Samurajen valde alltid döden framför livet

Läser här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bushido


Hur går logiken ihop här? varför gick de ens i strid? om de nu tyckte att det var så bra att dö i strid, varför lät dem sig inte förlora/bli dödade?


Sen undrar jag en annan sak som en polare sa, och det var att en samuraj aldrig skulle tänka sig att anfalla en fiende bakifrån, utan de möttes alltid 1 mot 1 framifrån likt en duell. Är detta verkligen sant? för mig låter det ganska krångligt i en sån kaotisk situation som ett slagfält, men min polare var iallafall envis med det påståendet.

Samurajerna ville dö i strid då deras uppgifter under storhetstiden var att känna sin herre, trots att de själva var stormän. Man menar snarare att de inte skulle fly, om
de segrade och överlevde var det snarare ett plus. Skriver från I-phone just nu så jag återkommer inom kort.

Undvik dumheter som hollywoodfilmer och svenska Wikipedia.

Testa istället

http://en.wikipedia.org/wiki/Bushido

Logiken var att samurajen inte skulle frukta döden, vilket annars är en vanlig mänsklig sak att göra.

Och rent hedersmässigt sett så skulle en samuraj aldrig anfalla en fiende bakifrån, liksom en europeisk riddare enligt sin hederskod alltid skulle vara generös mot fattiga och besegrade.
Men många lydde inte alltid denna kod, utan gjorde det som var för tillfället bäst. Hur skulle någon efteråt få veta om fienden man huggit huvudet av, aldrig visste att man var där, istället för att man skrek en varning? Det var knappast som att det skulle göras en undersökning för att kontrollera den saken.

Samurajens hederskodex syftade till att skapa en lojal krigare, med regler som tjänade denne själv om även alla andra lydde den (som dagens krigslagar), vilket i stort var samma sak som riddarnas hederskodex, även om de individuella reglerna skilde sig åt.

Problemet är att det har skapats en myt om samurajerna som någon sorts övermänniskor, där den "typiske" samurajen i själva verket är idealbilden av den perfekte samurajen.
Folk tror att alla följde bushido till punkt och pricka, vilket är lika fel som att tro att alla europeiska riddare höll sig till riddaridealen.

http://en.wikipedia.org/wiki/Knightly_virtues

Jag har hört att samurajen var ungefär som en mänsklig pansarvagn, som hyrs in av lite förnämare och mäktigare personer, som ett slags tillskott till arsenalen - som en krigsmaskin i mänsklig form ungefär vars främsta uppgift är att skydda nånting, precis som att hyra in en krigsexpert med mångmycket högre effektivitet och tollerans, att dom inte räds döden var väll bara en del i deras expertis i att fightas och kunna föra svärdet så fatalt som möjligt och varför hade dom annars sån suverän rustning på sig. Har hört talas om nått som kallas "samurajens 7 dödande steg", eller nått sånt, en anfallsteknik däd fienden är död efter 7 steg, men det kan ju bara vara nått påhitt. Har oxå hört det där om att en samuraj aldrig anfaller bakifrån, kanske som en hederssak att manifestera att han är så duktig att han inte behöver för att vinna, eller kanske inte..

Filmen "The seven samurais" är ett bra exempel, för där räcker det med sju samurajer för att stå emot ett hel anhop av banditer och det är precis vad samurajen syftade till - En mänsklig pansarvagn.

Nu vet jag inte om du trollar eller bara är en idiot, men jag är snäll och hävdar att det är det förra.

En samuraj var en medlem av krigaradeln i Japan, precis som en riddare var det i Europa.
Och diverse hemliga tekniker med 7 dödande steg eller tigerns dödliga knytnäve eller dödens fem fingrar eller hemlig gaffelattack of DOOOOM, är löjlerier som kommer från manga-serier.
Visserligen körde man lite med samma i Europa under renässansen, där olika fäktskolor hävdade att de hade en hemlig teknik som de kunde lära ut, som tillät dess utövare att vinna mot alla andra.
Vilket naturligtvis var lika mycket skit där, sådana hemliga tekniker existerar inte, för gjorde de det så skulle de avslöjats så fort de användes.

Angående "the seven samurais" så gjordes en Hollywood-version av den, som western och med sju revolvermän istället, men säger något om det hela.

Och samurajer hyrdes inte in, utan var svurna till sin länsherre. En samuraj utan länsherre kallades ronin, en lägre stående legoknekt, en man utan ära, då en riktig samuraj tjänade sin länsherre och dennes efterföljande in i döden, och om ens länsherre dog pga fiender så hade samurajen felat och hade därmed förlorat sin ära (och skulle enligt Bushido begå självmord för att på så sätt sona sitt brott att han inte skyddade sin länsherres liv med sitt eget).

Och samurajernas rustning var betydligt sämre än riddarnas dito.

Jag instämmer i Jeckes optimistiska antagande om att du verkligen tror vad du skriver, även om det totalt motsäger alla fakta.

