Kakuminalt /l/

Går tjock/tunn-l-kontrasten tillbaka på någon historisk vokaldistinktion eller liknande, med tanke på att det verkar finnas nästan minimala par som "val" och "sal"?

Vad menar du med "minimala par"?

Ord som bara skiljer sig åt med ett ljud, i det här fallet tunnt respektive tjockt l. Sen råkar första konsonanten vara olika också, men det är ju knappast en orsak till skillnaden i l-ljud, men därav "nästan minimala".

Som dialektolog uppväxt med såväl Siljan som Dalälven på gångavstånd, kanske jag kan bidra med lite förvirring.

Det är förstås riktigt att långa l uttalas på svenskt sätt, dvs. okakuminalt, precis som kort l i samband med vissa andra ljud, som just mellan i och j - vilja och skilja, men välja och sälja.
Min lärare i dialektologi hävdade envist att något tjockt l inte kan uttalas efter vokalen i, men mina sagespersoner från det riktiga Dalarna envisades med humleflykten och sade til för till, med långt i och kort l. (Kanske går det också att säga Siljan om man på samma sätt förlänger den betonade stavelsen.)
Efter s lyckas också vissa masar och kullor få till ett tjockt l, t.ex. slog. Men det innebär att s-ljudet får anpassas och blir en så kallad lateral som för den normale svensken uppfattas som ett sje-ljud.

Själv säger jag både klocka och mjölk, men däremot alltid falk om fågeln. Min gissning i detta och liknande fall har alltid varit att lånord inte får kakuminalt l trots att ljudmiljön tillåter det. Att säga halka är ju inga problem.

Med lånord menar jag då inte bara lån från lågtyskan utan också nya ord och begrepp från svenskan. T.ex. kan jag inte uttala Uppsala med tjockt l, eftersom det liksom ordet sal är lån från svenskan som inkommit under "senare" tid och därför inte anpassats till det lokala idiomet.
Samtidigt måste det ha betydelse när och var den enskilde lärt sig och först hört ett ord. Det är nog bara i mitt basordförråd som ord med tjockt l förekommer, medan det tar emot att lägga in ett tjockt l i mer akademiska ord.

Ett exempel på det senare är mitt uttal av just ordet falk. Fågeln har alltid tunt l, medan däremot en barndomskamrat som hette Falk i efternamn alltid kallades Falken.

Intressant fråga. Den tidigare nämnde Garlén skriver (på s. 45): "I svenska och norska varieteter är [ɽ] huvudsakligen i komplementär distribution med [l]; även om det finns ett litet antal minimla par som [bɑr:ɽ] ~ [bɑ:l], där det första ordet är bal i betydelsen 'packe', det andra i betydelsen 'danstillställning', är det tveksamt om [ɽ] skall tillskrivas fonemstatus i svenskan."

För att göra saken lättare är båda franska lånord, det första tidigast belagt i svenskan 1648, det andra 1652.