Kakuminalt /l/

I vissa dialekter finns ju ett kakuminalt (”tjockt”) /l/. Det som gjorde mig fundersam nu är vad som händer med det i långa stavelser (där konsonanten är lång). Spontant känns det som om det skulle vara svårt att förlänga detta ljud av rent artikulatoriska skäl – eftersom det är en snabb ”snärt” med tungan. Jag kan plötsligt inte alls erinra mig hur det brukar uttalas i dessa dialekter. I min egen dialekt är ljudet helt främmande.

Neutraliseras längden eller förekommer helt enkelt ett tunt /l/ när konsonanten är lång? Jag har aldrig tänkt på om dessa talare faktiskt växlar mellan två olika /l/-ljud. Kan någon bekräfta om det stämmer? Så innan jag bemödar mig på att lyssna efter detta ställer jag frågan här för ventilering.

Jag har inte hittat någon information om just detta i min fonetiklitteratur och inte heller på internet.

Är det samma ljud som finns i albanaskan, där väl tjockt "l" ingår i normalspråket?

Har du någon idé om vilka dialekter det finns i svenskan?

Jag har ingen aning om ifall det finns i albanskan, men det är säkert möjligt.

En hel del. Något säger mig att det går en gräns någonstans från Värmland till Gästrikland och så ner lite på mitten. Söder om denna förekommer det nog inte. I norr* förekommer ett /l/-ljud som låter lite annorlunda, mer åt det retroflexa hållet.

*) Jag uttrycker mig på ett så vagt sätt medvetet.

Det finns två "L" i det albanska alfabetet L l (lë) och Ll ll (llë). Det senare är ett slags "dubbel l".

Efter att ha tillfrågat en person som är född inom promenadavstånd från Siljan så tycker jag att du är på rätt spår. Det är väsentligt olika L-ljud i »ful« vs »full« respektive i »Dalom« vs »Siljan«. Det blir lite missvisande att indikera tjockt l med boldat l, eftersom det mycket riktigt är (relativt och tidsmässigt) kortare än -ll i »full«. Däremot upplever jag att »dal·karl« uttalas med tjockt l eftersom bokstavskombinationen uttalas med två distinkta konsonanter -l·k- och inte som i »falköga«.

Det här är inte helt enkelt att dokumentera och en tillfrågad person tenderar att påverkas av frågan (Heisenbergs princip). Uppslagsboken antyder att både »klocka« och »mjölk« uttalas med tjockt l på sina håll. Där har min sagesperson snarast tjockt l i »klocka« men inte i »mjölk« eller »falköga«. Samtidigt vet vi att dialekttalare inte kommer riktigt i sitt esse förrän den trampade marken är barndomens stenmark.

Spontant noterat utan anspråk på reproducerbarhet i tolkningarna.

Enligt Wikipedia är ett av de albanska /l/-ljuden [ɫ], vilket även finns i engelskan och kallas dark l. Men det är inte samma ljud som i svenskan.

Men falköga uttalas väl också med tjockt /l/? Vilken är skillnaden här, menar du?

Fast i falk är ju /l/ långt eftersom det är ett konsonantkluster. Det skulle innebära att det tjocka /l/:et är (fonetiskt) långt här. Eller att det inte är långt, just därför.

Med vokal efter lk så drar sig uttalet mot {fallköga} med långt l. Men jag blev ju förbryllad av »mjölk« som min sagesperson uttalar som {mjöllk} parallellt med ett ord som »fullkomlig«. NE antecknar som sagt »mjölk« som kandidat för tjockt l.

De som har bäst koll på sådant här i dag är kanske polisen i vid bemärkelse. SVT Veckans Brott hade exempel på forensisk fonetik där r-ljuden nagelfars å det yttersta med spektralanalys och jämförelser i tidsplanet. De har säkert sakkunniga i l-frågor, särskilt med avseende på personer med rötter långt österut. Kanske kommer Albanien in som mellanstation.

Det bör inte finnas så många tillfällen då det kan uppträda som långt:

”Distributionen av [ɽ] och [l] är nära nog komplementär och [ɽ] är mest gynnad efter labial eller velar konsonant: plåt, blå, klok, glad, fluga, efter lång, i synnerhet icke-palatal, vokal: kal, sol, påle och mellan kort icke-palatal vokal och icke-dental konsonant: tölp, halv, holk, älg.” (Claes Garlén, Svenskans fonologi, s. 74)

Användning av dialektala inslag i idiolekten hos en viss person kan variera mellan ord som i neutralt uttal bara skiljer sig på en enda bokstav. Faktorer som påverkar användningen av exempelvis tjockt l kan vara:

1. När i livet hörde/använde jag ordet, i ett hem med en dialektskatt eller i skolan?
2. Hur ofta har jag använt ordet som jag lärde mig mellan 2 och 12 år?

Som exempel kan tjäna »mjölk« / »folk« / »fôlk« / »falk«. Väldigt få har falken med modersmjölken. Å andra sidan har utflyttning inneburit motiv att uttala mjölk som folk gör mest. Den som släpper loss med ett folkligt ô går troligen igång med andra dialektala varianter i ett givet sammanhang. Den värmländska fôggelhôlken har blivit riksbekant via SVT helt nyligen.

---

Leif GW bekräftar att det är Säpo som har störst erfarenhet av forensisk röstanalys.

Ref http://svtplay.se/v/2694991/veckans_...v_10_-_otextad (37:45 – 43:00)

Vid 38:30 framträder specialisten med namn.

---

Det finns inget som har bidragit till kirurgins utveckling så som befrielsekrigen har gjort.

Det finns inget som har bidragit till röstanalysens utveckling så som kriget mot terrorismen har gjort.

Tack för källan. Men i dessa dialekter blir alltså /l/ kort i t.ex. falk, då?

Det utgår jag ifrån. Men jag tycker å andra sidan inte att tunn-/l/:ade dialekter har långt /l/ i falk heller.

Är det just /l/ eller lång konsonant i konsonantkluster i allmänhet du syftar på då? I snabbt tal kanske längden blir mindre tydlig, men nog finns den där i ett isolerat ord. Det kanske är bättre att kalla den förlängd i stället för lång.