Sufism

Jag tänkte att ämnet för tråden skulle vara den djupa, vilda, ofta gränsöverskridande extatiska och tankefrigörande hängivna sufismen, alltså islams mystika tradition, som givit upphov till storartade poetiska och filosofiska verk och än idag representerar en levande och varm underström till den ofta rigida, sterila och trista muslimska ortodoxin. Några länkar:

http://en.wikipedia.org/wiki/Sufism

http://www.arches.uga.edu/~godlas/Sufism.html

http://www.ias.org/aboutias.html

http://www.sufism.org/

Sufismen är cool, mina herrar och fruntimmer! Det finns en sådan mängd ljuvliga och sedelärande berättelser om tidiga sufiers vandring genom världen, många av dem har samlats i Attars Vännernas Minne, skriven på persiska på 1200-talet, och som finns i en säreget poetisk och arkaiserande mustig svensk översättning i fyra volymer av Eric Hermelin.
Nedanstående handlar om en viss Ibrahim bin Adham:

"Han vände sig till en derwisch och sade: "Har du en hustru?" Han sade: "Nej."
Han sade: "Har du en afkomma?" Han sade: "Nej." Han sade: "Bra, bra är det. Derwischen frågade: "Hur så?" Han sade: "Den derwisch, som har en hustru, likasom sitter på en farkost. När barnen kommit, är han likasom en drunknande.""

"Han sade: "Uppriktig är ej den som hyser önskningar.""

"De sade: "Sedan du slog in på denna väg, har någon glädje mött dig?" Han sade: "Ofta. Jag satt i en båt, en gång, och båtkarl'n kände mig icke. Jag hade på mig en trasig kåpa. Mitt hår var långt och tofvigt. Jag var uti ett tillstånd af ek-stas, hvarom besättningen och passagerarne på båten ingen kunskap kunde ha. Så de skrattade åt mig! Och gjorde narr af mig! Och der fanns på den samma farkosten en elak skämtare och gyckelmakare. Han kom, hvarenda stund, grep tag i håret af mitt hufvud, ryckte ut det, och gaf mig slag med handens egg i nacken. Jag såg min sjelfhet och personlighet just i det läge som jag önskade, och vard, genom den nesa och den smälek, min personlighet fick utstå, öfvermåttan glad.

Helt plötsligt slog en väldig våg vårt skepp och faran för ett skeppsbrott hängde öfver oss. Skeppets befälhafvare sade: "En af de här måste vi kasta ner i hafvet. För mindre blir ej båten frälst." De höggo tag i mig för att mig kasta ut i sjön. Strax stillade sig böljorna och lugnt blef hafvet. Skeppet var frälst. Det ögonblick, då de mig grepo i mitt hår för att mig kasta ut i vattnet, då såg jag min personlighet just som jag önskade få se henne, och glad blef jag."

Jag var, en annan gång, i en Mosqué. Jag hade gått dit för att sofva. Men folket ville inte ge mig någon ro. Jag var, af svaghet och af bräcklighet i sådant tillstånd att jag inte kunde resa på mig. De grepo mina fötter och de drogo mig. Mosqué'en hade trenne trapp-steg. Mitt hufvud slogs emot hvart trapp-steg, som det kom till. Och blodet rann. Jag såg min sjelfhet och personlighet så som jag tyckte om att se den. Medan de kastade mig utför dessa trenne trapp-steg, blef, vid hvart trapp-steg Hemligheten af EN Himmels-region mig uppenbarad. Jag sade: "Gifve Gud att trapp-stegen dock hade varit fler, ner från Mosqué'n, och orsak varit till en ännu större, en förökad Härlighet."

Eller en viss Bashar Hafi:

"Sju bok-hyllor med böcker om Muhámmads traditioner säges han ha ägt. Dem grof han ned - begrof dem - under jorden. Han ville dem ej läsa. "Fördenskull", brukade han säga, "vill jag dem ej läsa, emedan jag ser äre-lystnaden och lärdoms-högfärden, vid deras läsning, frodas. När jag ser lystnaden och högfärden i hjertat späkt och tyst, skall jag ånyo börja läsa dessa böcker.""

"Han sade: "Aldrig har jag suttit tillsammans med någon, och aldrig har någon suttit tillsammans med mig, utan att jag, då vi skilts åt, fått visshet om, att det hade varit bättre för oss begge två, att vi aldrig hade mötts.""

