"Den mörka tiden" (tidig medeltid, 400-1000 eKr) - mörk endast från Västroms persp.??

Många kallar ju den Tidiga medeltiden för "Den mörka tiden"... Man menar att civilisationen under denna tid gick bakåt och att samhället blev mer primitivt än det var under Antiken... Men är detta inte ett väldigt romcentrerat sätt att se historien på?? Bysantinska väldet led väl ingen nöd under denna tid?? Samma sak gäller perserna... Araberna utvecklade Kalifatet... Vikingarna seglade till Nordamerika... Och i Fjärran östern och Syd- och Centralamerika fanns det också välmående civilisationer...

Är inte uttrycket "Den mörka tiden" väldigt vinklat och västromanocentriskt?? Uttrycket myntades mycket riktigt också av en italienare, Francesco Petrarca, som levde under 1300-talet... Och det var ju även i Italien på 1300-talet som Renässansen satte igång...

Vad tycker ni andra?? Anser ni att man ofta ser historien ur ett vinklat, västromerskt perspektiv??

Snarare kan man säga att det är väldigt romerskt-katolskt, som trots allt styrde Västeuropas historieskrivning under den här tiden, och Västrom var kristet innan det föll, och Rom är precis som det låter hemvisten för den romerskt-katolska tron.
Så kyrkan och kyrkans män tyckte om att titta tillbaka på det civiliserade romerska riket, och såg med förakt på barbarerna från nordeuropa. Något som sedan ärvdes ner till efterkommande generationer av munkar och präster i många generationer, och troligen hjälpte avundsjukan till när länder som England, Frankrike och Tyskromerska riket (att de ens vågade kalla sig för romerska) gick ifrån det tidigare så civiliserade och ledande Italien, och det land som tidigare härskat över världen fick finna sig i att bli invaderat lite då och då av vemhelst som ville, verkade det som.

Bysantinerna hade sin tid av mörker, övergivna städer och bildningsmässigt förfall de med. Tag exempelvis en klåpare till vimsig historiker som Theofanes Confessor (omkr. 752 - omkr. 818) svamlande, ostrukturerad och visande prov på stil endast i stöldgods och jämför honom med valfri historiker från 200 år tidigare. Något senare började dock en morgonrodnad skymta i Leo matematikern (omkr. 790 - efter 869), som kalifen av Bagdad försökte locka till sig, varpå der greise Grieche kejsaren, vakande till liv och gav den klassiskt bildade Leo en officiell ställning.
Efter Leo följde den ädle biskop Photios (omkr. 810 – omkr. 893) i vars verk vi kan lära oss om en mängd nu bortslarvade böcker.

Bysans präglades givetvis även som fordom främst av klichéer, dålig hygien, intriger och krympande gränser.

Bryan Ward-Perkins argumenterar i sin bok 'The Fall of Rome' för att tiden efter västroms fall (egentligen startar förfallet tidigare) faktiskt var en mörkare tid för de territorier som tidigare funnit sig under Rom. Argumentationen bygger inte som så ofta annars på estetik (och det verkar gälla båda lägren). Det är inte en förkärlek för blänkade marmor och rytmisk retorik som leder till slutsatsen, utan det är objektivare kriterier som luftas. Byggdnaderna blev mindre och takpannorna byttes mot halm; handeln minskade och ekonomierna krymte (han nämner fler faktorer, men det var de jag kom på utan bläddrande).

En och annan bländning hann de väl med också...

Nedgången började långt innan år 476, då Västrom anses ha fallit. Romarriket i väst återhämtade sig aldrig riktigt från kriserna under andra århundradet. Det finns tex långt färre skeppsvrak från 300-talet än 100-talet, vilket indikerar att handeln och transporterna blev mer ovanliga.


Hmmmm ... både ja och nej. Byzans överlevde, men drabbades av invasioner från olika germanska folkslag (goter, germaner mm) och bulgarer vilka tog över byzantinskt territorium, pesten under Justaianus (ca år 540) dödade kanske 25% av befolkningen - vilket innebar att skattebasen förföll, kundunderlaget för specialiserade tjänster försvann och rekryteringsbasen för militärern urholkades. Sedan kom det förödande kriget mot Persien vilket direkt följdes av den muslimska erövringstågen och bulgarinvasionen. Att Byzans föll först 1453 (eller möjligen 1204, beroende på definitionena) är ett bevis på byzantinernas skicklighet på många områden - byråkrati, diplomati, militär och ekonomi.

Perserriket krossades i grunden och hade mycket litet med det muslimska rike som sedan skapades på dess territorium.