Övningsköra olagligt utan att torska - vattentätt?

Märkligt, Josef Zila skriver uttryckligen på sida 35 i sin bok "specialstraffrätten - en introduktion" att tillåtande av olovlig körning inte kan begås genom underlåtenhet.

Men vad vet jag, Josef Zila kanske också är en s.k. brännvinsadvokat.

Bergakungen: Jag utgick från att TS faktiskt lyckas med att hävda att han inte kände till att vännen saknade körkort.

Tro det? Då måste man ju helt bortse från de krav som ställs på disponenter av körkortspliktiga fordon. Det torde föreligga någon form av aktsamhetskrav om man lämnar över ratten.

Men ditt argument är att TS blir ansvarig för annans brott via något garantresonemang tror jag dessutom är felaktigt. TS åker på "tillåtande av olovlig körning" samtidigt som TS kompis åker på olovlig körning, eventuellt grov.

Vem som är vassast av Jareborg eller Zila kan man också diskutera.

Jo, visst kan man diskutera det, men Jareborg säger mig veterligen inte emot Zila?

Ett aktsamhetskrav kräver mer eller mindre ett garantresonemang? Om man skulle kräva av utlånare till fordon att dessa ska kontrollera körkort, så skulle iaf jag anse att det grundar sig i ett sådant.

Om vi tänker oss ett hypotetiskt exempel:
Kurt 16 år bor hos sina föräldrar som äger en bil. Varje kväll går Kurt förbi sina föräldrar i TV-soffan och ropar "Nu kör jag in till stan med bilen!", varpå han tar bilnyckeln som hänger på sin krok och sticker iväg. Föräldrarna säger varken bu eller bä. Eller föräldrarna säger kanske till och med "Ta hand om dig gubben!"

Är detta straffbart som tillåtande av olovlig körning?

Varje form av underlåtenhet innebär inte ett straffbart tillåtande, men att säga att tillåtande av olovlig körning inte kan begås genom underlåtenhet är rent ut sagt fel.

Ja du åker dit.

http://www.ostran.se/nyheter/moenste..._koerkortsloes

EFter en snabb koll med karnov så håller även de med, och hänvisar vänligt till NJA1978:139. Där det slås fast att man har en viss plikt att veta att perosnen har körkort, det går inte riktigt alltid skylla på oaktsamhet.


Ja, det sträcks numer så långt att föräldrar är ansvariga för sina barn, så de inte kör moped utan att ha rätt behörighet.

Ur karnov.

Det där är ju nästan själva definitionen av ett garantansvar. Föräldrarna är övervakningsgarant åt sina barn, så i det fallet skulle man kunna påstå att de kan dömas för tillåtande av olovlig körning.

Ändrar vi förhållandena på följande sätt:

Om däremot Kurt 18 frågar Kalle 18 om Kurt får låna Kalles bil, och Kalle svarar ja, varpå han lånar ut bilen, är det straffbart.

Återigen hänvisar jag till Josef Zila, "specialstraffrätten - en introduktion", sidan 35, andra stycket, sista meningen, sjätte upplagan, där det står – och jag citerar – "Det torde inte vara möjligt att begå brottet genom underlåtenhet att förhindra någon som inte har körkort att framföra fordon.", varpå han hänvisar till RH 23:83. Det är också det enda han nämner om underlåtenhet i sammanhanget. Kan du inte hänvisa till en bättre källa eller presentera ett vettigt resonemang för din sak? Jag är den första att medge att straffrätt inte är min grej, men här känns det som att doktrinen talar för mitt resonemang.

Jag tror snarare att det krävs av den som disponerar ett körkortspliktigt fordon att denne bevakar så att fordonet inte används obehörigen. Någon särskild handlingsplikt gentemot tredje person föreligger inte, utan det är den egna gärningen, att ställa fordonet till förfogande som konstituerar den brottsliga handlingen.

Men att ställa ett fordon till förfogande innebär ju ändå ett handlande. Om man bara tyst ser på när en körkortslös plockar upp ens bilnycklar, startar bilen och kör så har man ju på inget sätt handlat i, ska vi säga, farans riktning. Man kan laborera med ett underförstått samtycke, men underförstått samtycke är trots allt underlåtenhet att handla. Om vi nu köper Zilas (av Term misstrodda) påstående om att underlåtenhet inte innebär ansvar för § 3, måste det ju innebära att man på något vis måste aktivt delta i processen.

Fast jag sliter tvisten med Zila på det sättet att jag inte kräver av TS att ingripa mot en fulkörning (handlingsplikt) utan påstår att kravet är att TS inte medverkar till brottet genom att tillåta, underlätta eller möjliggöra gärningen "olovlig körning", dvs en aktsamhetsplikt kopplad till rollen som det anförtrodda eller ägda fordonets disponent.

Men en aktsamhetsplikt i det här fallet skulle ju rimligtvis bara kunna formuleras som en plikt att kontollera körkortet, alternativt en plikt att vakta sina bilnycklar. Hur som helst så skulle det i verkligheten bli en handlingsplikt, oavsett hur man formulerar det.

Helt enkelt: Man är inte förbjuden att passivt se på när någon sätter sig i din bil och kör iväg. Man är däremot förbjuden att utföra tillåtande handlingar, som att aktivt lämna över nyckeln, uppmaningar, osv.

Då blir väl knäckfrågan ifall man kan påstås handla genom att inte handla, dvs genom att inte lämna ut nyckeln till en körkortslös? Jag ser snarare detta som en skyldighet att uppträda aktsamt, inte en handlingsplikt. Att ingripa mot en körkortslös är ju inga krav på.

Det är ju det aktsamhetskravet lagen lägger på disponenten av ett KK-pliktigt fordon.

Så hur hade du tillämpat det på scenariot där två kompisar sitter framför TVn, varpå den körkortslöse tar den bilägandes nycklar från bordet, framför ögonen på bilägaren, meddelar bilägaren att denne tänker åka till affären, varpå den körkortslöse varken godkänner eller protesterar mot vännens agerande?

På vilket sätt har bilägaren brutit mot sin aksamhetsplikt, om han inte har gjort någonting? En aktsamhetsplikt i det här fallet BLIR en handlingsplikt, och någon sådan kan inte grunda ansvar, på så sätt som jag läser Zila.