Boende med andra/kollektiv - är jag konstig eller realist?

Hade en diskussion med mina arbetskamrater och chef idag under lunchen om hur jag bott de senaste åren.

Jag har bott (efter flytt hemifrån vid 19 års ålder) med sambo, kollektiv, inneboende, hostel, tält, mm dvs aldrig själv. Är inneboende idag och ska snart flytta till studentkorridor i Sthlm.

Detta sa jag till dem att jag trivdes jättebra med, då jag är social och gillar att umgås med folk nästan hela tiden.

Bodde en gång under en separation själv under 3 veckor och tyckte inte om det kände mig isolerad och allt var skit (såklart då jag hade separerat men ändå, ensamheten var stark).

Mina arbetskamrater respons var: WHAAAT? är du sjuk människa, dela kök och badrum med massa knäppgökar, aldrig ha ett privatliv mm mm.

En av mina arbetskamrater är från ett afrikanskt land där många av hans vänner och familj lever tillsammans tätt inpå pga fattigdom och arbetslöshet, han tyckte det var intressant att en svensk sa som jag.

Jag vart förvånad trodde liksom att många människor var sociala.

Menar, det räcker väl att ha eget rum för att få sin privacy, eller måste man ha egen lägenhet/hus.

Är jag onormal som inte vill bo själv? Kan man inte ha ett privatliv utan att bo själv.

Bostadsfrågan är ju intressant i detta, hur många lediga ettor finns det i Sverige till alla som vill bo själva?

Är jag onormal som inte vill bo själv? Kan man inte ha ett privatliv utan att bo själv.

Självklart är det skönt med sitt egna place, men det blir ganska snabbt deprimerande om man inte har folk som ränner runt i lägenheten med en och då är det ju same same. Jag håller med dig älskar de flesta jag lär känna och är väldigt social, kan nästan aldrig hålla tyst och blir otålig om inget sker. Hatar dock de flesta människor innan jag känner dem, fula och ivägen. Så till din fråga, du är normal, mycket normal, tycker det blir lite som att vara eremit om man bara sitter hemma och runkar hela dagarna.

Jag skulle gärna kunna tänka mig bo i ett kollektiv eller i en studentkorridor. Har inte heller förstått varför folk höjer ögonbrynen över något sånt, då det är både ekonomiskt samt ger ett visst privatliv. Om något är det väl ändå en bara en bra grej att göra i 20-25årsåldern, istället för att kasta sig ut i lån osv det första man gör. Dock så skulle jag inte göra detta för att slippa vara ensam, för det har jag inga problem med.

Vet flera personer som köpte lägenhet så fort de fick jobb, vilket jag höjer ögonbrynen över.

Det är normalt! känner precis samma ska!

Få personer vill väl egentligen bo ensamma? Det handlar väl mer om vilka och hur många man är beredd att dela boende med. Bor själv med tjejen, men kollektiv/bo med polarna/studentkorridor känner jag mig rätt färdig med, även om det var kul ett tag. Du är knappast onormal som vill ha någon/några att dela din vardag med dock, får en att undra vad det är för arbetskamrater du har?

Dela badrum och kök med större grupp andra människor är ju rätt jävligt dock, men det beror nog på hur ordningsam (pedantisk) man är. Antar att du inte är typen som stör dig på smulor?

precis, det var de också. rent ekonomiskt är det grymt billigt, speciellt om man kan göra mat-lag dvs laga stort och bjuda sin "familj".

Men hur lätt är det egentligen att hitta ettor idag i storstäderna? svar: omöjligt om du inte kan "köpa" hyreskontrakt, betala överhyra eller köpa BR

Det är en mycket sund inställning enligt min mening. Du lever hela tiden i en social tillvaro och det är ett mer effektivare utnyttjande av ytor än om du bor själv. I bästa fall slipper du även sånt själadödande som t.ex. att laga mat till en person.
Om man har lärt sig att leva med människor utan att samla konflikter om skitsaker så har man blivit en grymt mycket bättre människa än de som "måste" leva själva.

Haha

smulor är okej, men äckel i badrummet är mindre trevligt. Har bott med både killar och tjejer - tjejer är snuskigare deras jävla hår hamnar ÖÖÖÖVERALLT men hårsvall på dem ser bra ut, så man står gladeligen ut.

Klart att det blir konflikter, men det sällskapliga att någon frågar hur läget är, umgås, det är värt de.

Jag är nog en person som inte gillar att va själv helt enkelt, ja förutom när jag sitter på dasset.

Jag har bott i en studentkorridor under en längre tid och det var ständiga problem med att vissa boende inte tog sitt ansvar för städningen (det enda vi behövde sköta gemensamt), vilket bl.a. fick till följd att korridoren drabbades av skadeinsekter. Mindre trevligt. Tyvärr hade vi som skötte oss inget mandat att slänga ut dem som misskötte sig, så då blir det ju på det sättet. Antar att det är därför det kan funka med kollektiv, där man ju kan sätta upp vilka regler som folk måste rätta sig efter. Annars blir det bara en situation där den som bryr sig minst sätter ribban.

Jag skulle nog ändå inte säga att du är normal för eftersom att många anser det konstigt och inte vill bo i kollektiv eller liknande. Det menar dock inte att det är något fel med det, snarare håller jag med om att det verkar väldigt nyttigt och bra att ofta ha folk i sin närhet.

Själv tror jag inte att jag skulle kunna tänka mig kollektiv eftersom jag ibland ogillar exempelvis sambo-boende. Det beror mycket på att jag tycker det är himla skönt ibland att sitta ensam och se en film och itne bli störd eller sitta framför datorn länge med konstant tystnad.

Det gör nog dock mig onormalar än dig

Förstår dock hur du känner då jag har bott i närhet med mycket kompisar och från och till tyckt det är jäkligt härligt när man utan problem kan träffas med hela gänget och folk bara kommer förbi o tittar in en sväng

Jag skulle aldrig klara av bo med folk , bott helt själv nu i hm 8 år tror jag och jag triiivs så jäkla bra, men vill då tillägga att jag vart sambo och haft ungar hemma så då var det ju aldrig tyst.

Så njuter jag verkligen av vara själv.

Jag trivs sjukt bra i kollektiv och studentkorridor. Dock är jag ganska mycket av en ensamvarg som gärna sitter på rummet. Men jag trivs väldigt mycket med att typ kunna gå ut och laga lunch småprata lite med någon trevlig filur!