2012-03-04, 19:51
#1
När bolsjevikerna tagit makten i Ryssland år 1917 och börjat att systematiskt likvidera bourgeoisin och aristokratin inleddes också en flykt till Västern undan blodbaden av den ryska överklassen.Belevade grevar hade inte svårt att få jobb som hovmästare på parisiska lyxresturanger,enklare adelsmän fick nöja sig med att köra limousiner i London medan vackra furstinnor kundegöra riktigt bra giften med spanska grander och schweiziska bankirer.Somliga kom inte längre än till Stockholm,där en ganska talrik koloni av tsartrogna "vitryssar"bidade den dag då de skulle få återvända till sina gods och palats.De konspirerade så gott det gick mot de nya makthavarna och dessa i sin tur var förstås angelägna om att kartlägga de här grupperna och deras antisovjetiska verksamhet.
Spionage och kontraspionage florerade och dubbelagenterna hade sötebrödsdagar.Den svenska huvudstaden var stundtals riktigt kosmopolitisk,och somliga inom de här kretsarna hade gott om kontanter.År 1918 kom till Stockholm en rysk-turkisk emigrant,före detta kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlache-Skaguatje,som var född 1868 i Böyjk-dere utanför Konstantinopel, numera Istanbul. I Ryssland hade han avancerat till chef för tsarens livvakt, var personlig god vän till självhärskaren och hade visat tapperhet i fält i både i det kinesiska boxarupproret och i det rysk-japanska kriget 1904-05. Sin första dödsdom hade han fått av bolsjevikerna efter revolutionen men lyckats fly och rädda sig utomlands (påstod han själv vid förhören). Av hans familj hade kommunisterna mördat hans fem bröder och en onkel. Hans hustru - en prinsessa - och hans fem barn levde i Paris, där han gett ut en tidsskrift avsedd för de muslimska minoriteterna i Ryssland - där han själv var muslim. I Stockholm höll han sig med mycket flotta älskarinnor. Hans förståeliga hat till den röda regimen i Ryssland var gränslöst och han hävdade att han representerade en i Petograd 1918 bildad militärorganisation med mål att återupprätta tsardömet och att med alla till buds stående medel bekämpa bolsjevismen, inom som utom i Ryssland.
I Stockholm gav han dessutom ut en tidsskrift, Eko från Ryssland, som främst fylldes av skräckskildringar från bolsjevikernas framfart i hemlandet. Översten lyckades låna upp medel som förslog till att köpa en stor villa i Bollstanäs i Upplands Väsby, norr om Stockholm, vid sjön Norrviken, samt en bil. Nu var det dags att inleda hämndaktionerna mot bolsjevikerna i Stockholm. I juli 1919 anmäldes till polisen i Stockholm att den ryska juris kandidaten Nikolaj Ardelionovitj Ardasjev hade försvunnit från sin bostad vid Karlaplan. Han var en stilig karl som gillade snygga flickor och strödde pengar omkring sig på lyxrestaurangerna. Han var född inom de artistokratiska kretsar som kommunisterna förföljde, men med smidighet och diplomati hade han överlevt och rentav vunnit revoulutionärernas förtroende, så att de hade skickat honom till Sverige för att handla tidningspapper till den kommunistiska propagandaapparaten samt infiltrera de antikommunistiska kretsarna bland ryska emigranter i Sverige.
Den 3 juli 1919 såg hans hembiträde hur han hämtades av en bil, förd av en livréklädd chauffö och med två snyggingar i baksätet. Senare på kvällen ringde någon till hans våning och bad hembiträdet att packa en väska med nattkläder och toalettgrejer och invänta att en bil skulle hämta den utanför Hasselbacken på Djurgården, men ingen kom. När hon efter några timmars väntan återvände hem fick hon se att lägenheten hade blivit hemsökt av tjuvar som lagt beslag på allehanda dyrbarheter men också på diverse handlingar och andra pepper. Vad ingen hade räknat med var att hembiträdet hade antecknat registreringsnummret på bilen som hämtat Ardasjev. När nu hans försvinnande polisanmäldes blev numret en viktig ledtråd, och man konstaterade att bilen ägdes av den ryske översten i Bollstanäs.
