Vilket är lättast, japanska eller kinesiska?

standardkinesiska är ett sintitiskt språk och japanska är möjligen ett altaiskt språk

i min mening så är kinesiska lättare p.g.a den enkla logiska meningsuppbygnaden

Det beror helt på vad man uppfattar som "svårt". Jag kan kinesiska, men inte japanska. Jag kan berätta det som jag upplever varit svårast med Kinesiskan (och med kinesiska menar jag mandarin).

Tecken: Detta är den största anledningen till att Kinesiskan ofta räknas som världens svåraste språk. Det finns inga genvägar. Att dom på det kinesiska fastlandet använder "förenklade tecken" betyder bara att teckena skrivs med färre streck. Detta gör det inte (som många kanske tror) lättare att lära sig dom, ofta är det snarare tvärtom. Ofta förenklas tecken så att den ursprungliga logiken med tex en del som skvallrar om uttalet och en annan som säger något om betydelsen försvinner. Förenklade tecken går snabbare att skriva för hand, men är svårare att lära sig då det blir mer att bara memorera en symbol, än att kunna räkna ut och "läsa betydelsen" i tecknet. Dom flesta tecknen har också flera olika betydelser beroende på i vilket sammanhang dom används. Antalet tecken du måste kunna är lite svårt att säga exakt, men med runt en 3000 unika tecken så bör du klara att läsa och förstå typ 99% av alla tidningar och böcker. En Kines med högskoleutbildning bör kunna runt en 8-9 tusen tecken.

Uttal: Kinesiskan är ett tonspråk. Det betyder att ord har helt olika betydelser beroende på i vilken ton du uttalar dom. Mandarin har 4 olika toner, och en "tyst ton". Ofta tar det LÅÅÅNG TID att få bra koll på sina toner. Tonfel i uttalet är nog det vanligaste felet utlänningar som lär sig kinesiska gör. Och nej, det finns inget "system" för att veta vilken ton ett ord ska uttalas med. Det är bara att banka in skiten i huvudet och memorera rätt ton för alla tusentals ord du kan tänkas behöva använda. För att försvåra saken ytterligare så finns det långt fler tecken än det finns "möjliga uttal". Med andra ord kan exakt samma uttal ha MÅNGA olika betydelser. Betydelsen av ett ord finns i tecknet, och inte i uttalet. Man kanske kan säga att Kinesiska i grunden är ett "skrift språk", och inte ett "talspråk". Istället för att skriva saker som dom låter när man säger dom (som vi gör), så gör man tvärtom, dvs hittar på uttal för ett skrivet tecken.

Grammatik: Detta är möjligtvis den del av kinesiskan som kan kännas enkel, dock inte för oss svenskar som är vana med att böja ord beroende på tempus, genus osv. I kinesiskan säger man tex en bil, två bil osv. För att beskriva om något redan inträffat eller ska inträffa, så lägger man till ett extra ord istället för att böja tex verbet. Samma sak gäller om handlingar tex är passiva eller aktiva, dvs man lägger till ett adverb. Det finns många adverb i Kinesiskan. Sedan har man också något som kallas för måttsord. Varje subjekt har ett eget måttsord. Jag tror det finns runt 250 unika måttsord eller så. Måttsord används varje man beskriver ett antal av något. Jag vet inte hur man ska översätta det till svenska då vi inte riktigt har något sådant fenomen i vårat språk. Dom flesta måttsorden saknar en riktig betydelse, och fungerar snarare som ett extra litet adjektiv till subjektet. Precis som man i Svenska tex kan säga en tunna vatten och ett glas vatten. Både tunna och glas säger något om vattnet. Skillnaden är att i Kinesiska måste man ha ett bestämt måttsord för alla subjektiv, tex "Ett huvud ko", "en liten kyckling", "en avlång fisk" osv.


Blev längre än jag tänkt mig detta, men jag tror det sammanfattar det andra svenskar nog skulle tycka är svårast med Kinesiskan.

Klassificeringsord kallar jag det för. Egentligen har vi det i svenskan och engelskan också. De används bara inte i lika stor utsträckning.

Om vi tar substantiven: bil, hus, kille, tröja, dator -

- så har vi de motsvarande klassificeringsorden: fordon, byggnad, person, plagg, maskin.

