Hippies i USA: Sex, drugs & rock n roll - Hippies i Sverige: Kommunism! - varför då?!

I bägge länderna drevs väl 1960-talets ungdomsrörelser av ett slags strävan efter "autenticitet" som definierade sig gentemot 1950-talets teknologiska modernitet och framstegsoptimistiska retorik. I det kulturellt brokiga USA innebar detta att man kunde låta sig inspireras av en massa subkulturer och musikaliska traditioner som fanns inom landets gränser och som ofta hade ett mer omedelbart förhållande till sexualitet, droger och bohemeri (t.ex. jazzen och andra svarta traditioner). I början försökte väl svenskarna bara imitera den nya anglosaxiska ungdomskulturen - det var ju t.ex. otänkbart för svenska popband att sjunga på svenska under de första åren - men när autenticitetsidealets innebörd väl sjönk in så var det förstås svenska traditioner man försökte ansluta till i sin romantiska revolt mot moderniteten.

Det fick ju bl.a. till följd att den svenska proggen revolterade mot det socialdemokratiska folkhems- och framtidsbygget genom t.ex. almstrid, husockupationer för att förhindra rivningar av gamla byggnader, och en landsbygdsromantik i form av gröna vågen och ett nytt intresse för folkmusik, folkdanser etc. Därvid kunde proggen, kuriöst nog, alltså synas göra gemensam sak med vad som tidigare varit nationalkonservativa intressen, och svärma för "folket" och dess traditioner, samtidigt som man sög upp stämningar och essenser från arbetar-, nykterhets- och frikyrkoorganisationernas världar - och så fick vi en proggvänster som på många sätt var moralisk/moralistisk och betydligt mer "nationell" än den amerikanska hippierörelsen och i förlängningen mer beredd att ingå i olika former av symbios med statsmakterna.

Har ingen aning om vad du försöker med här.

Vad som är anmärkningsvärt är just den här gnälliga och moraliserande tonen som alltid kommer fram i just den den svenska tappningen av diverse ungdomskulturer från utlandet.

Om det nu ska vara Hippies i Sverige så ska det banne mig vara LSD-fradgatuggande dårar som dansar nakna på ängar. Inte Prins Valiant-klippta töntar med verklighetsfrånvänt moraliserande argumentation.
Om det ska vara Hip-Hopare i Sverige så ska det banne mig vara arga negrer som gör tveksamma ekonomiska val, som sedan visar upp det i TV. Inte moraliserande Veganer från Västerås med fula dreadlocks.

Usch och fy alltså.

Fast det har med att göra att man tog ett namn åt den subkulturen som fanns i Sverige från UK. Kenta och Stoffe med flera kallades bara mods felaktigt, det fanns de modsen i Sverige på 60-talet som var inspirerade av brittiska mods men sen fanns det Kenta och Stoffe som bara hade långt hår och gillade att festa. Lite som att rasister med kängor kallas för skinheads. Fast skillnaden där är att rasisterna eller boneheadsen kallar sig dumt nog själv för skinheads och Kenta och Stoffe-modsen gjorde det inte.

OnT: Renodlade hippies i Sverige var som i USA. Skillnaden var att proggkulturen och 68-rörselsen pågick samtidigt och de var båda halvt likasinnade så de buntas ofta ihop. Lite som klassiska mods och Kenta och Stoffe-mods. Eller om du har en 77-punkare och en crustare så kommer de alltid kallas punkare av alla fast de kanske egentligen skiljer sig.
Slutsats: Det handlar mer om allmänhetens okunskap av subkulturer.

Det var väl så att mods var långhåriga för sin tid och alla som hade längre hår än normalt och framförallt inte hade pomada i håret kallades för mods på sextiotalet.

Tror att den största anledningen är att i USA är allt buisness
Och det är mycket lättare att sälja hippie-nostalgin med sex, droger och rocknroll framför att lyfta fram de politiska aspekterna.
I sverige har vi traditionellt inte haft den inställningen och sen så blev den svenska frigörelsekulturen som sprang upp här samtidigt väldigt snabbt politisk när vänstern trängde sig in iom vietnam-frågan.