"Bashar sade: "Till Ali Djurdjani kom jag på besök. Han stod vid Vattu-Källan. Så snart han såg mig, sade han: "O ve! Hvad har, idag, jag gjort för synd, att jag en menska måste skåda?" Han sade, vidare: "Jag skyndade mig efter honom, sägande: "Gif mig en föreskrift och en befallning!" Han svarade: "Slut fattigdomen till din barm. Bringa ditt lif, med tålamod, till slut. Hys hat mot stjerne-världens ångest-hjul. Stå lystnaden och lustarne emot. Gör, allare'n i dag, din stofts-hydda mer tom än hvad den graf-plats är i dag, som skall din stofts-hydda, i morgon, sluka, på det din stofts-hydda må vara sådan, som den vara skall den dag, då de den skola lägga ned att sofva uti jordens gömma. DÅ varder du i stånd att, glad och lycklig, komma hem till Gud.""

Sufismen är dödscool.

Levande sufism (Nya Doxa) är det enda svenska arbetet jag hittat om samtida sufism. Den är ganska bra, men knappast något att sitta och drömma till. Den något urvattnade vardagssufismen av idag ter sig en aning blek i jämförelse med de giganter på vars axlar den står och stampar.

Jag återkommer med mer tankar när jag kommer hem från arbetet, jag har inga bra inspirationskällor här i min närhet.

Edit: Kan tills vidare tipsa om mina sufismlänkar under Islam i den här samlingstråden: http://forum.flashback.info/scandina...d.php?t=173856

Antoon Geels Muslimsk mystik ur psykologisk synvinkel (Norma förlag 1999) är en rätt bra översikt, och på engelska finns förstås åtskilligt läsvärt, en bok jag håller på med här är Franklin D. Lewis Rumi: Past and Present, East and West: The Life, Teachings and Poetry of Jalal al-Din Rumi.

Sufismen verkar vara det närmaste som islam kommer Kristendomen.

Följande lilla sufianekdot belyser det futila och inskränkta i att som ett enkelt subjekt - med alla dess världsliga och andliga begränsningar - försöka gripa om, definiera, beskriva och förstå Guds storhet:

"- En Qadirischejk som bodde i en by på landet utanför Izmir kunde tala med djuren. Några myror kom krypande. Han frågade dem hur Gud ser ut, som en jättemyra kanske?
- Nej nej, han ser ingenting ut som vi, han har fyra antenner."

Sufipoeten Rumi har visst blivit populär på sistone, iallafall i USA, har jag hört så jag kan posta lite av hans fina dikter åt er alla:

Out beyond ideas of wrong doing and right doing
There is a field – I’ll meet you there.

"The Dark thought, the shame, the malice - meet them at the door laughing and invite them in. Be grateful for whoever comes, because each has been sent as a guide from beyond."

"The smile on your face is sight enough. The sound of your name is song enough. Why cut me down with your deadly arrows, When the shadow of your whip is reason enough?"

"To a frog that's never left his pond, the ocean seems like a gamble. Look what he's giving up: security, mastery of his world, recognition! The ocean frog just shakes his head. 'I can't really explain what it's like where I live, but someday I'll take you there.'"

Gillar verkligen den sista.

Bektashiyya, Bektashiorden inom sufismen, är värd särskild uppmärksamhet. Som det slutna sällskap den är har en mängd myter uppkommit, och mycket är troligen sprunget ur dess uttalat bejakande syn på både köttsliga lustar och dryckenskap, såväl som dess liberala tolkning av koranen och dess starka band till bysantisk kristendom och karaitisk judenom. Rörelsen, som förmodligen grundats av en viss Hajji Bektash som levde i Anatolien på 1200-talet och var samtida med den mer kände Jalal al-Din Rumi, var lika delar social radikalism som en nyandlig rörelse.

Man gjorde ingen uppdelning i vanlig bemärkelse av de båda könen, och som enda sufirörelse har man syskonskap och inte brödra- eller systraskap som organisationsbas. Kvinnorna använde medvetet inte den traditionella slöjan eller huvudduken, och gör det fortfarande idag inte. Man vägrade också använda elitens språk - persiska vid den här tiden - utan använde landsbygdsturkiskan efter bästa förmåga. Man bejakade också musikalisk hänryckning - de dansande Bektashidervischerna konkurrerade endast med Mevleviordens dito. Dess liberala anspråk i kombination med dess breda geografiska spridning bidrog också till att bibeln började användas vid böner och ritualer. Hurufitraditionens influenser, där idén om att den autentiska läran finns numeriskt dold i alfabetet, för även tankarna till en judendomsinfluerad islam. Davidsstjärnan är också ett mycket vanligt ornament i Bektashiordens arkitektur.

Dessa för sin tid mycket liberala, livsbejakande och radikala praktiker sågs inte med blida ögon av det ortodoxare muslimska samfundet och en hätsk mytbildning och förtalskampanj följde ordens dervischer vartän de begav sig. Man spred rykten om att bönestunderna urartade i dryckenskap och orgier, efter att församlingen dansat sig i trans. Trots - eller möjligen tack vare - detta spreds läran och är idag mest aktiv i spridda turkiska samfund och även på Balkan, där det blandats upp med animistiska folktraditioner och folkliga, kristna riter.

