Citat:
Kurt Eggers (Vater aller Dinge. Zentralverlag der NSDAP. Februari 1943).
En människa som aldrig varit i yttersta nöd, kan heller aldrig komma till insikt om sitt väsens innersta natur. Den riskfria skyddade – och från alla sidor säkrade – tillvaron, med sin mätta trivsamhet och tanklösa njutning, fördärvar inte bara kropp och sinne utan låter framför allt inte de själsliga krafterna komma till utveckling. Fridfulla tider söver och mättar själen med overkliga och bedrägliga – drömskt utopiska – ideal, vars grund är fjärran från verkligheten.
Det riskfria livet skapar i sin overklighet egna normer. Det som ger behag är gott, det som stiftar oro är ont. Det som främjar fortsatt drömmande är sympatiskt, det som väcker upp är förkastligt.
Precis som opiummissbrukaren vars sinne ständigt är inställt på underkastelse inför det drömska medlets behag, så följer den riskrädda varje overklig tanke som besparar honom mödan att behöva tänka om sitt liv.
Han är för ängslig för att tänka på verkligheten med dess kamp, tragik, kyla och lidande och vill i sina önskedrömmar utestänga detta från sitt liv och – då han ser sin existens som en del av världens – även bannlysa det från världen.
Verkligheten skulle bli beroende av en illusion, en skenvärld av drömmar och spel. Man uppfann en instängd och tillplattad konst för att moraliskt rättfärdiga den overkliga och godtyckligt konstruerade världen (den kristna och kyrkliga konsten, översättarens anmärkning). Ja, till och med för att visa upp den som att vara bättre och rentav försöka framställa den som att den vore den verkliga världen. Denna konst skulle tjäna som en substitut för livet som det verkligen är.
I overklighetens värld är endast det värdefullt som kan främja ett tillstånd av lycksalighet. Men världen är inget paradis i vilket en mänsklig kärleksgemenskap spatserar hand i hand!
Livets verklighet är – oberoende av dårars önskedrömmar – fyllt av kamp, nöd och lidande. Men är – för den som går med öppna ögon genom världen – på intet sätt hemsk, då varje motstånd som visar sig ropar fram övervinnandets krafter. Skräck inför motstånd fyller endast den som känner sig för svag för att övervinna utmaningen, eller är för feg för att ta sig an den.
Uppvaknandet ur söta drömmar blir för den sovande en besvikelse. Den nyktra världen känns för honom – i motsats till drömmens lummighet – motbjudande. Rivs den sovande upp ur sina fredsdrömmar av mullret av kanoner så förmodar han att det är trumpeterna av den yttersta domen. Ju längre drömmen fört honom från verkligheten desto mer katastrofalt måste uppvaknandet till den falla honom. I drömvärldens sammanbrott tror han sig se världens undergång och ju hårdare den krigiska verkligheten verkar för honom, ju fastare kommer han säkerligen tro sig vara utlämnad till en guds nåd eller onåd.
Den verklighetsfrämmande människan kommer på grund av sitt korrupta tankesätt att sakna viljan att värja sig mot undergången och istället, på knä, försöka be om ”guds” nåd.
Medan man i drömvärlden skapat sig en egen sövande värdegrund så känner verklighetens värld helt andra värden. Värden av sinne och hjärta, som när de mobiliserats möjliggör en hoppfylld kamp mot den fientliga omvärlden och tar kommandot över det så kallade ödet. Ja, att forma ödet till historia genom tappra angrepp. Genom sin karaktär är den verklighetsmedvetne människan oavhängig av, den ständigt från drömmares utstrålning påverkade, omvärlden.
Den nordiska rasens karaktär är – genom kunskapen om livets krigiska verklighet – i sitt djupaste sinne, upprorisk. Den nordiska människan är ingen slav under sin omvärld, en omvärld som redan försöker krossa honom med sitt klimat. Så måste han – om han överhuvudtaget ska hålla sig vid liv – ständigt kämpa, ständigt värja sig, ständigt förnya sig och ständigt förstärka livsviljan för att bli herre över nöden.
Det riskfria livet skapar i sin overklighet egna normer. Det som ger behag är gott, det som stiftar oro är ont. Det som främjar fortsatt drömmande är sympatiskt, det som väcker upp är förkastligt.
Precis som opiummissbrukaren vars sinne ständigt är inställt på underkastelse inför det drömska medlets behag, så följer den riskrädda varje overklig tanke som besparar honom mödan att behöva tänka om sitt liv.
Han är för ängslig för att tänka på verkligheten med dess kamp, tragik, kyla och lidande och vill i sina önskedrömmar utestänga detta från sitt liv och – då han ser sin existens som en del av världens – även bannlysa det från världen.
Verkligheten skulle bli beroende av en illusion, en skenvärld av drömmar och spel. Man uppfann en instängd och tillplattad konst för att moraliskt rättfärdiga den overkliga och godtyckligt konstruerade världen (den kristna och kyrkliga konsten, översättarens anmärkning). Ja, till och med för att visa upp den som att vara bättre och rentav försöka framställa den som att den vore den verkliga världen. Denna konst skulle tjäna som en substitut för livet som det verkligen är.
I overklighetens värld är endast det värdefullt som kan främja ett tillstånd av lycksalighet. Men världen är inget paradis i vilket en mänsklig kärleksgemenskap spatserar hand i hand!
Livets verklighet är – oberoende av dårars önskedrömmar – fyllt av kamp, nöd och lidande. Men är – för den som går med öppna ögon genom världen – på intet sätt hemsk, då varje motstånd som visar sig ropar fram övervinnandets krafter. Skräck inför motstånd fyller endast den som känner sig för svag för att övervinna utmaningen, eller är för feg för att ta sig an den.
Uppvaknandet ur söta drömmar blir för den sovande en besvikelse. Den nyktra världen känns för honom – i motsats till drömmens lummighet – motbjudande. Rivs den sovande upp ur sina fredsdrömmar av mullret av kanoner så förmodar han att det är trumpeterna av den yttersta domen. Ju längre drömmen fört honom från verkligheten desto mer katastrofalt måste uppvaknandet till den falla honom. I drömvärldens sammanbrott tror han sig se världens undergång och ju hårdare den krigiska verkligheten verkar för honom, ju fastare kommer han säkerligen tro sig vara utlämnad till en guds nåd eller onåd.
Den verklighetsfrämmande människan kommer på grund av sitt korrupta tankesätt att sakna viljan att värja sig mot undergången och istället, på knä, försöka be om ”guds” nåd.
Medan man i drömvärlden skapat sig en egen sövande värdegrund så känner verklighetens värld helt andra värden. Värden av sinne och hjärta, som när de mobiliserats möjliggör en hoppfylld kamp mot den fientliga omvärlden och tar kommandot över det så kallade ödet. Ja, att forma ödet till historia genom tappra angrepp. Genom sin karaktär är den verklighetsmedvetne människan oavhängig av, den ständigt från drömmares utstrålning påverkade, omvärlden.
Den nordiska rasens karaktär är – genom kunskapen om livets krigiska verklighet – i sitt djupaste sinne, upprorisk. Den nordiska människan är ingen slav under sin omvärld, en omvärld som redan försöker krossa honom med sitt klimat. Så måste han – om han överhuvudtaget ska hålla sig vid liv – ständigt kämpa, ständigt värja sig, ständigt förnya sig och ständigt förstärka livsviljan för att bli herre över nöden.
