Moderna motsvarigheter till Mozart, Beethoven, bach, Tchaikovsky osv?

Många visa ord i denna tråd, om allt från Led Zeppelin till Glenn Gould. Bara att hålla med.

Ingen som gillar Philip Glass? En personlig favorit.

När det gäller de som bara exekverar musik och alltså inte komponerar själva finns ju en uppsjö idag.
Till exempel Yuja Wang, se där ett musikaliskt geni.

Jodå, Philip Glass är bra. Vangelis har nämnts, sen har vi Kitaro Och min favorit över alla andra är Mike Oldfield, helt klart ett musikaliskt geni.

Fyfan, snacka om att nedvärdera paganini. Yngwie är det smaklösaste som skett rockmusik, ever. Att han inspirerats av Bach etc är bara äcklande. Han förtjänar inte att inspireras av Bach. Bach hade känsla för nyanser, något tokidioten Malmsteen helt saknar, allt bygger på att spela så snabbt det går i obskyra skalor, en rest från det pretentiösa 80-talet han fortfarande dras med och vilket diverse betahanar världen över fascineras över och ser upp till, inte tack vare den musikaliska talangen, utan enbart den tekniska dugligheten och den påstådda förmågan detta bidrar till att få brudar.

Miles Davis kan mycket väl karakteriseras som en slags den moderna jazzens Beethoven - hans sätt att flytta fram gränserna för uttryckssätt och teknik, och att stimulera nytänkande i fråga om musikalisk form är slående likt gamle Ludwig, liksom hans förmåga att gång på gång rycka upp tältpålarna och gå vidare inom sitt eget musikskapande (även om han ofta arbetade med delvis improviserade tagningar tillsammans med andra; det var ändå oftast Miles som lade ut 'riktningen' i det man gjorde - något som ofta skedde utan alltför många ord).

Någon skrev att Beethovens attraktionskraft på professionella musiker handlar dels om hans uttryckskraft, hans klangfulla retorik, dels hans förmåga att pröva, vända och vrida på det som finns på ett formplan innanför eller nedanför vad som är direkt synligt utåt (det senare = t ex variationer, sonatform, tonartsväxlingar etc). Han är nere och gräver i den musikaliska grunden på ett mer tydligt sätt än t ex Haydn, Grieg eller Verdi. Där är parallellen med Miles Davis tydlig tycker jag, och den senare har satt avtryck långt utanför jazzen.

Det mesta som Bach och Beethoven gjort är inte särskilt kul att lyssna på i dagsläget. Särskilt Bach låter väldigt daterad. Det är mycket skalövningar som inte leder någon vart musikaliskt sett. Koncept kring melodier och harmoni var givetvis underutvecklande på denna tid. Ofta handlar det om ren snobbism att slänga sig med Beethoven och Bach som inspirationer.

Det är klart att om man inte vet vad man ska lyssna efter så kan det låta som om det "inte händer något i den här biten" inför t ex Bach, Schubert, Schönberg eller Beethoven, men detsamma gäller även rock, hårdrock, blues, soul eller vad du vill. Om man t ex inte har lärt sig hur dynamiskt en bra rytmsektion kan fungera i en låt, hur även vad som låter som relativt små skiftningar kan ge djup och liv åt musiken så uppfattar man förmodligen de flesta låtar med ett genomtänkt sväng som att "det bara dunkar på i samma fåra" eller t o m "varför kan de inte hålla takten i en sådan enkel låt??" - dvs de jobbar med böjligt synkoperade beats. Det där är saker som man lär sig att lyssna efter när man tar sig in i en ny slags musik, även om det ofta sker ganska omedvetet hos lyssnaren.

du kan ingenting om musik din nolla.håll du dig till dina tondöva musiker i nirvana och sex pistols.

Det där med att "lära sig att lyssna på något" är bara ren hipster-snobbism i mina öron. Sådant som Jan Gradvall, Andres Lokko och liknande musikjournalister fortfarande slänger sig med för att stärka sina egon. "Det har tagit 30 års lyssnande innan jag kunde förstå John Coltrane - A Love Supreme" etc. Det är också ett försök av musikjournalister av legitimera sin "yrkesexpertis". Vi musikrecensenter har minsann lyssnat på John Coltranes A Love Supreme i 30 år och inte förrän nu har vi kunnat förstå djupet i denna musik, så ni vanliga dödliga kan bara drömma om att nå detta stadie av musikalisk upplysthet.

