Är socialdemokraterna slut som ett storparti?

Vem som bör efterträda Juholt beror så klart på vad man vill att konsekvensera skall bli av valet. Jag vill själv definitivt inte att sossarna och vänstern vinner valet.

Men om jag nu ändå skulle bedöma vilken partiledare, som det ens finns en teoretisk chans till att denne skulle acceptera en utnämning, skulle vara bäst på att lyfta partiet, så skulle jag se till följande:

1. Det framstår i mina ögon som vänster- och LO-falangen i partiet har känt sig lurade över att Juholt inte fick fortsätta leda partiet. De verkar även nära på en lång rad konspiratoriska föreställningar om en massiv massmedial högerkonspiration och inte minst att det finns en massa "förrädare" inom partiet som har konspirerat och ägnat sig åt krypskytte mot Juholt enbart för att fälla honom och kunna ersätta honom med en egen kandidat. Splittringen inom partiet var stor och uppenbar även utåt redan vid valet av Juholt (som just valdes p.g.a. låsta ställningar). Nu verkar den vara ännu större. Jag har svårt att se att vänster- och LO-falangen kommer att acceptera en "högerkandidat" till partiledarposten, som t.ex. Damberg. Östros är utesluten av ännu fler anledningar.

2. Samtidigt finns det en rad problem med att välja en starkt vänsterideologiskt driven partiledare. Det finns inte direkt något som pekar på att landets väljare törstar efter ännu mer socialism, med tanke på att Alliansen har vunnit två val i rad. Dessutom bör man rimligtvis kunna förklara för sig själv varför de väljare som törstar efter en mer vänsterdogmatisk styrning av landet skulle vilja rösta på (S) hellre än (V).

3. Ett problem för (S) är så klart att de måste kunna formulera en egen politisk linje. Under Sahlins styrning tyckte jag att (S) svängde i många frågor, som t.ex. skolfrågor, rotavdrag m.m. åt Alliansens håll än att hålla fast vid, eller t.o.m. gå ännu längre, den inställning som vänstern hade intagit tidigare. Personligen tycker jag att det är begripligt, eftersom Alliansen politik i dessa frågor var uppenbart vettigare än vänsterns. Problemet blev dock att (S) (eller någon annan heller) inte kunde förneka att Alliansens politik inom dessa områden var vettig, men man vill själva inte gå lika långt som Alliansen. Kort sagt, (S) var rätt alternativ om man ansåg att Alliansen politik inom frågorna var vettig, men samtidigt vill ha lite mindre av den vettiga politiken. Jag undrar vilka väljare (S) riktade sig till med det... Det är inte uppenbart varför (S) skulle kunna klara av att vara bättre på att vara det nya arbetarpartiet Nya Moderaterna, än vad moderaterna klara av det. Det är inte heller uppenbart varför (S) skulle lyckas vara ett bättre vänsterparti än (V). Och även om det i första hand är (M) som har stulit väljare från (S), så har (S) dessutom ett speciellt problem med (SD) som speciellt drar till sig S-väljare som är LO-medlemmar till den grad att SD idag är näst största parti bland LO-medlemmarna. Även om (S) skulle klara av att i viss mån retirera bort från den extrema kulturmarxism som man har odlat de senaste 20 åren, så är dörren ändå helt stängd för att i något avseende flörta med SD-retorik och nationalism.

Jag är inte extremt insatt när det gäller det stora flertalet S-politiker, speciellt ifråga om följande politiker: Stefan Löfvén. De i tråden som är bättre bekanta med honom får gärna rätta mig om jag skriver något som inte stämmer in på honom, men jag undrar följande:

Med tanke på punkt 1, så har jag väldigt svårt att se att LO-falangen skulle blåsa till strid om man föreslog honom som nästa partiledare. Tvärtom borde väl LO-falangen snarare stödja det helhjärtat?

Med tanke på punkt 2 och 3, så undrar jag inte om Löfvén på många sätt skulle kunna attrahera både arbetare och många som står till vänster? Då tänker jag i första hand på de väljare som kanske snarare attraheras av mer klassisk socialdemokrati än den modevänster med bl.a. kulturmarxism, vänsterfeminism, vurmande för fri invandring och mycket mer som (V) och (MP) redan erbjuder. Jag har fått intrycket att Löfvén inte har den dogmatiskt socialistiska syn på företagande och ägande som (V), utan skulle kanske av många ses som mer realistisk angående vad som krävs för ekonomisk utveckling? Jag vill minnas att han bl.a. har varit positiv inför att sänka skatter för företag. Jag har också vagt för mig att Löfvén inte har fastnat i dogmen att kärnkraften skall avvecklas och får definitivt inte utvidgas oavsett hur utvecklingen ser ut med energiförsörjning. Jag är faktiskt inte så säker på att alla potentiella S-väljare har den dogmatiska inställning som framförs av (MP) och som (S) har gjort till sin. Rätta mig om jag har fel angående Löfvens inställning.

