Har ni reagerat på den irriterande form av intonation som gjort intrång i svenskan?

Jag har stött på det där i samband med inläst text på amerikansk engelska. Min gissning är att det är en teknik för yrkesuppläsare som inte förstår textens innehåll, exempelvis för att den behandlar ett fackområde. Det skulle också kunna finnas någon underliggande tanke om tydlighet -- att inte stavelser skall sväljas eller gå förlorade. En tanke åtminstone jag i så fall finner missriktad (se nedan).

Jag håller med om att sådan uppläsning är svårlyssnad, och därigenom enerverande. I en sats betonas i normalt tal bara den del som är av större vikt, och samma sats kan därigenom givas olika betydelser. I det här överbetonade uttalet hajar man ideligen till, då man så fort man hört den första betonade delen har en bild av satsens mening, som störs när nästa del betonas i lika hög grad.

Jag har också svårt att lyssna på sådan uppläsning och verkligen höra vad som sägs; jag tenderar att bara höra intonationen.

Jag förstår vad du menar med att stavelser betonas etc. och det blev klarare med ljudexemplet, men jag förstår inte hur du kan mena att det är så vanligt, ens i radio eller TV. Dessutom verkar du blanda ihop intonation/förändringar i tonhöjd och tryckbetoning.

Jag känner igen det här, och det är irriterande. Men det är inte varje stavelse som betonas, utan...jag vet inte vad som är rätt begrepp, men skulle spontant kalla det för varje element i innehållet. Och betoningen är extremt livlig. Här återger jag början som en prosadikt, där varje rad börjar svagt och slutar med en ganska extrem betoning som görs både med intonation och med andra grepp som volym och hastighet:

från det ögonblick
som hon kliver in i
bilden
i en klänning
som lägger
sig i hennes välskapta
figur
som om hon snygg och prydligt
hade hällts
ned i den, sänder den berömda filmstjärnan
med de silverblonda
lockarna
och den naivt vidöppna blicken
ut en enda signal

Värre än denna "sjungande" reporter är det svårt att tänka sig. Detta var ändå ett av hans bättre reportage:

http://svtplay.se/v/2681124/forsiktig_kritik_mot_juholt

Nu förstår jag exakt vad du menar! Herregud vad störande att lyssna på henne, men är du säker på att det inte är klarspråk? Eller vad heter det där nyhetsprogrammet för efterblivna?

Nej, klarspråk ska vara lättare att förstå, inte svårare, det här är inte klarspråk.

Och: ja! Grymt jobbigt att lyssna på.

Som jag nämnde, var detta ett exempel - inte det bästa - men det jag i hastigheten kunde ta fram. Intonation/tonhöjd/betoning i en salig röra är vad det är fråga om. I vissa fall får man uppstötningstendenser när man hör språket missbrukas på detta och liknande sätt. Man behöver inte vara petimeter för att reagera, när dessutom läggs till Norrköhpings-Ö, Stockolms-E och Ä, problematik istället för problem, felaktig användning av personliga pronomina etc.

Japp, språket var allra bäst just när din idiolekt formades.

Nej det heter "Stil" och sänds tydligen på radio P1 varje fredag morgon efter 10-nyheterna - har bara hört just det programmet på nätet. Som sagt det finns värre men utan ljudreferenser tillgängliga.

Tydligen formades din idiolekt under senare tid - som kanske passar dig bättre! Fanns det något i mitt inlägg som du anser vara felaktigt eller ser du exemplen i mina påpekanden som normalspråk, lämpliga att hålla fast vid i fortsättningen?

Vokalförändringar, semantiska förskjutningar etc. pågår ständigt oavsett vad du och jag tycker om deras lämplighet.

Ja, den saken är klar - gäller alla språkområden. Man ser t.ex. i England där cockney-språket nu mer generellt trängt in i engelskan - t.o.m. Oxford-engelskan har drabbats. Exempelvis har skillnaden mellan "aj" och "ej"-ljud nu närmast utjämnats. "Station!" uttalas alltmer som "stajschen". Klara försämringar och risk för feltolkningar.

På svenska har vi länge haft vokalproblem. Numera skiljer många svenskar inte på ö-ljudet i öra och öga. Ögla blir Uggla osv. Vätebomb blir på stockholmska "vetebomb" - "räven" blir "reven" etc. vokalerna: Å ,Ä Ö blir numera grovt misshandlade i Sverige. Börde uppfattas som oskönt för ett svenskt öra.