En tanke om religion och självbekräftelse

Jag har många gånger undrat vad det är som driver människor att vara religiösa. Detta kanske är en del av svaret.

Vi människor älskar bekräftelse. Det är till stor del det som driver oss i livet. Att kunna visa upp sina resultat och framgångar. Det är en mycket djup rotad egenskap hos människan.

Under de senaste århundradena har vi fått en uppfattning om hur enormt universum verkligen är. Den gamla betryggande bilden där vi, människorna, på Jorden var i alltets mittpunkt krossades.
Vi upptäckte att vi inte var mer än ofattbart små varelser på en än mer ofattbart liten stenklump i ett oändligt stort hav av kyla och tid.
Med detta krossande av vår så mänskligt narcissistiska världsbild följde tvivel. Tvivel gentemot religion. Ty en sak saknades i vår ommöblerade världsbild... Gud.

Men trots detta vidhöll några sina så uppenbart verklighetsfrånvända religiösa teorier.
Och så gör de än idag. Varför? Jo för att människor älskar bekräftelse.
Om vetenskapens bild av universum är korrekt så lever vi i en sann nihilistisk tillvaro.
Inget vi gör kommer någonsin ses av någon annan än oss själva. Inget vi skapar kommer finnas kvar. Alla våra fantastiska skapelser. Vår kärlek. Vår kultur kommer en dag(?) försvinna. Detta är en förlamande och skrämmande tanke.

När jag första gången fick förklarat för mig att världen en dag skulle försvinna var jag ca. sex år gammal. Insikten att allt vi människor någonsin kommer att göra och har gjort i slutändan är förgäves var en milt sagt chockerande insikt som ingöt ett visst mått av förskräckelse i min unga tillvaro.

Är religion ett resultat av denna förskräckelse?

Är religion ett resultat av behovet på bekräftelse?

Ursäkta felstavningar och grammatiska felkliv.