Jag såg nyss den finska filmen "Ljus i skymningen"

... som Svt visade i ettan.
http://www.imdb.com/title/tt0458242/

Vad i helvete var detta? Hur har den lyckats få nästan 7/10 på Imdb? Det är en story om en finsk man i trettioårsåldern som blir uppraggad av en blond tjej på ett café. Tjejen försätter finnen i svårigheter eftersom hon utnyttjar honom genom att följa med honom på hans arbetsrunda (han jobbar som nattvakt) och anteckna portkoderna till en juvelerarbutik som hennes riktiga pojkvän senare gör inbrott i. Den finske nattvakten får sen ta smällen när lagens långa arm får korn på honom. Det är storyn i korthet. Det är en ganska ordinär story om en snäll man som blir utnyttjad av skrupelfria människor. Inget större fel på den. Problemet är regin.

Filmen innehåller nästan inga repliker. Man får sig bara så mycket till livs att man med svårighet lyckas hänga med i storyn. Resten av filmen utgörs av scener där den finske nattvakten tomt stirrar ut i ingenting samtidigt som han dricker kaffe eller dricker öl eller röker en cigarett. Alla scener är korta. Mannen, Kostinen, sitter rakt upp och ner på ett ölcafé eller på en nattöppen mack eller i sin nedgångna ungkarlslägenhet och dricker och röker. Sen reser han sig upp och går, i tystnad. Ensam. Man ser honom gå på en folktom gata i ett regnigt industriområde. Slut på scen. Efter ett tag ser man honom i en annan scen. Han stirrar ut i tomheten. Någon tilltalar honom kort. Han svarar inte. Istället tar han ett nytt bloss på cigaretten. Det regnar hela tiden. Eller är mörkt. Eller regnar och är mörkt. Ingen ler. Alla ansiktsuttryck är helt nollställda. Alla röker. Filmmusiken växlar mellan sentimental finsk tango, någonting som påminner om rock från sextio-eller sjuttiotalet samt något enstaka operastycke. Under tiden musiken spelar stirrar Kostinen, eller vem som nu råkar befinna sig i kamerans fokus, tomt ut i luften samtidigt som en cigarett ryker i ena handen.

Det är filmen i sin helhet. Vad i helvete? Är detta någonting som ska anses "svårt" och därför fint? Missar jag storheten i det hela? Ingen skjuter, ingen slåss, inte ens en kyss får man se. Ingen scen är längre än 15-20 sekunder och avsaknaden av natur är slående. Hamnar, industriområden, grustag och fabrikslokaler vars interiör syns sprunget ur en sjuttiotalsfilm om strejkande kommunister.

Är detta verkligen representativt för finsk film?

Helt plötsligt så förstår jag varför finnarna super sig totalt nedgångna och sen hänger sig i den utkylda ungkarlslägenheten när vemodet blir dem övermäktigt.

Aki Kaurismäki är fantastisk! Kolla in "Mannen utan minne" bara. Ren poesi.

Men är man white trash kanske man ska hålla sig till amerikansk action.

Ja, det är kanske bäst. Jag verkar ha mycket lite gemensamt med människor som ser poesi i en finsk man som sitter och glor rakt ut i luften i en och en halv timme. Till skillnad från dig så är jag nämligen inte påtänd när jag tittar på film, det kan vara det...

– Ja, det tycker jag att du gör, även om -Ljus i skymningen- kanske ej hör till
Kaurismäkis främsta filmer. Men, vi är alla olika, med skilda intellekt, temperament,
bakgrund samt tycke och smak. Inget konstigt med det. Du kan ju i fortsättningen
undvika Aki Kaurismäki. Se i stället filmer i den stil du tycker om. Lycka till!

– Nej, jag tycker inte Kaurismäki är representativ. Personligen tycker jag att han står
i en absolut särklass, vad gäller finsk film. En av mina favoritregissörer – alla kategorier.

Edit: Din "knarkteori" i #3 saknar fullständigt substans.

Ljus i skymningen är kanske den Kaurismäkifilmen som är minst bra. Jag blev aldrig särskilt engagerad av storyn. Han är dock redan tillbaka på rätt spår. Den senaste, Le Havre, är en fantastisk film.

Skulle mer än gärna ha en fylla tillsammans med Aki Kaurismäki. Verkar vara en intressant person som det vore kul att lära känna. Hans filmfestival i norra Finland verkar hur skön som helst.

Han bodde ett tag i Stockholm och jobbade som diskare på olika krogar, men slutade och åkte hem igen för han fick inte dricka öl på arbetstid.


Du beskriver annars rätt bra vad jag gillar med Kaurismäkis filmer. De där scenerna är oerhört vackra och faktiskt rätt coola. Jag tycker den melankolin du beskriver är filmiskt vacker. De där krogscenerna finns alla hans filmer och är ofta sjukt snygga.

När jag läste TS beskrivning av filmen (samt att den var finsk) tänkte jag direkt: Det där måste vara en Kaurismäki-film.

Längesen man såg en rulle av Kaurismäki nu, minns att jag brukade tycka de var lite ojämna men alltid intressanta.

Pun intended ? Ljus i skymningen tillhör väl inte Kaurismäkis allra bästa. (Jag har iofs bara sett den en gång, kanske skulle tänka om, ifall jag såg den igen) men den är ju ett stort steg uppåt efter den smått katastrofala Mannen utan minne, som kändes som en filmskole-elev som sett för många Kaurismäkifilmer och ville efterlikna sin idol.

Annars är förstås Kaurismäki en av de riktigt stora inte minst i filmer som Skuggor i paradiset, Moln på drift, och Flickan från tändsticksfabriken.

TS frågar ungefär:

1. Har jag missat storheten i -Ljus i skymningen-?

2. Är denna rulle representativ för finsk film?

TS hävdar även att man måste vara drogpåverkad för att uppskatta denna film.



Ditt svar – på mitt inlägg (riktat till TS) – synes mig ej fullt adekvat (?).
Dessutom är jag mycket förtjust i just "Mannen utan minne". En underbar film!

Håller inte alls med. Underbar film, stämning, musik, huvudrollsgestaltning, karaktärer, den märkliga nostalgin. En femma (av fem) i min bok.

F.ö. tycker jag inte Kaurismäkis filmer är speciellt "svåra". Svårmodiga, visst (dock alltid med humor). Svåra, icke sa nicke.

Ta och jämför med Tarkovskij, Bergman, Fassbinder eller Lynch och märk skillnaden.

Såg nyss Laitakaupungin valot (Ljus i skymningen), och fann absolut ingenting i filmen som skulle kunna klassas som humor. Däremot kanske humor i den bemärkelsen, att den var så djävulskt deprimerande. Men det var kanske detta du menade.

För övrigt var filmen riktigt bra. Väldigt, väldigt dyster. Man blir riktigt illa till mods av att se den.

Superbump Ljus i skymningen är faktiskt helt ok, även om den är på gränsen till för kort. Och med risk för att låta som en idiot tycker iallafall jag att humorn ligger i hur han visar hur finnar kan vara. Jag har själv upplevt hur svårmodiga många av dom är (viss generalisering), speciellt om man åker lite utanför de större städerna. Sen att Kostinen är riktigt cool på sitt egna sätt gör ju bara saken bättre

Ljus i skymningen är kanske inte någon av Kaurismäkis bästa, men ändå helt underbar.
Jag älskar alla hans filmer och har de flesta på DVD, för att kunna umgås regelbundet med hans figurer.
Sen senaste, Le Havre, är magisk!
Men han är knappast för alla, vilket TS är ett lysande exempel på