Hypomani/bipolär.

Tjena!
För ett par månader sen träffa jag en tjej,hon sa efter ett tag att hon var hypomanisk.
Det har varit ganska jobbigt med hennes perioder vilka yttrar sig så att hon inte hör av sig,låter
mycket nere och är ganska likgiltig till allt. Hon kan vara mycket dum och sarkastisk men hon brukar då be om ursäkt efteråt.

Eftersom vi nästan bara ses på helgerna så ser jag mycket fram emot detta. För två veckor sedan så kom då helgen och jag vi snacka i telefon på torsdagen och jag hörde att hon lät konstig. Helgen kom och jag hörde ingenting från henne. fatta att hon var i en period och hörde därför inte av mig heller. Känns som om det inte är någon idè då hon trycker ner mig med.

Söndagen kom och jag skicka ett sms,fråga hur det var med henne. Det var okej svara hon. Jag fatta inget så jag åkte till henne på måndagen, vi hde det jättemysigt och senare i veckan ringde hon,lät fortfarande nere. Helgen kom igen och hörde inget från henne alls. Det har nu gått ytterligare ett par dager och hon är tyst. Visst svarar hon när jag ringer och messar men det är en helt annorlunda ton och svar på mina sms.

jag har sökt efter hur det är att leva med en bipolär partner och det jag fått fram så är detta beteende ganska typiskt för en bipolär person.

Är det någon som har erfarenheter från en bipolär partner?? Går det att leva med en sådan?

visst kan det vara problematiskt, men tyvärr kan hon ju inte styra hur hon mår själv. När man är riktigt deprimerad blir man beteendeförändrad. Det vore väl en grej om hon var jättestörd, aggresiv, halvt psykotisk och ringde och skrek på dig. Men alla kan ju vara dumma i huvudet ibland och sarkastiska.

Ge henne en chans och se hur det utvecklar sig, även bipolära människor är människor.

Det där kanske inte alltid är kul och det är säkert att det är en dealbreaker när man datear. Fast jag har träffat bra mycket värre arslen som inte har varit bipolära. Går hon på medicin? Det brukar hjälpa, att hon inte ringer behöver inte ha något med sjukdomen att göra, det kan vara hennes karaktär.

Hmm fick ett sms igår(jippi) efter låååång tystnad och nedstämdhet från henne.
Hon vill snacka om nåt,hon hade tänkt i veckor..... Jag erbjöd mig att åka till henne imorgon för att reda ut allt och snacka. Men nej det ville hon inte. Ska vänta ett par dagar ville hon.

Hon vet att jag mått piss av hennes beteende ändå ska hon dra ut på "nåt viktigt".

Bipolär eller inte,i min värld tar man tag i viktiga saker direkt. Speciellt i ett förhållande.

För en vecka sedan när vi umgicks en kväll var det jättebra mellan oss.

När man som bipolär smurf glider in i en depressiv fas så tenderar man att isolera sig. Det i sig är ett seriöst problem när det gäller relationer. De flesta vanliga människor känner sig ofta lättade, känner sig bättre när de får krama sig mot sötnos som en snuttfilt när de är nere.

Depressiv fas som bipolär så kan det vara extremt påfrestande när man är med någon, speciellt tragiskt blir det när det t.ex. är en flickvän som försöker vara snäll och kramig... Då när man får ångest och försöker "utstå" att sitta på soffan med dem... Så märker de kanske det, eller så blir man att undvika så man skickar signaler som får henne att tro att man inte gillar henne etc.

Vet ju inte vad hon tar för piller och så... Mitt enda råd är att inte dra för stora slutsatser av hon isolerar sig tillfäliigt. Med en "vanlig" typ så det lite signalen för att man emotionellt distansierar sig, kanske till och med försöker få den andre parten att göra slut. Hon kanske verkligen gillar dig, men kontakt och till och med ytlig intimitet kan vara påfrestande just nu.

Om jag hade världens sexigaste tjej som flickvän... Som oxå råkade vara extremt rolig och smart! Så... Skulle det ändå vara en påfrestande prövning att ha henne runt mig i en depressiv period. Om du inte tror att du orkar med komplikationerna så får du helt enkelt göra slut.

Jo jag håller med,jag har plöjt igenom lite grann om hur det är att leva med en sjuk person.

Tog upp hennes sjukdom igår då vi messade,hon svara att någon sjukdom behöver jag inte oroa
mig för.

Säkerligen säger hon att hennes sjukdom inte är ett problem, speciellt om hon gillar dig och är rädd att du tänker lämna henne. Finns böcker som är till för bipolära och deras familj, till och med en for dummies bok

Känner just igen det här "dra sig undan, distansieringsproblemet" själv. Du behöver lite använda en annan dekoder-ring för att klura ut hennes beteende. En tjej antar alltid med mig, att när jag inte är mitt vanliga, sprudliga själv och verkar nere... Då bör hennes munterhet, och mys göra mig på bättre humör... När det inte gör det.. tvärtom, när jag isolerar mig och inte svarar på mess så skickar det på "vanligt folk" språk ett tydligt budskap, även fast det inte alls är min avsikt, medvetet eller undermedvetet.

Lycka till, bör nog gå bra med lite jobb och läxläsande!