Japanska har dock ingen "Subjekt-Objekt-Verb"-ordning, faktum är att den enda strikta grammatiska regel inom japanska är att en mening ska avslutas med ett verb, eller att meningen som minst ska innehålla ett verb.
Det är just det som är vitsen med alla partiklar i det språket - de visar vilken roll olika ord har i en mening, och därför spelar det rent tekniskt ingen som helst roll i vilken ordning de skrivs, så länge som verbet kommer sist i meningen;
fraserna 私はバスで家に帰った och バスで私は家に帰った ("jag återvände till hemmet med hjälp av bussen" = "jag tog bussen hem") är ekvivalenta.

Sen händer det visserligen väldigt ofta att japanerna lämnar ut underförstådda ord, så att en mening ibland inte ens innehåller något verb i slutet, men det är en annan sak.

Båda fungerar, men jag skulle vilja påstå att de inte är helt ekvivalenta. I det senare fallet belyser man mer att det var just buss man åkte hem med, medan det första fallet är mer neutralt. Vidare skulle jag vilja påstå att japanska generellt sett är ett SOV-språk men att det ibland förekommer OSV. I de flesta fall vad gäller små meningar är det dock ett OV-språk, eftersom subjektet ofta är underförstått.

På vilket sätt brukar verb vara underförstådda menar du?

Man brukar säga att en bildad person i Kina kan bemästra runt 7000-8000 teckan.

Gränsen för analfabetism i Kina går vid 2000 tecken.

Till trådens fråga så har jag hört olika om vilket språk som är svårast. Det är väl också en individuell bedömning då alla har olika enkelt att lära sig olika språk.

Det som däremot talar för att kinesiska är svårare för en västerlänning i alla fall är tonerna. Det är betydligt enklare att tala japanska än att tala kinesiska.

Vad definierar du som "bildad"?

Vardagskinesiskan använder 2000-2500 tecken. Den som kan dessa klarar sig bra. Regeringen antog i slutet av 80-talet en lag som föreskrev att de 3500 vanligaste tecknen är ett utbildningsmål efter fullgjord gymnasieutbildning. 2500 av dessa 3500 ska inhämtas före tonåren.

Minns min förra lärare i kinesiska sa att man brukar räkna så. Det jag definerar som bildad är att just kunna 7000-8000 tecken för då kan man förstå många olika svåra texter över en rad olika områden. De flesta som uppnår till denna nivå har ju självklart fullföljt studier på högre nivå eller bara är väldigt intresserad av språket.

Det är väl lite missvisande att säga att vardagskinesiskan använder mellan 2000-2500 tecken för det kryper ofta med olika ovanliga tecken och ord emellan åt. Möjligtvis att 95% av vardagskinesiskan består just av de 2000-2500 vanligaste tecknena men då tillkommer det 5% ovanliga tecken och om man inte kan dessa kan det vara svårt att förstå det exakta innehållet av det man läser.

Någon som kan vara värt att påpeka är att även om man känner till tecknet så behöver det inte alls betyda att man förstår ordet i sammanhanget för ord i kinesiska består oftast av 2 eller 3 olika tecken.

Det stämmer att japanska ofta skrivs efter formen SOV, däremot så är det viktigt att komma ihåg att det inte existerar något egentligt "subjekt" i det japanska språket.
Japanska använder sig som bekant istället av topic-partikeln は samt identifier-partikeln が.

Utelämnade verb förekommer ganska ofta om verbet redan är underförstått.
Om du exempelvis vill säga "skynda dig till skolan!" så kan du ofta strunta i verbet och nöja dig med 「早く学校に！」.

Jag tror att de också skriver på det här sättet i de japanska undertexterna till en av Lord of the Rings-filmerna;
「王に剣を・・・」 = "ge svärdet till kungen".

Jag tycker ärligt talat inte att det är någon större skillnad mot hur tex svenska också används. När man kan svara med enstaka ord istället för fullständiga meningar så gör man det och sedan vad som utelämnas beror helt på sammanhanget och kan vara vilken ordklass som helst.

Till vardags är kinesiskan rätt simpelt rent granmatiskt sett. Men det är svårt att lära sig tala och sen att förstå vad andra säger. Alla ord låter så lika så det kan vara jättesvårt att få sammanhang. Japanskan är nog lättare på det sättet. KinesisKan kräver en jävla träning gällande hörförsyåelse.

Det är därför man inte riktigt kan jäkta med att lära sig kinesiska för det tar en lång tid för en att vänja sig vid tonerna och det talande språket.

Jag har hört vissa som sagt att de är flytande efter 2 år i Kina men sedan när de ska följa någon nyhetssändning så är det mycket som de inte snappar upp.