Ni som säger att ni är så stolta över er kultur och historia.

Jag är en kurd ifrån Irak ursprungligen, har bott i Sverige i 23 år nu och har anammat det bästa från 2 kulturer, egentligen några fler då jag är uppväxt med folk ifrån hela världen. Jag anser inte att min kultur är den bästa endast för att det är min kultur, jag ser och erkänner allt dåligt min kultur har och gör mig av med det som har blivit inpräntad i mitt tänk. Desamma gäller kulturen jag lever i, utanför mina föräldrars hem.



Jag tycker som du, att detta med kultur är lite för överskattat, det är bara det ytliga. Under ytan så är vi alla utav samma skrot och korn. Jag är inte heller sådär stolt över mitt ursprung eller kultur, jag inser att mitt medvetande lika gärna kunde ha uppstått i en vit mans kropp, eller en tjej för den delen, det är inte det viktiga anser jag, det viktigaste av allt är att jag trots allt fått uppleva livet som en Homosapiens, bara de att jag finns i ett universum som har skapat liv ifrån endast atomer, kan det bli mer magiskt än så?

Ändå så har folk som dödar och hatar för saker som är helt meningslösa

Tack JohnnyGenzale och tauceti för seriösa svar tycker ni båda har en vettig syn på det här.



Är du lika stolt över din familj när din 28 åriga bror hugger din 10 årig syster? När dín statminister(ska vi kalla det fassa?) säljer ut alla era gemensama tillbehörigheter? Lika stolt när dina mostrar får sova i bajs och lämnade att dö?

Skärp dig det finns inget att vara stolt över.




Självklart har vi det bra i Sverige och det skall vi vara tacksamma för. Men som du säger. Om vi ska försöka överträffats vad som redan är gjort nu när vi är lite smartare. Borde vi inte göra om och göra rätt? Du kan väl inte på fullt allvar säga att vi rört oss frammåt dom senaste 10 åren?

Var det där ett försök att få mig att säga touché?

Kanske tittar vi för mycket på oss själva och på framtiden? Kanske skulle fler behöva blicka bakåt och hitta något att vara stolt över och bygga vidare på det?

Alla har väl en farfar, mormor eller annan släkting som gjort något intressant? Det känns som att många idag inte ens vet vad deras far/mor-föräldrar arbetade med eller ens var de föddes.

Mina farföräldrar var t.ex relativt fattiga, min farmor flyttade till Stockholm från någon gård i småland där familjen levt så länge någon kunde minnas. Min farfar föddes i Stockholm men det var på den tiden när det inte ens fanns elektricitet eller rinnande vatten i alla hus. Men de skapade ett liv tillsammans här och födde min pappa som blev den första i familjen att äga sitt eget hus. Jag har sedan dess blivit den första i familjen med en universitetsexamen osv.

Jag tror att anledningen till att många idag blir lite förvirrade över vad de ska göra med sina liv är att de saknar kunskap om de liv som redan levts av deras förfäder. De ser bara oändliga möjligheter och valfriheter och blir livrädda och vågar inte välja något. Hade de vetat mer om resan som föregått dem hade de kanske kunnat sätta in sig själv i ett större sammanhang och därmed bli lite klokare.

Men naturligtvis är vi alla olika och det här är mest mina egna tankar. Alla har sitt eget förhållande till historien och sin eventuella stolthet inför den.

Jag slutade läsa ungefär där. Har du ens läst Svensk historia?

Har svårt att känna stolthet över vad andra gjort. Vår kultur är väl inte heller mycket att hänga i granen.
Möjligen med undantag från vissa mattraditioner då.

Däremot kan man vara glad och tacksam över vad arbetarrörelsen åstadkom från slutet av 1800-talet och fram till 70-talet. Men som någon annan skrev, det är ju bara en tillfällighet att jag blev född just här.

När det gäller olika kulturer så är det klart bäst att försöka plocka russinen ur alla kulturer, även vår egen.

Att jag blir jag är dock en jävla slump. Men det borde du väl ändå ha förstått att det var jag syftade på. Det är ganska givet att vita föräldrar får vita barn. Att jag råkade bli vit och mina föräldrars son är dock inget annat än en slump. Eller nickade jag till vid något annat tillfälle på biologin?

Eller det kanske är teologin förresten.

Krig är elden i vilken människans själ härdas så att den blir seg och stark, om den inte bryts.
Nöden är uppfinningarnas moder, och krig är den främsta nöd som finns.
I krig finns ära, och där kan band smidas som är starkare än blod.
Det är genom krig som nationer blir till, och det är genom det som de förblir stora.

Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara.

Jag är extremt stolt över mina svenska förfäder som erövrade stora delar av länderna kring bottenviken och blev ett imperium.
Jag är lika stolt över de svear som drog i viking och grundade det som senare blev Ryssland.
Jag är stolt över mina norska och danska förfäder som härjade europas kuster och erövrade egna kungadömen i England, Skottland, Frankrike, på Irland, Färöarna, Orkney och Island.
Jag är stolt över Erik Röde som upptäckte den nordamerikanska kontinenten.
Jag är stolt över de som in i det sista slogs mot kristnandet av norden.

