X" i formen "om jag inte gör X, så är det dåligt".

Ja det är förvisso sant, jag tror dock att det är en aning vanligare att man gör på det här sättet i japanska.

Mjo, problemet med svenskan är ju att verben brukar sitta mitt i en sats (SVO), och det är ju oftast mer naturligt att kapa av en ände av en sats än att plocka bort mitten...

Jag har samma erfarenhet men med japanskan. Titt som tätt köper jag importerade varor från Japan t.ex. shampoo och dylikt, och då kan jag ofta tyda på ett ungefär vad det står på etiketterna om de innehåller många olika kanji-tecknen.

Kan mycket väl stämma. Däremot kan jag tänka mig att kinesiskan är enklare upp till en viss nivå. När man väl börjar lära sig kinesiska så kan man tycka att språket ter sig väldigt enkelt med tanke på dess grammatik men däremot ju längre man kommer med sin inlärning av kinesiskan desto svårare blir det.

Hoppet från en intermediate-nivå till advanced är väldigt stort.

Ingen aning om hur det är med japanskan, men jag gissar att mera formell japanska kan vara extremt krånglig med alla olika jag-, du-, ni-former och alla positionstecken och mera som bestämmer relationer och formella nivåer.

Klassisk kinesiska har också många olika ord, bland andra som bestämmer relationer, hur nära man står någon. Den moderna Kinesiskan har helt olika grammatik beroende på ämne. Det är jättestor skillnad mellan Litterär kinesiska och journalistik och sen olika akademiska ämnen kan ha eget språkbruk. Nästan inte ens kineser kan språket perfekt. I gymnasiet har man övningar då man kollar vanliga tidningsartiklar och letar grammatiska fel. Kinesiskan är alltså så krånglig att inte ens kineser skriver perfekt grammatik. Hoppet mellan vardagskinesiska och formell skrift är extremt stor, mycket större hopp jämfört med svenskan.

Kan hålla med om detta. De flesta tycker nog att japanskan är jättesvår med deras partiklar, ordföljd och övrig gramatik när man börjar. Men det blir väldigt lätt efter ett tag eftersom det är regelbundet.

Tycker det är omvänt för uttalet. Kinesiska är jättesvårt i början och japanska ganska lätt, men japanska blir värre när man ska låta som en japan. Japaner brukar missta mig för för en av dem på telefon så det är lugnt för min del men det är väldigt få som verkar klarar det, tycks vara näst intill omöjligt för amerikaner och engelsmän. Folk tycks inte ha så mycket problem med att lära sig ordentligt kinesiska uttal.

Någon nämnde kinesiska måttsord tidigare i tråden. Känn er slagna av de japanska räkneorden, fy fan.

Där har du fel.

Det är väldigt svårt för en utlänning att lära sig prata ordentligt p.g.a. kinesiska är som sagt ett tonspråk vilket vi västerlänningar har rätt svårt att bemästra även efter många års studier så kommer man inte bli tagen som en kines i telefonen. Däremot har t.ex. thailändare mycket enklare att bemästra det då även thai är ett tonspråk.

Oavsätt från vilket land man kommer så är det ovanligt att någon i vuxen ålder lär sig bemästra ett språk som kinesiskan så att man blir tagen som en native. Med det sagt så finns det folk som har fallenhet för att härma ljud och lära sig att prata exakt som natives gör men det beror då snarare just på deras fallenhet för ljud och toner.

Vad jag har fått berättat för mig är att japanska är betydligt enklare att prata än kinesiska och detta kommer från utlänningar som studerat båda språket som jag har talat med. Men säkert blir det svårare med japanskan på en mer avancerad nivå men samma gäller även för kinesiskan.

Och du tror då att kinesiska är lättare när man skall försöka låta som en kines? Att lära sig låta som en japan är för övrigt ingen större bedrift, det handlar bara om att exponera sig för och använda språket så kommer det naturligt förr eller senare.

Problemet med vissa engelsktalande personer är att de är där för att lära ut engelska och totalt saknar motivation till att försöka lära sig japanska och då är det inte så konstigt att det kan tyckas omöjligt för dem att lära sig. Faktum är dock att du bygger statistik på några få människor som du själv har träffat och det säger absolut ingenting. Vidare så är det många sådana engelsklärare som redan är långt in i 30-årsåldern och då blir det självklart svårare för dem att lära sig språket ordentligt än för en som åker dit när han är runt 20.

Till sist tvivlar jag, utan att vara allt för insatt i kinesiska, att det är speciellt mycket värre med japanska räkneord, ty de japanska räkneorden kommer i grunden från kinesiskan. Jag tycker också det är fel att säga att det finns någon vidare mångfald av räkneord, ty, förutom några kollektiva varianter, handlar de flesta bara om att man sätter dit tecknet före det man räknar efter själva siffran. Alltså, tex: "Det finns fem-städer stycken städer här."

För de kollektiva varianterna så har vi även liknande konsturktioner på svenska. Tex säger vi "fem koppar kaffe" eller "fem skivor bröd".

Har hört det omvända från folk som pratar båda så det är tydligen olika för olika människor

Vad säger man… Dagens ungdom.

Det är något som också talar för att kinesiska är ett väldigt svårt språk just p.g.a. skillnaden mellan vardagskinesiska och hur man pratar mot hur man skriver texter på korrekt kinesiska.

Hoppet till klassisk kinesiska är också enorm. Men det är väl inte så konstigt, ser ju likadant i andra språk. Ta bara och jämför hur Shakespeare skrev och hur nutida författare skriver, själv kan jag knappt läsa Shakespeare men vanlig nutida litteratur på engelska är inga problem alls.