Utmärkande för Bektashiordens tolkning av Koranen och islam är en nyckfull, esoterisk hållning med stor humor och gärna rena hån av mer bokstavliga tolkningar. Man menar att det finns fyra portar, fyra sätt att angripa den muslimska tron på, som är till för fyra sorters människor.

Dessa är:
- Sharia -- Lagens port. För människor med stort formalistiskt behov där ren underkastelse under en härskande herre är den sannaste vägen för att känna sann tro.
- Tariqa -- Dervischens port, för de människor vars stora behov är att uppleva Gud som en Älskad, en upplevelse av hänryckelse och extas, en okontrollerbar kärlek till skapelsen och skaparen.
- Marifa -- Porten för den inåtvända, sökande vägen bortom sinnenas och rationalitetens gränser, för en stilla beundran och hänförelse inför skapelsen och Herren.
- Haqiqa -- Det totala transcenderandet av gränserna mellan skapelsen, det skapade, den skapande och den troende. Åtskillnaderna upplöses och upplevelsen går inte att beskriva.

Den, i mina ögon, viktigaste delen av Bektashiyya är - i likhet med Mevleviyya - betonandet av att se den Älskade i en annan människas ansikte, i mötet som upplevelse och som handling. Först i mötet med en annan människa kan man närma sig en sann tro, och ett sant utövande av tron, och i förlängningen en sann upplevelse av verkligheten.

Bra sammanfattning av Bektashiorden, Makehaste.

Här hittade jag en snubbe, Qutb för Blaketashisufierna, som ger en kul (fejk?-)intervju till en stackars perplex och from muslimsk tjej:

http://www.blaketashi.com/qutb_interview1.htm

"---Noor: Examining the basic materials about the Blaketashi Darwishes, including the 1894 fatwa, the references to your group made by various sources, such as Joseph Stalin, the connection between your organization and Idries Shah, and the materials included on your website, I can only conclude that the Blaketashi Darwish organization is some kind of Malamati expression.

Qutb: Yes. Very perceptive. That’s correct.

Noor: Um. I….uh… thought that if one was a Malamati, one was never supposed to admit that one was ‘on the path of blame?’ Doesn’t Idries Shah say, for example, that anyone who implies that they’re on the path of blame is a fraud?

Qutb: Nice catch, again. The Blaketashi Darwishes are indeed fraudulent Malamatis.

(rustling)

Noor: I’m sorry, but let’s hold on a moment. Are you simply trying to recover your blameworthiness, after the faux pas of admitting it in the first place?

Qutb: Insolence! I am Whitman Eliot Blake, Qutb of the Blaketashi Darwishes, and a man of integrity. If I assure you that I am a fraud, you may rely on such assurances.

Noor: But…

Qutb: If you conclude that I am a fraud, or am not a fraud, will you in any case continue to interview me? Or must you conclude what we represent before beginning?

Noor: No, I will still interview you, at least for my own education about the world…

Qutb: Then you may proceed.

Noor: Okay then. I won’t beat around the bush. Your organization claims to be a Sufic one, but in looking at all the materials about the Blaketashis, I find scant reference to the Prophet (PBUH) or to the Qur’an. How can this be, when Sufism is the inner dimension of Islam?

Qutb: Well, the reason why we make such sparse reference is due to our conviction that Sufism is the inner aspect of Anglicanism. (Noor’s veil trembled.)

Noor: I’m sorry but that’s…. nonsense. There is no historical basis for thinking that the Sufis are anything other than Moslem. Why even the etymology of the word Soof….

Qutb: Okay, we’re not Sufis.

Noor: Beg pardon?

Qutb: We’re not Sufis. Happy now?

Noor: I… I don’t understand.---"


http://www.blaketashi.com/index1.htm


Malamatimentaliteten finns som en frisk underström i sufismen, "malamatis", "de klandervärda", "lagbrytarna", "de anstötliga":

http://www.goldensufi.org/4.1bSSMalamati.html

"---The Malâmatî school of Nîshâpûr during the third/ninth century advocated the realization of a spiritual experience of rare psychological purity. The key terms in malâmatî psychology are: riyâ', iddi 'â', 'ujb and ikhlâs. Riyâ' (hypocrisy, acting ostentatiously) relates to the psychological dangers which arise when spiritual attainments become: ostensible; iddi'â' (pretense, presumption) relates to self-delusion; 'ujb (conceit, vanity) to the pride and inflation which are bound up psychologically with the perception of one's own spiritual attainments; ikhlâs (sincerity) relates to a state in which one's actions and perceptions become free of the contamination of the ego or the lower self (nafs). The main aim of the Malâmatiyya is to reach a stage in which all one's psychological and spiritual attainments become totally introverted. This aspiration is succinctly expressed in the following saying attributed to its central teacher Abû Hafs Haddâd (as well as by many similar sayings scattered throughout the relevant literature):