Det fanns mycket droger i Sverige i slutet av 60-talet, röktes rätt friskt och den som hade turen att se Hanson&karlson när det begav sig vet också att det fanns rätt gott om syrade kids under en kort, men intensiv period även i detta kalla bistra land.

Jag tror att just det är en annan parameter. Klimatet här uppe omöjliggjorde det fria livets utsvävningar under någon längre period. Man var helt enkelt tvungen att rätta in sig i ledet när vintern kom. De som inte gjorde det gick under rätt snart.skildrat briljant av Stefan Jarl i De kallas oss Mods.

Helt uppåt arslet, fel!

Det fanns inte alls mycket droger i Sverige vid den tidpunkten och man var glad om man scorade hasch av dålig kvalité med svenska mått!

Drogerna började komma in på allvar i mitten på 70 -talet.

Vi pratar hippie-delen av sverige och det fanns visst droger.
Har bekanta som tog bilen ner till marocko -69 och fyllde den med haschkakor. (som nån jävla idiot trodde va knäckebröd och bredde smör på..)
Kvaliten mvar med dagens mått givetvis usel,på det du kunde få tag på gatan och effekterna bestod säkerligen av stora delar placebo.

Men glöm inte bort företeelser som Galleri Cannabis och syratripparna på gärdet och nefertiti.
Skulle säga att ungefär 70% av alla hippies rökte på och runt 5-10% körde LSD. Annars var ju amfetaminet stort. Över alla grupper. Sågs väl mest som den tidens redbull?

Näe, inte amfetamin utan fenmetrazin!

Sverige har aldrig haft några hippies utan vi tog igen det under främst mitten på 70 - talet men även 1989(Summer of love, för svenskar resande internationellt) och under första halvan på 90 - talet(Rave).

Sverige var verkligen rött, isolerat och slutet på 60-talet. Det enda som fanns var loosers som Mods som söp och rökte brass, tog preludin och massa fåniga universitets nördar med tjocka TV rutor till brillor som skulle vara lite kulturella och "rädda" Vietnam(Världen).

Talar vi kulturer där Sverige har levererat så är det inom Disco(ABBA), POP(Roxette) och även s.k. pudelrock som "Europe". Vi har haft en stabil och intressant Raggar och Skinheads kultur och hängivna hårdrockare i alla år och även nu.

Sverige är Svart kaffe, träskor och skitiga garage. Inte massa maskrosbarn som springer runt med blommor och skit i håret.

Det är en helt korrekt iakttagelse. Men det finns ortfarande en hel drös 40-talister, som så här i backspegeln gärna ser sig som dåvarande hippies.
I mångt och mkt kan man väl lugnt påstå att hippie-grejen mest var en kort fluga här i sverige. Ett mode med utsvängda jeans och tovig väst.

Får faktiskt backa på mina årtal innan också.
Var tydligen -73 de var nere i marocko.

Dom nordiska länderna var väldigt slutna på den tiden. Så sent som på 80 - talet var t.ex. Finland 10 år efter Sverige i t.ex. Mode. Blev det poppis med träskor i Sverige så blev det poppis i Finland 10 år senare. Danskarna har alltid legat ca 5 år före svenskarna i klädmode. När Buffalo skorna blev populära på svenska Rave fester hade dom redan cirkulerat 5 år innan i Danmark.

Buffalo

60 - talet är stenålder om vi snackar Sverige. Då var det tamefan ordning och reda!

Var inte de första rapparna sådana som beskrev livet i ghettona?

Dessutom har jag en annan fråga: Måste man egentligen vara för narkotika för att kalla sig hippie?

"Going where the wind don´t blow so strange..."

Här är en väldigt bra dokumentär om varför hiphopen ser ut som den gör:

http://www.youtube.com/watch?v=O-x8XaFJ-Kk