Japan är militärhistoriskt intressant, eftersom konceptet "legosoldater", alltså krigare som slåss enbart för betalning, helt saknas i Japans historia. Europa har byst med legosoldater - Det Vita kompaniet http://en.wikipedia.org/wiki/White_Company är bara ett exempel på soldater som bytte lojalitet beroende på hur pengasäckarna föll. Under 30-åriga kriget bytte såväl meniga soldater som underofficerare som officerare och ibland tom. generaler sida mellan kejserliga/kungliga/protestanter/svenskar/bayrare/whatever (det fanns 1648 många soldater som hade ytterst diffus uppfattning om vilken sida de egentligen tillhörde). Efter ett slag stoppades de förlorande soldaterna in i den vinnande sidans armé. Basta. Men motsvarande förekom helt enkelt inte Japan - med undantaq för vad som eftervärlden kom att benämna ninjas. Dvs irreguljära trupper inriktade på spioneri och sabotage vilka ytterst verkade mot all form av centralisering, vilket skulle förstört ninja-klanernas självständiga status.

Samurajer kan jämföras med västerlandets riddare. Men medan du måste förtjäna riddarstatusen genom krig, bravader, kompetens och uthållighet så var samurajstatusen ärftlig. Det fanns mängder av samurajer som var skickligare med pennan än med svärdet, medan den genomsittlige riddaren knappt visste vad som var fram och bak på pennan.

De jaoanska arméerna bestod av samurajer och bönder med spjut. Klart att samurajen var överlägsen bonden - men samtidigt ansåg samurajerna att det skadade deras heder att slåss med icke-adliga samurajer. Så bondesoldaterna kunde tämligen lätt slippa slåss med någon samuraj. Å andra sidan skulle fem bönder lätt kunna döda en samuraj, om bönderna kunde samarbeta. På samma sätt som att de schweiziska pikenerarna kunde döda en riddare tilll häst.

Den japanska historien kryllar av samurajer som upptäckte anledningar att inte följa sin herre in i döden. Det var gigantiska skillnader mellan retorik och verklighet.

Avslutningsvis hade Japan hela tiden allvarlig brist på såväl järn som de spårämnen vilka gör järn till stål/mer avancerade former av järn (krom, mangan mm - jag vet redan om wootz-stål). Katanan utvecklades för att användas mot en fiende som inte hade järnrustning. Men en samuraj år 1200 mot en riddare år 1200 skulle varit wo för riddaren. Han hade sitt svärd och 2-3 extra vapen (spikklubba, yxa osv) som var designade för att slå igenom en rustning, medan samurajen bara hade vapen för att skära igenom skyddsfaktor skjortan. <helt bortsett från att riddaren hade tillgång till stora och aggressiva hästar, medan samurajen hade ponnies uppväxta på de japanska öarna.

Zenbuddhism. När konfucianismen (som lär ut lojalitet och lydnad) gifte sig med buddhismen (som lär ut att döden inte är att frukta), hade man skapat en krigarideologi av total lydnad utan rädsla för döden.

Ajajajaj, ett inlägg fullt av felaktigheter.

Ninja har överdrivits i efterhand. I själva verket fanns det mängder av olika munkordnar i det feodala Japan, där ninja var de som blev mest kända för irrelujära taktiker. Men det fanns även vanliga krigarmunkar, som slogs på traditionellt sätt.
Ninja blev sedan mer en beskrivning på en person som fokuserade på den saken, snarare än på en person från en särskild munkorden, och de rekryterades och användes av olika faktioner och de var mer en del av systemet än en separat del som slogs för sina egna ideal.

Och samurajer och riddare var båda en del av adeln, vilket var ärftligt, och där uppfostrades man till både krigare och administratör. Det fanns inte samuraj som inte kunde hantera ett svärd, och det fanns ingen riddare som inte kunde hantera en penna. Att inte kunna det innebär att någonting hade felat allvarligt under dennes utbildning.

Och samurajer och bönder stämmer rätt bra med Europas motsvarighet med riddare och bönder.
Och utöver det så fanns det naturligtvis stadsvakter, adelsmännens följen osv, som innehöll tränade krigare som inte var adliga. Den stora skillnaden var att det inte fanns stora mängder legosoldater tillgängliga i Japan, vilket hade mycket att göra med att Japan var ett land, istället för en kontinent som Europa, så det fanns inte samma underlag för att ha legosoldater som kunde dra från krig till krig.
Däremot rekryterades det med säkerhet olika former av banditer och annat, för att fylla ut leden.


Och angående stål så var den vanligaste varianten av stål på den tiden, såväl i Europa som annorstädes, kolstål. Vilket inte kräver avancerade legeringsämnen utan är en enkel blandning av järn och kol.

Och naturligtvis var inte katanan gjord för att vara effektiv mot en rustning i metall, då samurajen inte slogs mot fiender i sådana rustningar (förrän mongolerna), och samurajerna hade fler vapen än svärdet, på samma sätt som riddaren.
Samurajens främsta vapen var troligen naginatan för övrigt, katanan blev en större symbol eftersom det var lättare att bära till vardags.
Lite som att riddarens främsta vapen inte var svärdet, utan istället lansen, men det är lite svårt att bära en lans lite sådär nonchalant.