Äntligen är jag ett steg från att bli friare, nån som har varit med om samma?

Flyttade själv när jag var 16 år, har sedan dess inte haft samma hemadress som mina föräldrar. Det var jävligt skönt fastän jag kan hålla med om att det kan ha varit lite för tidigt, men andra alternativ fanns inte då närmaste gymnasium låg för långt bort för att kunna pendla. Mina föräldrar har också varit ungefär som din mamma och de var ju oroliga osv, men det är nog först när jag blev 18 som navelsträngen klipptes ordentligt. Då tog jag körkortet, egen bil osv osv så de insåg väl att jag kan ta hand om mig själv. En väldigt speciell känsla är det ändå när det väl händer.

De var lite besvikna för de hade verkligen tänkt till, kollat på mina intressen, mina betyg och tyckte att jag skulle plugga vissa saker för att dra nytta av att jag bott i flera länder och kan några språk. Jag valde en annan lite bredare och friare utbildning, så här i efterhand kan jag se att föräldrarna nog hade rätt. Jag ångrar mig lite för hade jag lyssnat på dem hade jag nog haft en annan mer utvecklande karriär. Men å andra sidan, hade de tvingat mig hade jag ju förmodligen hoppat av alla studier helt och hållet.

Jag som en älskande mamma skulle önska att min son "vågade" säge detta till mig.
han väljer den andra vägen, att helt stänga ute alla nära o kära.
Detta är däremot inte bra för några rellationer.

All kred till er som säger ifrån. Det visar att ni blivit vuxna.