Varför särskrivs inte svenskan men norskan gör det?

Som titeln lyder, har en norsk skypekompis som jag brukar chatta med, ser att han särskriver något förfärligt och jag frågade varför, uppenbarligen är det korrekt på norska att särskriva?

Jag antar att samma sak finns i danskan så då undrar jag, varför beslöt vi oss för i Sverige att det är fult med särskrivning och därför bör sättas ihop?

Jag tänker på exempel så som "hatten voldtar meg å smitter meg med hatte hiv !" (En låt jag fått på hjärnan >.<), på svenska hade det ju varit "och smittar mig med hatt-HIV".

http://no.wikipedia.org/wiki/S%C3%A6rskriving

Oj, då verkar norrmän vara ÄNNU värre än oss på att särskriva om det nu också är fel där, för jag ser det mycket mer än i svenskan.

Usch, särskrivning som är så vidrigt

Särskrivning synes at være et fænomen som er begyndt at dukke op i mange sprog, selvom det fortfarende anses for fel. Jeg ved dog ikke hvor nyt fænomenet er.

Ligesom på svensk skrives navneord vanligvis ihop på dansk, men mange er enormt dårlige til at huske det. Måske det skyldes engelsk indflydelse?

Der findes masser af tråde om dette problem på både svenske, norske, danske og tyske forum - så det ser ud til at være noget som mange mennesker ser som et problem.

Det började dyka upp ungefär samtidigt som man bestämde sig för att sätta mellanrum mellan ord (vilket man till en början inte hade). Och mellanrum mellan ord var redan standard när den latinska skriften kom till skandinavien för grovt räknat 1000 år sedan. Särskrivningarna följde då med i paketet. (Jag bortser här av enkelhetsskäl från runskriften.) Sen har man fortsatt med det, fram till idag. Frekvensen för särskrivningar har sannolikt varit ungefär den samma hela tiden, men eftersom vi ser så mycket mer text idag så uppfattar vi det som att särskrivningarna har ökat.

Uppfattningen om att särskrivningarna ökar hänger sannolikt också ihop med "Den egocentriska språkriktighetskurvan", som Ylva Byrman bloggade om häromdagen: http://blog.svd.se/sprak/2012/01/30/...tighetskurvan/
Vi tror gärna att språket var som bäst när vi själva växte upp.

En intressant fråga i detta sammanhang är ju när sammansatta ord (i modern bemärkelse, dvs. med de typer av ledrelationer etc. som finns i dag, alltså determinativa sammansättningar i stort sett) uppstod. I fornnordiska fanns det definitivt, och jag gissar att det även förekom i urnnordiska och kanske urgermanska.

Tack för den länken! Den tar upp ett fenomen som vi ser alltför ofta här på forumet!

Det är en yttring på det allmännare egonostalgiska syndromet:

Somrarna var vackrare när jag var ung, men det var jag också.

Det kan ha varit kåsören Cello som myntade nyss nämnda lakonism.

Kåsörerna var roligare när jag var ung, men det var jag också. Kjell Swanberg stod på sin humoristiska middagshöjd i radioprogrammet Platt-etyder.

"Egon-ostalgisk"?