Några dagar senare gjordes en polisrazzia i villan, där man påträffade ganska märkliga ting. Det visad sig att exilryssarna hade lockat dit personer som de misstänkte för att vara bolsjevikernas hantlangare eller medlöpare, och som agn hade de använt löften om vackra kvinnor och sprit. När offren väl hade kommit till "ryssvillan", som grannarna kallade huset, blev det dock andra bullar. Emigranterna hade bildat en sorts "blodsdomstol", där de ditlurade förhördes, bundna i fjättrar, dömdes till döden, misshandlades och dräptes, i två fall genom strypning, i ett fall genom att man kvävde den på golvet liggande mannen med hjälp av en eldgaffel över strupen. Därpå rullade man in liken i säckväv, virade tunga kedjor kring dem, la stenar i säckarna och lämpade dem i sjön Norrviken, vid vars strand villan var belägen. Polisen draggade i sjön och fick upp tre lik - förutom Aedasjevs var även kropparna av ingenjören Carl Calvé (som verkligen bedrivit spionage på Stockholms tsartrogna ryssar) och journalisten Jurij Levi Levitskij, som i Moskva låtsats vara revoulutionär men bara i syfte att kunna roffa åt sig så mycket byte som möjligt, som han tog med sig när han rymde till Stockholm och levde i livets glada dagar, innan det tog slut ute i Bollstanäs. Då tog en i ligan hand om hans rumsnyckel på Grand Hôtel och samlade ihop 200.000 rubel och 10.000 kr till gängets kassa.
I villan hittade man bl.a ett skrin med "hemliga handlingar" om deras organisation, vars omedelbara syfte var att försöka komma över så mycket som möjligt av de tillgångar och värdeföremål som ryska emigranter lyckats få med sig under flykten eller exporterat redan innan revolutionen utbröt. Alla inblandade - tillslut var man uppe i 15 anhållna - hade fått svära en dyr och detaljerad ed om att arbeta för organisationens syften.
Rättegången mot ligan blev det mest omfattande brottsmål som dittills hade behandlats vid en svensk domstol. De åklagade gjorde gällande att det i själva verket rörde sig om krigshandlingar och att de engagerade drevs av politiska ambitioner och idealitet. Både rätten och den svenska opinionen hävdade däremot att det nog var lite si och så med de ädla målen. Varför skulle "avrättningarna" genomföras under så motbjudande former? Var det inte snarare vinstbegär och mordlystnad som låg bakom? Så menade åklagaren, som ansåg att Hadjetlaché inte var något annat och ädlare än en internationellt verksam bandit. Han ifrågasatte bl.a att huvudmannen var kosacköverste. För att kontrollera hur det förhöll sig med den saken lät man honom en dag äntra en ganska bångstyrig polishäst och rida den på polishusets gård. Resultatet blev ett tja: rida kunde han onekligen, men inte på att så skickligt sätt som man ansåg sig kunna kräva av en kosacköverste.
Hadjetslachés gloria som idealist och frihetskämpe fördunklades avsevärt när det visade sig att han av de medel man rövat i offrens hem hade fört över avsevärda belopp till ett privat bankkonto eller skickat till lilla frun i Paris. Översten själv dömdes ännu en gång till döden, och det var den sista dödsdom som avkunnades av en svensk domstol. Men han benådades till livstids straffarbete, som räckte i 10 år. Sen blev han sedemera sinnessjuk.
( Ur J-Ö Swahn´s bok)
Spionage och kontraspionage florerade och dubbelagenterna hade sötebrödsdagar.Den svenska huvudstaden var stundtals riktigt kosmopolitisk,och somliga inom de här kretsarna hade gott om kontanter.År 1918 kom till Stockholm en rysk-turkisk emigrant,före detta kosacköversten Mohammed Beck Hadjetlache-Skaguatje,som var född 1868 i Böyjk-dere utanför Konstantinopel, numera Istanbul. I Ryssland hade han avancerat till chef för tsarens livvakt, var personlig god vän till självhärskaren och hade visat tapperhet i fält i både i det kinesiska boxarupproret och i det rysk-japanska kriget 1904-05. Sin första dödsdom hade han fått av bolsjevikerna efter revolutionen men lyckats fly och rädda sig utomlands (påstod han själv vid förhören). Av hans familj hade kommunisterna mördat hans fem bröder och en onkel. Hans hustru - en prinsessa - och hans fem barn levde i Paris, där han gett ut en tidsskrift avsedd för de muslimska minoriteterna i Ryssland - där han själv var muslim. I Stockholm höll han sig med mycket flotta älskarinnor. Hans förståeliga hat till den röda regimen i Ryssland var gränslöst och han hävdade att han representerade en i Petograd 1918 bildad militärorganisation med mål att återupprätta tsardömet och att med alla till buds stående medel bekämpa bolsjevismen, inom som utom i Ryssland.
I Stockholm gav han dessutom ut en tidsskrift, Eko från Ryssland, som främst fylldes av skräckskildringar från bolsjevikernas framfart i hemlandet. Översten lyckades låna upp medel som förslog till att köpa en stor villa i Bollstanäs i Upplands Väsby, norr om Stockholm, vid sjön Norrviken, samt en bil. Nu var det dags att inleda hämndaktionerna mot bolsjevikerna i Stockholm. I juli 1919 anmäldes till polisen i Stockholm att den ryska juris kandidaten Nikolaj Ardelionovitj Ardasjev hade försvunnit från sin bostad vid Karlaplan. Han var en stilig karl som gillade snygga flickor och strödde pengar omkring sig på lyxrestaurangerna. Han var född inom de artistokratiska kretsar som kommunisterna förföljde, men med smidighet och diplomati hade han överlevt och rentav vunnit revoulutionärernas förtroende, så att de hade skickat honom till Sverige för att handla tidningspapper till den kommunistiska propagandaapparaten samt infiltrera de antikommunistiska kretsarna bland ryska emigranter i Sverige.