They [the malâmatîs] show off what is blameworthy and conceal what is praiseworthy. Thus people blame them for their outward [conduct] while they blame themselves for their inward [state]..." (45)

There is no doubt that as a mystical path the malâmatiyya represented a sharp, albeit subtle and well-codified, reaction against movements known for their extreme asceticism, movements which had a tremendous following in third/ninth-century Khurâsân. The malâmatî reaction is itself a continuation of the anti-zuhdî tendency of certain circles within Islam right from its very beginning. (46) Islamic mysticism - contrary to what one may expect - is steeped in this anti-zuhdî tendency.---"

Den klassiska persiska sufismen arbetar gärna med drastiska, konkreta, ibland "råa" bilder och liknelser (Hermelin valde rentav som nykter och frälst Bokstavstroende alkis på dårhuset, när han i femtioårsåldern efter ett milt sagt äventyrligt vandringsliv inledde sin storartade översättningsverksamhet, att återge en del av Rumis mer skabrösa berättelser i Mesnavi på latin, för att inte stöta oskyldiga öron och få rosenknoppsmunnar att förvridas av avsky).
Men oftast rör det sig bara om rättframt koncisa och folkligt grundade liknelser, som när Attar talar om Bayizid Bistami:


”Shaikhen sade: ’I tolf år var jag grof-smeden för min personlighet. Jag gräfde ned den uti späkningarnes eldhärd; och glödgade den hvit-het, medelst samman-drabbningarnes eld; sen lade jag den uppå skammens städ; jag smidde den med skymfens och föraktets slägga; tills jag, af min personlighet, mig, gjort en spegel. I fem års tid var jag min egen spegel, förmedelst tjenste-verk och lydnads-verk af skilda slag. Så satte jag mig neder att polera denna spegel. Jag gned och gned den, tills jag tyckte den var blank. Så hände det, ett år, att jag, med sjelf-belåtenhet och kärligt kisande, såg, i förtroende, personligheten an. Genom att se uppå mig sjelf band jag ett rep, ett rep-bälte, om midjan. Jag såg det visserligen, men, just derigenom, att jag satte tilltro till min lydnad, och derigenom, att jag god-tog mina lydnads-verk, måste jag hålla på och slåss i fem år till, med min personlighet, innan det rep-bältet blef hugget af, och underkastelsens Religion, ’Islam’, i all sin rena friska fägring, trädde fram på nytt. Då öppnades, ånyo, mina ögon, och – hvad såg jag? Jag såg att alla menniskorna voro annat ej än döda lik. Jag läste öfver deras ’verksamhet’ begrafnings-bönen. Åt mensklighetens as vände jag ryggen. Och, utan anhang, utan påhäng af en svans af menskor, kom jag, med hjelp af Gud allenast, lyckligt, hem till Gud.’”


En radikal barmhärtighet gentemot de "utstötta och förtappade" kan ofta skönjas hos sufierna, och en motsvarande närmast socialt subversiv hårdhet i omdömet om de människor som yvs över sin förträfflighet, sin rättfärdighet, sin godhet, sin "personlighet" (som av sufier ofta betraktas som Djävulens port i människan):

”Han sade: ’Jag önskar att Uppståndelsen och Domedagen komme snabbare, att jag mitt tält månde, vid Helvetet, slå upp, så att, när Helvetet mig ser, det varde gjort till intet, på det att jag, på thy sätt, måtte blifva orsaken till mensklighetens ro.’
Hatim Asámm sade till sine lärjungar: ’Eho, af Er, på Domens dag, ej varder till en förespråkare för Helvets-folket, han är, af mine lärjungar, ej en.’ Till Bayizid bragtes det talet fram. Han sade: ’Jag, åter, säger, att den är min lärjunge, som ställer sig vid Helvets-hålets brädd och griper handen af ehvem de släpa fram till Helvetet, och honom skickar upp till Paradiset, och, sjelf, i hans plats, går till Helvetet.’”

En mer sympatisk visdom än i sufismens traditioner har jag nog aldrig stött på, inte ens bland taoistiska eller buddhistiska tidlöst mystika "dårar". Kristen och judisk mystik är givetvis intressanta idéhistoriska fenomen, men till den muslimska mystikens underbara direkthet, anspråkslöshet och jordenärvarande oändlighetsskådande når dessa monoteistiska riktningar enligt mitt förmenande inte. Lyssna bara, när den sagolikt mot livets missöden motståndskraftige Hermelin tolkar deras kärva komprimerade levnadsberättelser, sammanställda och framdiktade av Attar !:

Tänkte ta itu med Conference of the Birds (Farid al-Din Attar) - billig hos Penguin Books - i helgen, den ska visst ha en del att säga om ämnet. Någon som läst den?