Den tunna röda linjen

God afton, Flashback!

Igårkväll beslutade jag mig för att se om Den tunna röda linjen, och så här i efterhand blir jag ärligt talat inte riktigt klok på den. Jag gillar verkligen vissa scener grymt mycket och en del skådespelarinsatser är jävligt vassa. I synnerhet Nick Nolte är lysande som hänsynslös överstelöjtnant. Och jag kan verkligen uppskatta att filmen försöker skildra krig utan att för den skull känna att den måste glorifiera unga mäns bortkastade av sina liv in absurdum.

Samtidigt lider filmen i min mening av klipp som gränsar till att hålla Bilddagboken-klass. Det finns en scen där amerikanarna bränner ner japanernas läger med eldkastare och scenen slutar med att kameran håller fast en blomma som alltså undgår elden. Det känns så jävla billigt, jag blev bara så trött. Liksom, vad fan menar du med det där, Terrence?!

Nå, vad tycker ni om den här filmen? Jag har sökt men kunde inte hitta någon befintlig tråd.

Gillar den skarpt, om än inte lika mycket som Private ryan. Penn och Caviezel är vassa. Sedan tycker jag de melanesiska sångerna som följer med soundtracket är väldigt fina och de lyssnar jag gärna på. "Jisas, yu holem hand blong mi" kan jag lyssna på hur många gånger som helst tror jag.

http://www.youtube.com/watch?v=ObqoRHlswcE

Jag tycker att det är en riktigt bra krigsfilm som visar på att det finns flera sorters förluster i krig...

En förlorar tron på sin ledarskapsförmåga; en förlorar väl kärleken (Hans fru dumpar honom för någon annan under tiden han är ute och krigar, har jag för mig.); en annan förlorar förståndet; en förlorar tron på det de håller på med; en annan förlorar respekten för andra och så vidare. Sen är det ju en hel del som förlorar livet, men det är ju standard i krigsfilmer.

Som jag ser det så blir det intressant med växlingarna i perspektiv, det är det ju lite olika historier och då tycker jag att det blir en bra vinkling när även bildspråket växlar och byter fokus på vad som är väsentligt.

Nu var det något år sedan jag såg den senast men det kan nog vara dags att kolla in den igen.
Återkommer när jag gjort det så att jag kan ge en bättre och mer utförlig bild av vad jag menar...

Skådespeleriet i filmen är helt klart en sekundär upplevelse. De skickliga bildkompositionerna, och speciellt det poetiska narrativet som på ett balanserat sett demonstrerar den komplexa interaktioner mellan arter inom olika ekosystem - ja, egentligen det eviga förhållandet mellan människan och naturen - är för mig den huvudsakliga fröjden med filmen.

Jag gillar också kontrasterna, någonting som också speglas i "The New World", där parallella världar kan existera precis inpå varandra, och där huvudpersonerna står inför dilemmat: natur och primitivism eller teknologi. Endel sekvenser i filmen referenserar också stumfilms-eran, speciellt Murnau:s "Tabu", med sitt vatten, öar & urbefolknings-tema. Även de stilistiska tagningarna uppe på kullarna med vajande gräs påminde om vetefälten i Dovzhenko:s Zemlja. De scenerna kunde emellertid förlängts, och stridigheterna kunde kortats ner. "Eld upphör"-scenen tycker jag borde gjorts mycket längre.

Utav alla Malicks produktioner värderar jag dock Badlands & Days of Heaven lite högre. Men Tunna linjen är bra, synd bara att den längre versionen med b.la Mickey Rourke inte finns tillgänglig i "Directors Cut"-sammanhang, som Malick ville ha det.

Gillar inte denna film alls. Vad försöker den säga oss tittare? Är det en naturskildring, en skildring av krigets fasor eller båda? Den lyckas i alla fall inte med något av det. I ena scenen krigas det, för att sedan övergå till en vacker naturskildring och det känns så äckligt pretentiöst så jag mår illa. Man är inte pretentiös för att man uppskattar filmen, det är inte det jag säger, utan det är Malick som är pretentiös. Han ska alltid dra det visuella till absurdum och jag sätter min högra arm på att han skrattar sig halvt fördärvad när han läser pretentiösa kulturskribenters överanalyser av hans filmer där de absolut har insett storheten och djupet i den visuella berättarteknik han använder sig av. Ha!

Hans berättarteknik funkar väl ibland då jag uppskattar Badlands, men i The Thin Red Line blir det bara skit. En rent ut sagt dålig krigsfilm, eller vad det nu är för något.

