Att inte vilja ha barn, är skilsmässa enda vägen?

Hej

Skulle behöva lite nya infallsvinklar på mitt problem.

Vi är ett par, jag 37, hon 34. Varit tillsammans i 11-12 år. Vi är stabila, har en lycklig och mycket bra relation tillsammans med en stabil ekonomi och bra bekantskapskrets. Vi har alla förutsättningar till att bli föräldrar. Problemet är att jag inte vill. Jag har ingen längtan efter barn.

Vi har diskuterat detta i alla år vi varit tillsammans. För två år sedan fattade vi ett principbeslut om att inte skaffa barn. I helgen, under en av våra diskussionspromenader, (vi kan prata om allt och brukar ta promenader då och då för att diskutera och stämma av nuet, framtiden etc) nämnde hon att hon verkligen vill ha barn… för mig var det lite av en kalldusch. Det är inte längre en önskan från min fru, det ÄR så. Jag var tydlig med att jag inte har ändrat inställning och vi båda inser att vi är ”låsta”. Som jag ser det har vi i princip tre vägar att gå:

1) Vi skaffar barn
Min fru blir nöjd, jag tvingas göra avkall. Det kan bli bra och jag kanske blir lyckligare än någonsin. Chansen finns, jag medger det. Det kan också bli tvärtom. Särskilt när problem uppstår och jag kommer att få ett ”commitment for life” och göra avkall från stora delar av mitt liv… Har jag den inställningen nu hur mycket är jag då beredd att kämpa för att hålla ihop familjen? Kommer jag bli en olycklig person som gräver ner mig i jobb och är hemma så lite som möjligt? Hur bra familj blir det...

2) Vi skaffar inte barn
Jag blir nöjd, min fru får aldrig uppleva lyckan av att bli mamma. Vad som än händer med oss i framtiden så kommer detta beslut alltid att finnas med som en ”tagg” i vår relation och jag kommer alltid att få vara den som tog beslutet… inte särskilt roligt att leva med det.

3) Går skilda vägar
… Jag älskar min fru. Det finns för mig ingen bättre kvinna men om jag inte kan ge henne det hon vill ha… kanske är det då bättre att släppa henne… Det skulle göra förbaskat ont men alla beslut i livet är inte enkla. Har nämnt detta alternativ för henne men hon svarade då att hon ändå inte skulle skaffa barn i så fall. Hon skulle aldrig hinna hitta en ny man och hinna skapa den trygga relation som vi två har idag, innan det var för sent. Det är barn med mig och ingen annan som gäller… inte roligt att höra det. Pressen på mig blir inte mindre något min fru vet och hon beklagade det. Hon var dock ärlig och det uppskattar jag. Det gör dock inte det hela lättare.

Av ovan tre lutar jag idag åt det sista. Dvs att gå skilda vägar något jag egentligen inte vill och hade det inte varit för barnfrågan, hade vårt liv tillsammans varit perfekt. Det är även något min fru har sagt. Jag vet att min fru inte kommer att gilla en skilsmässa och kommer att försöka få det att fungera ändå. Beslutet måste således vara mitt och enbart mitt. I värsta fall får jag hitta på någon lögn om varför, att jag hittat någon annan eller att jag vill göra annat i livet och där passar inte hon in. Hon kommer dock säkert se igenom det så det kommer sluta med att jag bara säger som det är. Vi går skilda vägar PUNKT. Jag inser att jag måste vara stark och vara den som driver igenom detta. Hon kommer inte dra i det. Det sägs att om man verkligen älskar någon måste man ibland inse att de bästa är att släppa dem fria. Även om min fru idag säger att hon inte tänker skaffa barn med någon annan så kommer chansen ändå att bli större än om vi fortsätter leva tillsammans… inget roligt beslut att ta…

Finns det fler aspekter än ovan nämnda? Eller har någon annan varit i en liknande situation och hur löste ni det i så fall?

// CC

Skaffa barn, går det åt helvete så skiljer ni er.

Fråga, hatar du barn eller är du bara "neutral" eller "ointresserad"?

Du har ju redan bestämt vad du vill, nämligen nr 3, och detta har inte med barn att göra. Du vill ju länma henne oavsett.

Vad du än väljer så välj inte att skaffa barn om du inte känner att det är nått för dig.
Att skiljas som nägon redan gett råd om, efter barnets födelse är ingen bra idé då det är barnet du då kommer skilja dig ifrån.
Det barnet kommer du få leva med till du dör. Så skippa det alternativet

Så här ser jag alternativen.

1) Fast i arton år med människor du inte vill spendera tid med.
2) Fast i en livstid med någon som alltid kommer ha ett horn i sidan till dig.
3) Frihet.

Du verkar ha hittat dina svar själv. Tyvärr finns det inte så många mer alternativ.

Vad din fru beslutar att göra efteråt är upp till henne. Visst kan hon kännaatt du är den enda hon vill skaffa barn med. Hon har ju inte hunnit träffa någon annan ännu. Men sen att hon skaffar barn med någon annan, trots att hon sagt att det vara bara med dig hon vill det.

Chansen är ju iallafall större som sagt, att hon träffar någon som vill bilda familj, ifall ni går skilda vägar först.

Minst sagt prekär situation, lider med dig.

Men jag tycker att ni ska diskutera, diskutera, diskutera. överväga för och nackdelar för de olika scenariona. Hoppas på 1 eller 2, ni verkar ju som gjorda för varann!!

Vad hemskt. Jag lider med dig/er, enormt. Ni kom till ett vägsjäl och jag tror inte att du skulle stå ut med att fortsätta vara med henne när du vet att det tagit ifrån henne drömmen om att bli mamma.
Men att släppa någon man älskar och som man känner så väl är så himla sorgligt.

Ta ett beslut som du klarar att leva med. Hon kan inte tvinga dig att skaffa barn. I slutändan är det alltid mannen som blir lidande om barn finns med i bilden. Ekonomiskt, mentalt och psykiskt lidande blir mannen.

Jag är i samma sits som du just nu. Jag klarar av att leva med beslutet om att släppa min tjej.

Ett nästintill omöjligt val

Jag vill bara poängtera en sak... Skaffar ni barn så kommer du (om du är en någorlunda normal människa) ofrånkomligen att älska det. Du kommer inte vara samma människa som idag, och förmodligen se annorlunda på saker och ting. Även om man varit osäker på att skaffa barn så betyder inte det att man per automatik kommer ångra dem hela sitt liv.

Livet är ett spel, satsa (hehe) och vinn!

Disclaimer:
Nu vet jag iofs inte hur män upplever föräldraskap. Kanske är det annorlunda för kvinnor?

För de flesta män är det likadant, fast kanske i större bemärkelse.
Vi har inte längtan efter barn programmerat hormonellt i oss. All kärlek/lycka känns inte förrän barnet är ute och då känns det hur självklart som helst, även om man varit rätt ointresserad/neutral till det innan.

Har en väninna som blev dumpad tre månader efter första barnets födelse. Killen sa bara att "det där med att vara pappa var inte min grej" och så drog han. Det enda livstecknet från honom nu är bidraget varje månad.

Har även ett par vänner som blev dumpade av sina pappor när de var små. Den ena träffade senare sin pappa i en mataffär när h*n var ca 10 och då vände pappan bara på klacken och gick.

Tror inte att det är så ovanligt att killar inte känner ett skit för sin avkomma om de är ärliga mot sig själva och inte bara gör vad samhället förväntar sig.