Den 3 juli 1919 såg hans hembiträde hur han hämtades av en bil, förd av en livréklädd chauffö och med två snyggingar i baksätet. Senare på kvällen ringde någon till hans våning och bad hembiträdet att packa en väska med nattkläder och toalettgrejer och invänta att en bil skulle hämta den utanför Hasselbacken på Djurgården, men ingen kom. När hon efter några timmars väntan återvände hem fick hon se att lägenheten hade blivit hemsökt av tjuvar som lagt beslag på allehanda dyrbarheter men också på diverse handlingar och andra pepper. Vad ingen hade räknat med var att hembiträdet hade antecknat registreringsnummret på bilen som hämtat Ardasjev. När nu hans försvinnande polisanmäldes blev numret en viktig ledtråd, och man konstaterade att bilen ägdes av den ryske översten i Bollstanäs.
Några dagar senare gjordes en polisrazzia i villan, där man påträffade ganska märkliga ting. Det visad sig att exilryssarna hade lockat dit personer som de misstänkte för att vara bolsjevikernas hantlangare eller medlöpare, och som agn hade de använt löften om vackra kvinnor och sprit. När offren väl hade kommit till "ryssvillan", som grannarna kallade huset, blev det dock andra bullar. Emigranterna hade bildat en sorts "blodsdomstol", där de ditlurade förhördes, bundna i fjättrar, dömdes till döden, misshandlades och dräptes, i två fall genom strypning, i ett fall genom att man kvävde den på golvet liggande mannen med hjälp av en eldgaffel över strupen. Därpå rullade man in liken i säckväv, virade tunga kedjor kring dem, la stenar i säckarna och lämpade dem i sjön Norrviken, vid vars strand villan var belägen. Polisen draggade i sjön och fick upp tre lik - förutom Aedasjevs var även kropparna av ingenjören Carl Calvé (som verkligen bedrivit spionage på Stockholms tsartrogna ryssar) och journalisten Jurij Levi Levitskij, som i Moskva låtsats vara revoulutionär men bara i syfte att kunna roffa åt sig så mycket byte som möjligt, som han tog med sig när han rymde till Stockholm och levde i livets glada dagar, innan det tog slut ute i Bollstanäs. Då tog en i ligan hand om hans rumsnyckel på Grand Hôtel och samlade ihop 200.000 rubel och 10.000 kr till gängets kassa.
I villan hittade man bl.a ett skrin med "hemliga handlingar" om deras organisation, vars omedelbara syfte var att försöka komma över så mycket som möjligt av de tillgångar och värdeföremål som ryska emigranter lyckats få med sig under flykten eller exporterat redan innan revolutionen utbröt. Alla inblandade - tillslut var man uppe i 15 anhållna - hade fått svära en dyr och detaljerad ed om att arbeta för organisationens syften.
Rättegången mot ligan blev det mest omfattande brottsmål som dittills hade behandlats vid en svensk domstol. De åklagade gjorde gällande att det i själva verket rörde sig om krigshandlingar och att de engagerade drevs av politiska ambitioner och idealitet. Både rätten och den svenska opinionen hävdade däremot att det nog var lite si och så med de ädla målen. Varför skulle "avrättningarna" genomföras under så motbjudande former? Var det inte snarare vinstbegär och mordlystnad som låg bakom? Så menade åklagaren, som ansåg att Hadjetlaché inte var något annat och ädlare än en internationellt verksam bandit. Han ifrågasatte bl.a att huvudmannen var kosacköverste. För att kontrollera hur det förhöll sig med den saken lät man honom en dag äntra en ganska bångstyrig polishäst och rida den på polishusets gård. Resultatet blev ett tja: rida kunde han onekligen, men inte på att så skickligt sätt som man ansåg sig kunna kräva av en kosacköverste.
Hadjetslachés gloria som idealist och frihetskämpe fördunklades avsevärt när det visade sig att han av de medel man rövat i offrens hem hade fört över avsevärda belopp till ett privat bankkonto eller skickat till lilla frun i Paris. Översten själv dömdes ännu en gång till döden, och det var den sista dödsdom som avkunnades av en svensk domstol. Men han benådades till livstids straffarbete, som räckte i 10 år. Sen blev han sedemera sinnessjuk.
( Ur J-Ö Swahn´s bok)