Kanske är det så Jag tror dock att loppet är kört,hon tänker lämna mig och förklarar att hon inte har varit sjuk under denna period. De extremt få ggr jag messat henne o frågat hur hon mår så har hon nästan alltid svarat att det är bra/okej. Därav min slutsats att hon inte varit deppig.

Fast å andra sidan vet jag att hon verkligen har varit deppig/nere(iaf mot mig, big time)....och varför inte vilja att jag åker till henne ikväll för att ta tag i problemet hon verkar ha(?)

Jag har inte hört av mig heller,tänkte vänta ut hennes period.

Hoppas du har rätt goralux, ger mig iaf en liten insikt i sjukdomsbilden

Aha! Nå kanske det inte slutar lyckligt, kanske det gör det. Oddsen med 'vanligt' folk är inte så goda heller! Avsaknad av sjukdomsinsikt under mani etc. Är rätt standard däremot så vem vet. Detta i sig är något som är extemt frustrerande, speciellt om man är lite filosofiskt lagd. Vad är ens verkliga känslor och vad är ens "sjukdom".

Min brevbärare är en brevbärare, men även en fiskare, judotränare, mamma, kommunal politiskt aktiv... Kanske dominatrix? Vem vet... På samma sätt är en bipolär mer än bara bipolär så problemen kan vara orelaterade.

Har hon umgåtts med vänner/släkt men hållit sig undan från dig så är det nog inte tal om nån sorts bipolärt depressivt undandragande.

Om problemet är mentalt, och depressivt undandragande så vill hon inte att du kommer dit för att det.. Helt enkelt blir ångestfullt och påfrestande. Detta är en hopplös tragisk punkt. Vanligt folk kan inte förstå hur närvaron av någon man älskar kan vara påfrestande och ångestladdande.

Om du orkar vara tålmodig så är det vad som gäller. Förhoppningsvis med mer hjälp blir saker bättre för henne, men alltid bra att vara på sin vakt och inte tolka de signaler du får som om de kommer från en "vanlig" typ.

Enligt henne så har hennes helger varit sköna och fina,men jag vet inte vad hon gjort. Hon har inte någon nära vän(vad jag vet) däremot en jobbarkompis som hon brukar vara hos ibland.

Hon dricker mycket sprit och vin när hon är deppig och har sagt till mig att hon är rädd för att bli alkoholiserad.

Det där med att tolka,jag har feltolkat henne en del ggr och jag hoppas även nu. Förstår vad du menar med att hon inte vill att jag kommer om hon är deppig men då utgår jag från att hon inte vill lämna mig. Att skjuta upp att lämna någon är dåligt och kan vara rena tortyren. Speciellt när hon vet att jag mår urkass av denna väntan/hennes period.

Jag är tålmodig och fortsätter vara det,även om det äter upp mig emellanåt...

Om hon dricker mycket sprit och vin så är tveksamt att hon får någon form av regelbunden behandling. Att självmedicinera med alkohol/droger är inte att bra tecken. Själv är jag rätt övertygad att om folk fick rätt hjälp för sina verkliga problem istället för att omedvetet/medvetet använda sprit/droger som bot så skulle typ 70% av missbruksproblematiken försvinna.

Om du verkligen gillar henne så skulle jag vänta tills hon är på bättre humör och kanske försiktigt försöka försiktigt putta henne till att få hjälp? Det finns en del bipolära som ej tar psyk-droger/går till psykolog... Och ändå har ett gott liv. Men dessa människor följer en strikt disciplin och scheman. Hur de sover, äter... Meditation, ingen sprit etc.

Oddsen för att hon bara kommer "bli bättre" eller ta sig ur det hela på egen hand är minimala. Så hon kanske blir glad och hyper igen. Men inte ens det är en lösning, När man är hyper, så blir många bipolära översexuella/idioter... Så risken för otrohet är verklig.

Stephen Fry : Secret Life of the Manic Depressive är en bra dokumentär att se på förresten, finns klipp på youtube och så. Samt på TPB. Pröva att kanske se den eller något sånt med henne? Eller se den själv.

Vi har snackat om hennes sjukdom och flera ggr när hon varit nere har hon anklagat mig för att inte förstå henne och så har hon isolerat sig och druckit. Nu vet jag att hon har mer struktur och planerar mer(efter tjat från mig) så det har hon tagit tag i.

Jag vet att det kommer en "upp period" snart men det lär ju komma down perioder oxå o jag vet inte om jag är beredd att tassa på tå varje gång hon är sån. Det där med otrohet/sexuella utsvävningar...jag vet att innan mig så gjorde hon saker...

Hon jobbar som psykiatriker så hon har VERKLIGEN en klar bild av sjukdomen.

Jag kanske är beredd att fortsätta med henne MEN då vill jag att hon går till någon och inte tror att hon klarar detta själv pga sitt yrke. Det tänker jag tala om för henne med. Allt beror på vad hon har att säga på fredag.

Jag gick till psykolog idag för att rensa lite, han mena att 1: antingen är hon rädd att jag ska lämna henne o därför gör hon slut. 2: Hon vet inte hur hon ska göra.

Tror det senaste iom att hon inte ville ta tag i problemet direkt utan vänta ett par dagar...