Citat:
Ursprungligen postat av
Ormen Långe
Men, nu kunde även USA, samt Storbritannien och Samväldet snabbt genomföra elduppdrag med ett stort antal skjutande enheter. Metoderna i USA, Storbritannien och Finland, skilde sig självfallet åt, men förmågan var likvärdig.
Har läst om ämnet en hel dl på sistone. På Axishistory forum finns en särskilt inflammerad tråd som är äldre en ett decennium. Har även kollat ett antal tekniska frågor med ett antal finska artilleriyrkesofficerare på ett finskt forum.
Eftersom min reservistutbildning är inom infanteriet med en dags utbildning på granatkastare (förmiddag teori på direktskjutning och eftermiddagen praktik) samt teoretisk utbildning på att göra artillerimål, är jag rätt okunnig. På KFÖ hade jag en (reservist)artilleriofficerare som min expert (kallades eldledningschef, och skulle vara kompanichefens skugga), och behövde inte kunna det som han kunde.
----
Efter ett antal timmar kan jag dra mina slutsatser:
Storbritannien och samväldet hade i praktiken samma doktrin. De hade redn under första världskriget lärt sig att koncentrera ett stor antal artilleribataljoners (i vår terminologi artillerisektioners) eld. Britterna hade emellertid principen att eldledaren gjorde uträkningar och dels att i vissa fall fanns en chef för en artilleribataljon i frontlinjen och ledde eld. I min syn inte det bästa alternativet. Britterna hade inte heller lika snabba metoder som de bästa, utan de kunde ta timmar att få en större koncentration. Britterna övergav även ToT (time on target), dvs att granaterna träffade målet samtidigt) -42, eftersom "det tog för länge att räkna ut det". ritterna hade inte heller den bästa tekniken för väderkorrektiponer eftersom tekniken fanns i Frankrike och Finland (Väisälä/Vaisala numera) och efter Frankrikes fall var det omöjligt att få fram sonder.
Amerikanerna lyckades, efter att ha börjat kriga under andra världskriget med första världskrigets doktriner, få en rätt bra doktrin till stånd. De hade omfattande eldtabeller, inklusive väderkorrektioner, och hos dem gjordes uträkningsarbetet på artilleribataljons- eller högre nivå. De hade specialiserade räknestickor (sliderule) och gjorde egentligen uträkningar via brute force metoden.
På samma sätt som amerikanerna hade en mycket starkare logistikorganisation än de andra krigande, var deras artillerifunktion bemannad på stabsnivå mycket starkare. Det är lite som om de hade haft bättre datorer.
Tyskarnas artillerifunktion var rätt dåligt utvecklad. Redan 1941, i norra Finland, då en anfallsplan för ett finskt-tyskt anfall uppgjordes, meddelade tyskarna att de inte kunde följa den planerade eldplanen eftersom bytet av målen och ställningarna var för snabbt. Det resulterade i att tyskarna blev förordnade bara sekundära uppgifter och mål.
Då den enkla grafiska "korjausmuunnin" (korrektionskonverteraren) togs i bruk i juli 1943, medförde det att varje eldledare kunde leda all eld. Eftersom eldledare fanns fö granatkastare och olika artilleriformationer hade man nu tillräckligt med utbildade eldledare. Denna grejan användes inte av eldledaren, utan i staben. Det prakiska resultate var att man kunde inrikta en artillerikårs eld på ca. fem minuter. Med Tot metod, särskilt om man fick flyget med, kunde man stoppa de sovjetiska attackerna just då de kraftsamlade för anfall.
Sovjet lykades införa en motsvarande teknik först på 1970-talet. Numera skjuter ryskt artilleri i Ukraina på punktmål, inte områdesmål som förr.
