Varför är titeln "liberalteolog" negativ bland troende?

Enligt Elisabeth Gerle, etikforskare och doktor i teologi, så är stämpeln "liberalteolog" en negativ term bland prästerskapet och andra troende (hon är själv kristen så jag antar att detta ska ha att göra med just kristendomen.

Varför är det så här? Varför är det dåligt att säga att homosexuella ska ha samma rättigheter, att kvinnor ska ha samma rättigheter ur ett religiöst perspektiv?

Därför att de felaktigt anser att en fundamentalistisk bokstavlig hållning ligger närmare en ursprunglig tolkning av skriften än en liberalteologisk hållning och att de anser att det som står i bibeln är skrivet i sten istället för att ge luft åt texterna och sätta in dem dagens kontext.

Problemet med en dylik term är att det är godtyckligt. Det finns liksom ingen skiljelinje eller speciell grupp som definierar sig som liberalteologer. Därför slänger sig folk ofta med termen när deras egen trostolkning ifrågasätts eller hotas (ungefär som att alla icke-nassar är 'PK', enligt nazisterna själva).

Själv hör jag ibland här på forumet att jag är liberalteolog. Ja, i vissa frågor är jag kanske det - i andra inte. Å andra sidan kan man vända på det. Jesus var nog den störste liberalteologen av alla. Och med de reformer han startade, borde ju egentligen de reformvänliga kristna vara de egentligt konservativa (i traditionell mening).

Liberalteologi är negativt helt enkelt eftersom det är en term som vi klassikt kristna använder för att tvåla till de som vi anser vilja omtolka den kristna tro enligt sitt eget tyckande istället för att följa Guds vilja. Jag tror, men kan ha fel, inte någon "liberalteolog" har kallat sig själv det. Men det är ju bara ett svar om det rent språkliga.

Ser man till sakfrågorna så är det för mig obegripligt hur man kan gå runt och tro att Gud ändrar uppfattning. Antingen tror man på Gud och att han givit oss sitt Ord och vilja genom bibeln och den kyrkliga traditionen och håller sig till det som "alla har trott, överallt och alltid" eller så tror man helt enkelt inte på Gud. "Liberalteologer" verkar helt enkelt inte kunna acceptera att Gud vet bäst och att det är upp till människan att foga sig under Hans vilja.

Klassisk kristendom ser alla människor som lika mycket värda. Så även homosexuella alltså. Däremot är utlevd homosexualitet en synd enligt bibeln och entydigt kristen tradition. Därmed inte sagt, varken att det är en värre synd än andra synder, eller att homosexuella är värre syndare än andra. Klassisk kristen tro är att vi alla är syndare. Personligen kan jag frimodigt erkänna att det inte går en dag utan att jag syndar (i tankar, ord, gärningar eller genom underlåtelser som en klassisk formulering av syndabekännelsen lyder). Så usel är jag! Och nästan helt säkert du med förresten. "Liberalteologerna" verkar dock ha svårt att acceptera detta och vill definiera bort vissa synder för att slippa känna sig syndiga.

Jag antar att du med "att kvinnor ska ha samma rättigheter ur ett religiöst perspektiv" avser prästvigning av kvinnor. Nu är till att börja med prästämbetet ingen rättighet utan en uppgift som Gud kallar vissa människor till. Det vi klassiskt kristna hävdar är att Gud inte kallar kvinnor till detta (personligen kan jag inte säga att jag är övertygad om att Gud inte gör det men för att acceptera kvinnor som präster så skulle jag behöva bli övertygad om att Han verkligen gör det) och så har kyrkan menat från dess start för 2000 år sedan fram till 1958. Det är lika orättvist som att Gud inte låter män föda barn om man nu ska göra nåt slags jämförelse. Ofta vill man få det till en slags jämställdhetsfråga, men det är det inte. Det är en rent teologisk fråga och det lär förresten vara fler kvinnor som är emot prästvigning av kvinnor än män (tyvärr har jag ingen källa att peka på så du får tro bäst du vill på påståendet). En annan tankeställare är att en av de mer kända 2kvinnoprästmotståndarna" Dag Sandahl är förlovad med en prästvigd kvinna.

Kan bara beklaga att du läser skriften som om den vore lagbok som slaviskt måste följas. Nej, liberalteologer anser att Gud är större än så och att man alltid måste översätta skriften till dagens kontext.

Som varandes liberal kristen är det en frusteraqnde hållning för bokstavstroende och andra utanför tron då det utmanar tror jag. Jesus är Guds verb (Gud i handling), han betraktar oss med kärlekens ögon, det är den kristna mystikens förhållningssätt, jag är mottagare, jag är betraktad och älskad. För att inte förlora det grundläggande perspektivet av att vara betraktad behöver vi ständigt öva oss i nyfikenhet på våra egna bilders mångfald och lära oss att se rikedomen också i annorlunda och kanske motsägande bilder.

Det är upp till Gud att bevisa sig, det är inte vår uppgift. Vad vi ska göra i stället är att rensa fältet från en del av de färdiga former som vi har ärvt och plocka bort alla måsten. Man måste inte tro på något särskilt för att vara kristen. Det räcker att man säger att man vill vara med. Vad har jag för rätt att ifrågasätta det? Definitionsraseriet leder bara till exkludering.

Som jag ser det, är det avgörande inte om bibeltexter på ett korrekt sätt beskriver vad som verkligen hände. Bibeln är sann när den tolkas så att den säger något meningsfullt till människor i dag.

Som jag har uppfattat det så förutsätter inte liberalteologen att något övernaturligt kan existera. Och eftersom Kristendomen står och faller med det övernaturliga tex Jesus uppståndelse från de döda, ja då skalar man bort viktiga centrala bitar från den kristna tron.

Som liberalteolog är koresets väg essentiellt i den kristna tron. Tron på Korset är ett uttryck för Guds obegränsade kärlek till oss människor. Jesus säger: ”ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”. Men korset står inte ensamt, det ingår i ett större sammanhang. ”Sannerligen jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd”. Detta har kallats vetekornets lag, vilket innebär att vägen till liv går genom död.

Det är Guds eget grundmönster enligt kristen tro och erfarenhet. Korset hör samman med den tomma graven. Långfredagen hör samman med Påskdagen. Jesu död och Jesu uppståndelse hör samman. Den kristna gudsbilden håller samman den självutgivande återupprättandet av gudsrelationen, evighetens inbrott. Den håller samman intet och allt. Nederlaget tycks vara förutsättningen för segern, döden för livet. Sedan står det för ett hopp. Kanske kan jag i efterföljesen finna vägen till en annan existens. Givetvis finns tvivlet där men genom Jesus kan jag finna hopp att vara inkluderad.

Vetekornets lag är också det mänskliga livets grundmönster. I Matteusevangeliet står det: ”om någon vill gå i mina spår, måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”.
Kring denna korsets väg kan jag göra tre reflektioner:
1. Gud är lättast och tydligast att upptäcka när vi själva befinner oss i underläge, i nederlag, när vårt liv är dödsmärkt, när vår kraft och vår förmåga är slut.
2. Gud blir synlig bland de maktlösa, de som lever på livets skuggsida, där kan vi söka Gud.
3. Korsets väg är en ständig kamp mot den jagiskhet som gör människan till tillvarons centrum, en kamp för att leva i ödmjukhet inför Gud och andra människor utan att för den skull förringa sig själv.