Med tanke på punkt 3, så har jag blivit alltmer övertygad om att en förnyelse av (S) inte går att utföra utan att offra några av sina gamla käpphästar, vilket eventuellt även innebär att offra en del av (S) nuvarande fraktioner och ev. några väljare. Tidigare var jag övertygad om att det vettigaste vore att offra de mest stelbenta betongsossarna, även om jag för min del helst vill se att kulturmarxisterna försvinner. Med tanke på att den vänsterextrema kulturmarxismen har blivit grundideologin för ställningstagandet i flera centrala och viktiga samhällsfrågor hos inte enbart (S), utan samtliga riksdagspartier utom SD (och möjligtvis även KD, samt i övrigt behöver ideologin inte vara den verkliga anledningen till ställningstaganden, men det är därifrån samtliga partier hämtar legitimeringen för den förda politiken). Det känns kanske inte uppenbart att just (S) skulle frångå kulturmarxismen, med tanke på att de i väldigt hög grad har just odlat denna vänsterextrema ideologi och t.o.m. Sveriges "högerallians" har accepterat den helt som en överideologi.

Men å andra sidan är det just (S) som behöver förnya sig och försöka finna en politisk plattform som inte redan är upptagen. När jag har följt Juholtspektaklet och läst dårarna som blint försvarar mannen, så har jag ändå insett att denna falang är förmodligen extremt större än kulturmarxisterna. Jag undrar också om inte kulturmarxisterna och feministerna är överrepresenterade på riksnivå, jämfört med partiet i stort. När det gäller väljarna, så lär kulturmarxismen (samt den feministiska genusideologin) vara det som lockar minst. Faktum är att min erfarenhet är att folk i regel inte ens känner till ideologin, trots att den har nästintill intagit rollen som statsreligion. Mitt intryck är att både de troende själva och resten av politikerkåren verkar någonstans inse att om man skulle dra fram hela ideologin i dagsljuset inför väljarna, så skulle det kanske inte alls bli väl mottaget. Just därför lär det inte heller märkas om man helt överger ideologin. Med rätt motdrag, så kommer det vara svårt för de troende att kunna kritisera att man frångår kulturmarxismen på ett sätt som på något sätt verkar vettigt för de flesta väljare, eftersom kritiken mot den nya politiken för kvinnors och invandrares bästa endast bygger på att den inte följer en ideologi som folk inte känner till, samt inte skulle stödja om de kände till den.

Slutligen angående punkt 3, så har jag i andra hand hört folk påstå att Löfvén skulle kunna tänka sig att diskutera invandring och dess koppling till lönedumpning. Jag vet inte var Löfven står i invandringsfrågor, men rent teoretiskt skulle (S) kunna börja att utifrån liknande perspektiv mer öppet börja tala om förändringar av den nuvarande invandringspolitiken som har varit tabu att varken diskutera eller forska kring förutsättningslöst. Det kanske inte skulle locka till sig den hårda kärna av SD-väljare med starkt socialkonservativa och nationalistiska värderingar, men frågan är om man inte skulle kunna locka tillbaka de S-väljare man har förlorat till SD. Givetvis kommer detta kritiseras av andra partier, men det börjar bli uppenbart för allt fler att den svenska invandringspolitiken dras med stora problem vars skadeverkningar för tillfället är svårbedömda. Undersökningar visar att en stor andel av svenska väljare håller med SD om att det finns stora problem med invandringspolitiken, men samtidigt delar dessa inte nödvändigtvis partiets nationalistiska ideologi och värdegrund, partiet har inte hunnit bygga upp något förtroendekapital ifråga om dess allmänna politiska kapacitet utöver invandringsfrågan, samt förmodligen är partiet fortfarande stigmatiserat efter den ständiga smutskastning den har utsatts för av en enad politisk elit och en enad massmedia. Men jag tror tiden är mogen för att diskutera problemen med den nuvarande invandringspolitiken och (S) bär inte på samma stigma och går dessutom inte att dränka i motpropaganda på samma sätt som ett litet parti utanför riksdagen, som SD var innan valet 2010.

Men för att återigen förtydliga: Jag vet egentligen inte var Stefan Löfvén står politiskt i olika frågor och jag antar att ovanstående även kan ses som en skiss på önskvärda egenskaper hos en hypotetisk nästa partiledare.

I vilket fall önskar jag inte att (S) kommer tillbaka till valet 2014. Och säg vad man vill, Juholt höjde definitivt underhållningsvärdet inom svensk politik, även om det kändes ovärdigt att största partiet i riksdagen väljer en sådan tok till partiledare och som tilltänkt statsministerkandidat.