Är förnuftet en dygd inom konservatismen?

Jag blir inte klok på det här. Läser man Burke tar han tydligt avstånd från förnuftet men senare läser man andra konservativa skribenter som tar avstånd från den politiska logiken till förmån för förnuftet.

Ja, jag är förvirrad och snälla, red ut det här åt mig.

Förnuft måste väl ändå ses som en konservativ dygd då dess motsats torde vara vårdslöshet och att förhasta sig? Var någonstans tar Burke avstånd från förnuftet?

I Reflektioner om franska revolutionen, bl a. På s. 88-89, t ex. (Han skriver att förnuftet allena inte är särskilt väl använt. Det är först i samverkan med t ex fördomar den blir det.)

Förnuft är såklart bättre än att helt agera huvudlöst. Alla som levt ett tag vet dock att förnuftet inte är perfekt, unga människor tror oftast väldigt mycket, men eftersom de inte har någon erfarenhet så ser de inte var de har fel. Det är helt enkelt väldigt lätt att bygga luftslott av rationella tankar, luftslott som kollapsar så fort någon premiss eller slutledning är felaktig.

Förnuft är bra så länge det används med insikt om dess begränsningar. Vishet är till stor del att veta sina egna svagheter.

Då gör vi ett försök att reda ut detta:

Ja, för konservativa är förnuft en dygd, men inte nödvändigtvis en dogm. En väsentlig beståndsdel i förnuftet är erfarenheten, vilken är avgörande för "den konservativa metoden". Detta förhållningssätt leder till ställningstagandet att förändringar bejakas först när man kan vara någorlunda säker på att förändringen också är en förbättring.

Burkes uppfattning skall nog dels ses i ljuset av att de franska utopisterna påstod att allt skulle styras förnuftingt, med vilket de menade upplysningens vetenskapssyn. Detta är farligt menar Burke, och han torde avse att förnuftet måste balanseras av erfarenheter, varför han skriver att "förnuftet allena inte är särskilt väl använt", vilket inte innebär att han avfärdar förnuftet, utan vill se det balanserat. man skulle kunna säga: Gärna förnuft, men först litet rejäl erfarenhet och eftertanke.

Jag läser Burke på så sätt att han vill framhäva det kollektiva förnuft som den mänskliga erfarenheten har ackumulerat genom århundraden i form av mer eller mindre oreflekterade traditioner och sedvänjor. Enskilda människors förnuftsförmågor bleknar i jämförelse med den kollektiva visdom som historien och kulturen erbjuder. För Burke är förnuftet med nödvändighet historiskt och kontextuellt snarare än abstrakt och universellt vilket är den ståndpunkt han kritiserar.

Det kan jag känna igen mig i. Erfarenheter och traditioner i samhällsmässig mening är med nödvändighet kollektiva och longitudinella - inte individuella och inte universella.

Verkligt förnuft är självklart en dygd. Men ideologier kan förblinda människor just genom att de framstår som förnuftiga. Socialismen ansågs t.o.m vara "vetenskaplig", och vilka konsekvenser detta fick vet vi. Häri ligger konservatismens styrka, tror jag, eftersom den undviker utopiernas förblindelse och istället manar till eftertanke.

Och hur har du tänkt skilja på verkligt förnuft och falskt förnuft?

Ja, det var lite onödigt av mig att tala om "verkligt" förnuft. Vad jag menar är att saker och ting kan te sig förnuftiga ur ett ideologiskt perspektiv, utan att egentligen vara det. Vi tolkar omvärlden genom ett ideologiskt "filter", så att det som tycks överensstämma med vår ideologi noteras, medan andra ting förbises. På så sätt föds fanatism, och förnuftet sätts på undantag. Fanatikern ser sig dock själv som förnuftig. Därför är det bättre att istället "skynda långsamt", alltså att vara konservativ.