Äntligen är jag ett steg från att bli friare, nån som har varit med om samma?

Jag har alltid växt upp med bara min mamma, och hon är godhjärtad, men har tendenser till att oroa sig för mycket vissa gånger.
Och ibland har det varit så jävla bråk hemma (när jag väl bodde hemma) att ingen ville prata med den andre.

Nå nu har jag då äntligen lyckats flytta ut mitt arsle från min mamma och flyttat till eget.
Och detta var på tiden då jag var 25 och aldrig bott hemifrån, men det var mest för att jag inte vågade då många sa att min mamma behövde mig för det ekonomiska, och jag lyssnade.
Det har varit kärvt ekonomiskt, och det är det detta kommer handla om.

Nå men som alla vet så är det ju lite obalans i ekonomin oftast då man flyttat, för man behöver köpa in nödvändiga grejer, och speciellt mat.
Nå denna månaden är den enda månaden under mitt halvår hemifrån som jag inte har haft råd med tillräckligt med mat, och jag har bara mig själv att skylla.

Nå men min mamma vet ju om detta, och som nästan alltid när vi pratar i telefon så började hon med sitt: Ja hur skall detta gå? Du kommer ju dö och jag vet inte vad jag skall göra.

Nu lät det där överdrivet men poängen är att hon försöker ju så gott hon kan ge mig pengar, men nu har jag börjat säga nej för jag vet hur kärvt hon själv har det, och jag vill faktiskt försöka fixa saker själv. Och sen att hon kanske kan släppa sin oro lite och börja tänka lite mer på sig själv.

Så jag sa nått jag aldrig hade sagt förut: Men snälla mamma, när du var ung och just flyttat, hände det inte då att du hamnade i samma sits som jag är nu?

Hennes svar: Jo, men jag hade ju släktingar som hjälpte mig.

Jag svarade då bara lugnt: Men vet du vad mamma, jag har ju betalat alla räkningar så vräkt eller få inkasso lär ju knappast ske, och detta handlar om mat, så om jag så måste leva på spagetti tills nästa lön så är det ingen fara. Jag måste få klara ut sådana saker själv.

Och hon blev tyst och sa ett glatt: Ja ja, men du vet ju att jag blir lite orolig.
Och så var det inget mer med det.

Men inom mig hände det något, det var som att jag kände gud vad skönt, jag är lite mer fri.
Inte för att jag inte uppskattar mammas hjälp men det kändes som att jag äntligen får lösa mina egna problem och lära mig nått nytt.
Jag tror faktiskt detta var riktigt bra för både mig och min mamma.

Nu till frågan: Har någon här på FB tagit samma steg och försökt att bryta ett "dåligt" mönster med sin/sina förälder/föräldrar?

Och hur kändes det?
Kändes det hemskt/vemodigt/glatt?

Jag gjorde vad jag kunde för att bryta kontakten med familj då det var ett dåligt mönster alltsammans, gick bättre än förväntat.

Har aldrig råkat ut för detta. Jag har alltid fått klara mig själv och det funkar bra att leva på blodpudding och nudlar.

Grattis till ditt frigörande och välkommen in i vuxenlivet

Alla borde göra exakt det du gjort - klippa den psykiska navelsträngen. Massor med beröm till dig, hör att du tänkt helt rätt.

De flesta gör det fast på lite olika sätt. För min del har det kanske mer handlat om att inte studera och jobba med det som mina föräldrar ville att jag skulle göra.

Jag har vänner som inte klarat att göra som du och som inte mår så bra, framförallt tror jag för att de blir så hämmade av att hela tiden göra som någon annan vill.

En liten parentes i sammanhanget är att ständig oro är en stor energitjuv som leder till en negativ spiral. Så du hjälper din mamma mer än vad du tror.

Helt Offtopic nu, vadå nå?

Rreagerade också på det men tippar att det är dialektalt, typ finlandsvenska. Lite som Levengood alt norra Sverige

Jag har varit i samma sits på sätt och vis. Flyttade då jag var 16 för att jag inte orkade med kontrollen av mina älskade föräldrar och idag, nästan 10 år senare, så har jag gjort många misstag men vuxit som människa. Mina föräldrar kunde inte heller hjälpa mig ekonomiskt men inga nudlar smakar så bra som de man äter för att man själv satt sig i en knaper situation. Relationen till mina föräldrar är bättre än någonsin dessutom, mamma kollar så jag lever en gång om dagen men har inget att gnälla om. Grattis till friheten

Väl gjort! Kudos. Det är lättare sagt än gjort att klippa det där bandet, snarare för att det är svårt för föräldern, i detta fallet mamman, än tvärtom.

Japp, har varit i samma sits som TS. Men detta är väl nästan ett genomgående beteendemönster hos alla normala föräldrar?

min mamma var också aningen överbeskyddande, och jag var tvungen att till slut själv säga till henne att sluta sätta mig i första hand, och sluta oroa sig över mig och sätta sig själv i första hand. Men, men sådana är våra kära mödrar, hon brukar ha en rätt bra replik varje gång jag säger till henne. nämligen "- En mamma slutar inte att vara mamma bara för att barnet har lämnat boet"

Hur som helst, all heder åt våra föräldrar och deras tålamod!

Helt korrekt jag är från norra Sverige och därför blir det mycket nå. Dom skriver in sig helt automatiskt.

Hur kändes det för dig då?

Jag tackar. Känns bra. För det kändes som ett helt jävla orosmoment att ha en mamma som varje gång hon ringde började tjata om att hon oroade sig för min ekonomi.

Så det blev både psykisk och fysisk lättnad.