Jag sätter Ravels Bolero eller George Gershwins Rhapsody In Blue framför 99.9% av klassik musik med "avancerade" kompositioner som inte har någon melodi, harmoni eller intressant rytm och dynamik.

Musik är inte någon kvantmekanik, det är en känsla som ska kännas i maggropen, att tvinga sig att lyssna på något för att det är hippt att gilla det och man "kanske har missförstått", tyder enbart då dålig självkänsla och ängsliga försök att passa in bland de hippa och tro sig bättre och intelligentare än "fårskocken som lyssnar på mainstream". När jag var 15 år försökte jag fortfarande tvinga mig att lyssna på sånt jag inte gillade för att tidningen Pop hade sagt att man var korkad om man inte förstod storheten i det, men det var något som jag övergav snabbt när man mognade lite.

Det du skriver är rent tyckande (Du menar egentligen ‘[Bra] musik är [i mitt] tycke inte …’.), och att då racka ned på andras är just sådan snobbism du rackat ned på.

“Koncept kring melodier och harmoni var givetvis underutvecklande på denna tid.”
Nejdu, dubbelfel. Det enda betydande steg framåt som tagits sedan Bach är av Schönberg som du avfärdar som kvantmekanik (Impressionister, exotister (Gershwin & Ravel) & consortes tar steget inte framåt men bortåt, och neoklassicister tar det bakåt.), så du gillar alltså än mer underutvecklad förbarock, eftersom omedelbart föregående renässans är typiskt mer komplex – eller menar du verkligen underutvecklande? Det är åkej att bara tycka, men det görs om smak, inte sak.
__________________________________________________
Bägge överdrifter. Paganini var en oerhörd musiker som instrumentalist, men inte mer än habil tonsättare. Malmsten är sammma sak och det hedrar bägge. Vad jag gillar mest hos den senare är hans unika, sällhört vackra vibrato, som lustigt nog för sammanhanget är anmärkningsvärt långsamt. Malmsten har nämnt både Paganini & Bach som inspirationer och det går att förstås både sant & ärligt: med Paganini för image & impakt snarare än några förhållandevis få oktavkast här & där, vilka patentfördes av Paganini vars zickzacksekvenser (åter vilka Malmsten desto oftare brukat och igenkänts för; och att köra dem på samma sträng är typiskt för violinen, varken instrumentalist eller tonsättare) kommer från tidigare italienare bl.a. främst Vivaldi vilken i sin tur utgjort verklig influens för Bach i dennes småttigottigare stycken Malmsten tör syfta på om han inte bara menar något mått av stadga annars lätt misstaget för annat.

Om vi tar Mozart, Tchaikovsky, Robert Zimmerman och Tim Bergling tycker jag man får med de som motsvarar det allra bäst från de 4 senaste århundradena. Alla 4 är lika stora genier.

Tim Bergling var rätt så duktig och begåvad men att sätta honom på samma nivå som Mozart och Tchaikovsky med sin lite krystade housepop är ytterst överdrivet. Ja medierna har ibland påstått att han var en ny Mozart men det visar bara på deras historielöshet.

Men vem vet han kanske hade utvecklats om han fått leva längre.

Ennio Morricone där har du en stor levande kompositör. Som i huvudsak skrivit för filmen.

Det går inte att jämföra riktiga musikgenier från 17-1800-talet med dagens digitaliserade datorprogrammerare.

Låt dom som är så oerhört musikaliska nuförtiden spela och sjunga live utan elektricitet så förstår ni att de flesta är sopor bara !

De kommer aldrig slå Bach(min favvo) , Mozart , Beethoven mm mm och efter dom en hel drös som musikaliskt spöar skjortan av dagens sk musiker!

Däremot om ni vill smaka på riktigt riktiga virtouser i dagens musik hittar ni dom bara inom den smala progressiva rocken! Ett tips bah!

Mer kan jag inte göra!

Klassisk musik och progressive rock/metall is the shit!

Förstår ni inte vad jag skrev? Skruva in närmaste fm-kanal ist och fortsätt med whatever!