Tycker inte det är något speciellt pretentiöst i att göra en vacker film. Tycker att det är mycket mer effektivt än i Saving Private Ryan, där allt är nästintill svart/vitt, och man blir bombarderad av våldsscener hela tiden. Det är ju dock en actionfilm snarare än en realistisk skildring av krig.

Absolut inte. Jag gillar vackra filmer, men att endast fokusera på det visuella ger mig ingenting. Saving Private Ryan är en underhållande film, om än något orealistisk, det håller jag med om. Öppningsscenen är dock en av de bästa och obehaligaste krigsscener jag har sett. Känns väldigt klaustrofobiskt och otäckt när man filmar i POV-vinkel från de där små båtarna som landsätter i Normandie samtidigt som tyskarnas kulor viner förbi. Vad som gör SPR bättre än TTRL är att man fokuserar endast på krigets fasor, och inte på någon pseudopoetisk skildring av hur soldaterna kände. För jag tror uppriktigt sagt inte att de gick runt och filosoferade så mycket om "naturen kontra människan", eller vad det nu är Malick vill ha sagt. De hade förmodligen fullt upp med annat.

Jo, Saving Private Ryan är ett stycke konst inom de tekniska aspekterna, helt klart. Och, den enda öppningsscenen som kan mätas med den, när det kommer till fysiskt illamående, är väl den i Irreversiblé. Men, jag ser det mer som en äventyr/actionfilm, än en riktig krigsfilm.

Jag är antagligen för dum för att förstå mig på vad Malick "menar" med The Thin Red Line, men jag gillar den ändå. Om Spielbergs film är en mardröm, så är Malicks en dröm.

Det är det jag menar. Du är inte dum, det är ingen som säkert kan säga vad Malick menar. Lynch filmer är väl lite lika på det sättet, men han lyckas ändå skapa ett sorts obehag eller en mystisk känsla samtidigt som det surrealistiska och obegripliga snurrar på. TTRL väcker inga känslor hos mig. Ingenting, inga intressanta frågor ställs.

Malick skapar ofta en poetisk och symbolisk berättelse, det gör han likväl i The Thin Red Line. Genom inre monologer försöker han förmedla hur karaktärerna, och genom dem riktiga människor, upplever krig i dess mest enkla bemärkelse och han försöker även skildra den stora värld som inrymmer sig i tankarna av en människa. Många av dessa monologer fördjupar sig något oerhört vad gäller filosofi, kanske får man som åskådare en känsla av att det är regissören som talar och inte karaktärerna.

Krig i denna film ska inte förknippas med den fakta som ligger till grund för historian, utan mer krig som ett fenomen; och jag tycker Malick lyckas galant på den punkten. Vad gäller koncentrationen på den visuella bemärkelsen så är det väl naturligt för en film. Tidigt i historian om film koncentrerade stumfilmskaparna sig på just visuell upplevelse; symbolik, överdrift och bilder med ett enkelt språk. Det var ju inte förrän de tidiga 30-talen man lät rösten stå framför bilden, men redan en bit in på 30-talet blev bilden i filmen mer viktig än rösten. Det förvånar mig hur liten aptit filmtittare har vad gäller det visuella, det ligger en oerhörd mängd tolkning i den visuella framställningen regissören förmedlar. Få stora regissörer har ju lyckats nå ut internationellt, och historiskt långsiktigt, utan att bli prisad för deras banbrytande kameraarbete.

Min tolkning av The Thin Red Line är att den vill porträttera krig och ställa detta i kontrast till "det härliga livet". Se den igen och tänk på den tydliga distinktionen Malick gör mellan rå slakt och vänliga bemötanden. Låt också den tunna röda linjen bli en metafor för en farlig gräns, och låt husen som brinner upp symbolisera det mänskliga förgörandet av det vackra Jorden erbjuder.

Jag såg den faktiskt för första gången precis, tycker den va bra, lite klent tempo för mig kanske då jag gillar fart fyllda krigsfilmer men resten väger upp till ett bra betyg, fotot, skådespeleriet, musiken osv är riktigt bra.

Ingen WWII rulle slår dock "Saving Private Ryan", visst Band of brothers är en klass för sig men det är en miniserie, lite taskigt att jämföra kanske...

The Thin Red Line får 4/5 toasters!


PS, Märkte att jag troligen missat att se Apocalyps Now, är den värd ~2h av ditt liv eller?

Lite OT men ändå...

Apocalypse Now är 153 minuter och Apocalypse Now Redux är 202 minuter; så det är bara att välja om du vill lägga två och en halv timmar eller tre timmar och tjugo minuter på den. Själv har jag nog lagt runt 30h hittills av mitt liv på den, eftersom jag sett båda versionerna ett gäng gånger och anser att det varit väl spenderad tid...