Jag är mindre stolt över våra onödiga krig med Norge och Danmark, då dessa var onödiga när vi borde vara ETT land, inte flera.
Jag skäms över att vi blev ytterligare ett i raden av kristna folk, då det förstörde vår identitet på sikt.
Det lade grogrunden för den rentav äckliga politiska attityd som vi har idag.
Jag är verkligen inte stolt över all förbannad neutralitetspolitik som vi haft för oss, och att vi som en gång var ett stolt krigarfolk har blivit mesiga och osäkra på vår identitet.

Nej...

För ett enat Skandinavien, för återinförandet av asatro och för att vi åter ska bli det stolta, hårda och driftiga folk vi en gång var: LEVE!

Du kan inte vid ett tillfälle påstå att mord och krig är beklagligt för att senare ursäkta mord och krig, framförallt inte mot en viss grupp, då det även är rasism. De brott som begicks mot den tyska, japanska och italienska civilbefolkningen under andra världskriget kan inte ursäktas med att Tysklands, Japans och Italiens regeringar och arméer begick brott mot mänskligheten! Den största förlusten under andra världskriget, bortsett från människoförluster, hos den allierade sidan, var att den begick exakt samma brott som axelmakterna och därmed indirekt bekämpade sig själva och de universella värderingar de försökte försvara.

Jag förstår din poäng och du utrycker dig väldigt bra.

Men jag tycker lite tvärtom här. Att vi tittar för lite till framtiden, om alla hade glömt sina ursprung och bara sett framåt så hade vi alla levt på samma vilkor och vi hade kunnat vara stolta över vår riktining in i framtiden. Om det finns en klar bild av vart vi vill uppnå borde det inte spela så stor roll var vi kommer ifrån, utan hur vi kommer dit.

Om vi skall bevara allt och vara så stolta över vad vi har, hur ska vi kunna få det bättre?

PEACE

Boo freaking hoo. Alla sidor i kriget begick enorma brott, inte bara sidan som förlorade.
Det är Extremt hycklande att säga någonting annat.

T.ex. de tiotals miljoner som Sovjet tog ihjäl av sitt eget folk, alla civila balter, polacker, tyskar som ryssarna dödade när de ryckte fram mot Berlin, de allierade bombräderna mot civila mål som ingen ens vet hur många dog av och hur mycket historia som gick åt helvete, alla de hundratusentals tyska soldater som efter kriget sattes i koncentrationsläger och dog, USA som släppte två atombomber på ett av världens mest tätt befolkade land (något som Japan lider av än idag).
Exemplen är enormt många, och det där var bara några få.

Man kan inte bara skylla allt på en sida, särskilt inte eftersom Tyskland inte startade kriget, eller ens gjorde någonting som realistiskt kan uppfattas som nog provokativt.
England och Frankrike satte sig själva i den där sitsen pga en extremt dumdristig allians med Polen, som egentligen varit tysk-ägt i flera hundra år innan första världskriget fick tyskarna att avstå landet.
Allt de gjorde var ju faktiskt att ta tillbaka det som orättvist tagits ifrån Tyskland efter första världskriget.

Dessutom, vad gäller kriget mellan Ryssland, Japan och USA så var det inte heller japanernas fel, de hade blivit trakasserade av amerikanerna i årtionden och de kunde välja mellan att antingen lägga sig ner och dö eller att slåss.
Och japaner är krigare, så det är ju inte konstigt att de tog valet att slåss.


That said, jag tycker fortfarande att det är bra att de allierade vann i slutändan.
Jag är en stor motståndare till rasism och nazism.
Dock så kan man inte med facit i hand säga att det var Tysklands fel att det blev krig, eller att de begick värre brott än någon annan då i princip alla andra gjorde exakt samma saker.

Ja, att annektera Österrike, hela Tjeckoslovakien och dessutom invadera Polen kan knappast uppfattas som provokativt.


Kanske för att Preussen, Österrike och Ryssland styckade landet under det sena 1700-talet. I många av de annekterade områdena var etniska polacker i majoritet.


Sant. Hitler ville "bara" ha den polska korridoren, men med tanke på hur opålitlig han visade sig vara i diplomatiska sammanhang, samt att en öppning till havet var strategiskt viktig för Polen för att de skulle kunna ta emot eventuell materiell hjälp, så är det inte vidare konstigt att det polska ledarskapet vägrade att ge upp dessa landområden. Särskilt med tanke på att de även hade Sovjetunionen att oroa sig för.


Ja, det var verkligen inte japanernas fel . Den japanska armén invaderade ju "bara" Kina utan någon större anledning, och med den ödmjuka ambitionen att utöka Kejsardömets territorium. Fy fan för dessa krigshetsande jänkare som var tvungna att försätta dem under handelsblockad för att provocera fram ett storkrig för en sådan småsak ...