Är tonåren värsta perioden för personer med ADHD?

Vilken ålder är värst för personer med ADHD? Är det tonåren som är värst? Min mamma säger att livet blir bättre med åren för alla och jag tror själv att hon har rätt. Och jag tror hon har ännu mer rätt om man talar om folk med ADHD. Så är tonåren de värsta åren för oss med ADHD?

Jag är själv diagnoserad med ADHD och asperger och min asperger har gett mig stora visioner och min ADHD har sabbat dem hehe En olycklig kombination med andra ord. Men jag har schyssta föräldrar och god relation med mina syskon och gott om pengar, så jag är tacksam ändå Jag är mycket tacksam att jag fått dessa förutsättningar i livet. Men för att komma till sak, så är tonåren enligt mig de värsta åren för någon med ADHD. Jag är visserligen fortfarande tonåring (1992:a) så jag kan inte referera till livet från 20 år och framåt är.

¨Livet blir inte nödvändigtvis bättre med åren. Speciellt inte när folk flyttar hemifrån p.g.a det ökade ansvaret. Har man inte t.ex föräldrar som kan stötta en eller sparkas ut till att tvingas sitta på arbetsförmedlingen om man har ADHD så kan det nog bli väldigt mycket sämre p.g.a man ev blir uppstressad och inte får ordning på "allt".

Tonåren är la den jobbigaste samtidigt som den bästa perioden i ganska många människors liv? Händer ju väldigt mycket då, på gott och ont.

Det som jag ser skulle göra att "livet blir bättre med åren" är ju att man åldras och får nya erfarenheter (= växer som människa). Man blir klokare och förhoppningsvis hakar man inte upp sig allt för mycket på omgivningen utan är lite tryggare i sig själv. Detta är ju dock delvis även en myt, då det finns "vuxna" som det inte alls är så för. Dessutom lever man ju väldigt mycket (mer?) i nuet när man är barn p.g.a man inte behöver tänka nämnvärt på planering och vad som händer imorgon. Oftast brukar ju ens föräldrar hålla koll på sådant när man är 7 bast. Är du 92:a så fyller du väll 20 iår?

Har också ADHD, men har turen att ha stöttande föräldrar och få pengar ifrån försäkringskassan så jag kan fokusera på att försöka få ordning på små kurser efter sommaren försöka ta upp studierna igen. Det som jag ser skiljer gentemot när jag var typ 16 är ju att jag helt släppt alla "måsten" och försöker ta en sak i taget. Men som sagt, kräver också att försäkringskassan inte rycker undan min inkomst och att inget händer med mina föräldrar som hjälper mig med bl.a kontakten med försäkringskassan, elbolaget och så. Sker det är risken stor att saker bara blir en enda röra igen med obetalda räkningark, dumheter och dåligt mående.

Frågan du ställer är ju väldigt individuell!
Ungefär som att fråga hur lång tid tar det innan jag blir nykter igen?

ADHD behöver nödvändigtvis inte vara ett handikapp. Är du medveten om din diagnos och dina begränsningar i livet, så kommer allt att funka. Personer med ADHD är mästare på att hitta sina egna vägar och med en trygg uppväxtmiljö, så tror jag allt kommer att lösa sig för dig!

Tänk alla framgångsrika personer som har ADHD!
Bill Gates
Per Fosshaug
Michael Jordan
Wolfgang Amadeus Mozart
Ty Pennington
Sylvester Stallone
Albert Einstein
... och många många andra!

Jag tycker framtiden ser ljus ut, så länge du håller dig inom lagens ramar, så kan du gå långt. Bekymra dig inte över tonåren. Hitta din grej i livet och lyckas!

får du nån medicinering? isåfall kan du fungera mycket bättre än omedicinerad.
Tonåren är jobbigt för alla även om man inte har adhd, kan inte vara lätt att ha både och samtidigt.

ADHD brukar förändras med tiden, ju äldre man blir ju mindre hyperaktiv blir man, men dom ouppmärksamma dragen och koncentrationssvårigheterna brukar kvarstå hela livet. Sen kan man självklart lära sig att hantera sina problem mycket bättre. Men medicinering är en grundsten för att all annan behandling ska fungera.

Hur vet du att personerna du radade upp har/hade ADHD? Den diagnosen existerade ju inte ens på Mozarts tid. Verkar högst suspekt tycker jag.

Det är väl olika från person till person, tonåren var skitjobbig för mig men det blev ännu värre som ung vuxen, när man flyttar hemifrån och kraven ökar och man helt plötsligt ska sköta ett liv med räkningar, ansvar, plugg eller jobb. Sedan jag börjat medicinera funkar det bättre dock.
Min läkare menar att man har det tuffare innan hjärnan blivit helt färdigutvecklad (runt 25) och det stämmer in på några jag känner med ADHD, en kompis till mig levde i kaos med failade jobb och försök att plugga fram tills han blev 27 och gjorde ett nytt försök, han lyckades läsa upp sina gymnasiebetyg, nu pluggar han på universitetet och det funkar hur bra som helst. Han var helt enkelt inte mogen tidigare.

Det blir värre senare skulle jag säga. Fram till 20 är livet ganska glidigt (med undantag för den teen angst vi alla måste genomlida för att utvecklas ordentligt) och det finns rätt gott om utrymme att klåpa sig och man är ofta rätt hjälp av föräldrar. Flytten hemifrån är nog det svåraste, städning, räkningar, tvätt, matlagning, allt sådant är knepigare med ADHD. Sedan minskar ju insynen i ens liv, vilket säkert gör det lättare att hamna i riskbruk av alkohol eller droger. Lägg till det den existentiella uppgiften att definiera sig själv som vuxen individ, om man nu är lagd åt att grubbla över sådant. Men, som din morsa säger, det blir bättre. För att ge ett praktiskt tips; rutiner. Guld. Tråkigt som fan, men samtidigt det smidigaste sättet att tackla vardagen.

Iaf dom två är la snarare kända för att ev ha/haft aspergers?

Aspergers? Näej.. Jag har hört att de var homofiler?

Själv insikten blir väl större med åren men problemen växer tyvär, det kanske var jobbigt att gå upp till skolan då men mu ska man upp med ungar som vaknar 7:00 och slita på jobbet för att sen komma hem och decka, repeat.

Livet är jävligt undligt för oss med asp/adhd och kan säga att hur mycket man än kämpar lyckas iallafall jag aldrig behålla det där perfekta stadiet av full kontroll och fokus.