Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Dom är syskon.
Fint skrivet !
Fina barndomsminnen.
På slutet fick jag en klump i halsen.
Därför gör det mig glad att fler håller minnet av honom vid liv. ❤️
Stöd Flashback
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Hjälper Jonna att sprida sina bilder från sin fb. Alla har ju inte FB, varsågoda.
https://ibb.co/X282tmq
https://ibb.co/Ks1w2G4
https://ibb.co/rHqjY0Y
https://ibb.co/WkMr9x6
https://ibb.co/vqyMyLG
https://ibb.co/rGVrj42
https://ibb.co/0FxHcX5
https://ibb.co/pKd796k
https://ibb.co/XssgHBD
https://ibb.co/WVSv7DX
https://ibb.co/X282tmq
https://ibb.co/Ks1w2G4
https://ibb.co/rHqjY0Y
https://ibb.co/WkMr9x6
https://ibb.co/vqyMyLG
https://ibb.co/rGVrj42
https://ibb.co/0FxHcX5
https://ibb.co/pKd796k
https://ibb.co/XssgHBD
https://ibb.co/WVSv7DX
Citat:
Såhär 11 år senare så undrar jag ifall det var J@nine @lm Er1cson som var den politiska sekreteraren i Miljöpartiet som omnämns ovan? Wiki
Som 2020 försökte bli partiledare/språkrör för mp.
Hon är från Alingsås och är några år äldre än GM och att vara miljöpartist och bokstavsmaffia är väl liknande psykiska åkommor. Jag tycker mig också se viss likhet i utseende mellan GMs foto som länkats till tidigare i tråden och J@nine. De verkar ha liknande namnstandard som en del föräldrar ger sina barn: J0nna och J@nine @lm....
Är det någon som vet ifall de är släkt eller kanske rent av syskon?
Som 2020 försökte bli partiledare/språkrör för mp.
Hon är från Alingsås och är några år äldre än GM och att vara miljöpartist och bokstavsmaffia är väl liknande psykiska åkommor. Jag tycker mig också se viss likhet i utseende mellan GMs foto som länkats till tidigare i tråden och J@nine. De verkar ha liknande namnstandard som en del föräldrar ger sina barn: J0nna och J@nine @lm....
Är det någon som vet ifall de är släkt eller kanske rent av syskon?
Dom är syskon.
Har återkommit till den här tråden genom åren. Daniel dog ju så långt innan sociala medier blev en grej så han är bortom internets tideräkning på något vis. Vet inte om detta har någon betydelse för någon annan än mig själv, men jag vill ändå skriva något om honom här. För att minnet av honom inte ska försvinna. För att minnas att han faktiskt fanns till och vad han betydde.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Citat:
Har återkommit till den här tråden genom åren. Daniel dog ju så långt innan sociala medier blev en grej så han är bortom internets tideräkning på något vis. Vet inte om detta har någon betydelse för någon annan än mig själv, men jag vill ändå skriva något om honom här. För att minnet av honom inte ska försvinna. För att minnas att han faktiskt fanns till och vad han betydde.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Fint skrivet !
Citat:
Har återkommit till den här tråden genom åren. Daniel dog ju så långt innan sociala medier blev en grej så han är bortom internets tideräkning på något vis. Vet inte om detta har någon betydelse för någon annan än mig själv, men jag vill ändå skriva något om honom här. För att minnet av honom inte ska försvinna. För att minnas att han faktiskt fanns till och vad han betydde.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Fina barndomsminnen.
På slutet fick jag en klump i halsen.
Citat:
Hittade detta inlägg och blev glad men sorgsen. Tiden läker inte alla sår. Känner så väl igen livet du beskriver och Daniel som han var. Jag växte upp lite utanför Alingsås och var vän med Daniel. Inte lika tidigt som du men han kom att betyda mycket för mig. Jag är lite äldre än er. Tänker ofta på Daniel fortfarande.Har återkommit till den här tråden genom åren. Daniel dog ju så långt innan sociala medier blev en grej så han är bortom internets tideräkning på något vis. Vet inte om detta har någon betydelse för någon annan än mig själv, men jag vill ändå skriva något om honom här. För att minnet av honom inte ska försvinna. För att minnas att han faktiskt fanns till och vad han betydde.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Daniel var min bästa vän när jag var liten. Vi var lite av en nomadfamilj och vi flyttade 1986 till Alingsås och hamnade på samma gata som Daniels familj. Ganska snart blev vi kompisar. Daniel var redan som 7-åring väldigt utåtriktad och frispråkig. Till min strikt religiösa mors stora förtret, så svor han som en sjörövare och han fick stränga förmaningar att vårda sitt språk när han var med mig. Daniel var skärpt och slutade svära, åtminstone när han var inom hörhåll av min mamma. Han var nog väldigt pragmatisk och anpassningsbar. Till skillnad från mig, som var försiktig och ogillade hastiga förändringar.
Daniel och jag levde verkligen loppan i Alingsås. På många sätt var det en perfekt stad att växa upp i. Vi gjorde pilbågar i bokskogen på Nolhagaberget. Vi sprang på murarna runt den stora kyrkogården. Fångade skräddare och grodyngel i ån. Smög in på "Sportkupolen" och kollade på alla skräckfilmer i videouthyrningen tills vi blev utkörda. Vi letade pantburkar och skrapade ihop rätt många kronor. Lyckan var gjord när vi hittade vinflaskor för de var värda 5kr i pant (kan ha varit lägre men har för mig att det var 5kr). Sen cyklade vi till kiosken som senare blev en pizzeria. Det fanns ju inte plockgodis som idag så man hängde på disken och pekade på det man ville. 10 öre kostade de flesta så det blev en del.
Ett stående inslag var att palla äpplen när det var säsong. Vet inte hur många gånger gubbarna jagade bort oss men det var alltid lika spännande.
Vid hans föräldrars stuga ute i Gräfsnäs byggde vi på hans koja. Vi spenderade otaliga timmar att planera och bygga på den. Överhuvudtaget byggde vi mycket. Lådbilar var en grej vill jag minnas, inte bara för oss, utan även för andra barn under den här tiden. Daniels pappa var frikostig med spik och virke så det blev en rätt fräck bil.
Daniel var en oerhört driftig och social kille. Han vågade göra så mycket som jag bara kunde drömma om. Han var med i scouterna, han sålde jultidningar (har för mig att han sålde så bra att han fick den bästa premien vilket var en teve). Jag minns att jag var avundsjuk på att han var iväg på andra grejer och inte lekte med mig. I mångt och mycket kan jag tänka mig att jag behövde honom mer än vad han behövde mig.
1990 gick pappas företag i konkurs och mamma ville flytta igen. Jag och mina bröder rycktes upp från vår trygga värld i Alingsås och hamnade i ett sunkigt radhusområde i en förort till Stockholm. Jag och Daniel träffades ett par gånger och hördes av men det gick inte att upprätthålla kontakten. Det fanns ju bara vanlig telefon och brev att tillgå. Tiden gick och själv hade jag fullt sjå att överleva, då jag mobbades hårt för min dialekt och för att vi var kristna.
1997. Pappa kom hem med tidningen. Stor bild på Daniel. Mördad.
Det gick sönder något i mig som jag nog aldrig har återhämtat mig ifrån. Det var som att min barndom dog när Daniel försvann. Den paradisvärld som nu endast fanns som ett minne, smulades sönder och spreds för vinden.
Fortfarande efter 30 år sen vi senast sågs, tänker jag ofta på honom. Vila i frid, Daniel.
Därför gör det mig glad att fler håller minnet av honom vid liv. ❤️
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
