Överklass Vs Arbetarklassen? Personligheten formas utifrån samhällsskikt?

ja jag är också helt inne på den linjen att en del av personligheten finns genetiskt från föräldrar och förfäder.

jag fick en tanke: varför strör nyrika människor pengar omkring sig? som om de inte hade någon aning om pengars värde?
medan överklassen som haft pengar i generationer ofta är återhållsamma och timida.

det borde ju nästan vara tvärtom eftersom de nyrika har fått jobba sig upp?


jag har fått det jag pekat på och ibland fått "tömma diskamskinen". mina föräldrar är aningen ambivalenta när det gäller min uppfostran. jag är 26 år och har bott i egen hyresrätt och bostadsrätt och egen villa. vissa år tycker mina föräldrar att jag ska vara ledig och ägna mig åt resor, golf festande. medan andra år tycker de att jag skulle må bra av att jobba (dock finns det vissa jobb jag inte får jobba med. inte fint eller ingen "bra inkomst" tycker de). jag har fått ekonomisk uppbackning från mina föräldrar. de har betalt mina räkningar. jag är samtidigt övertygad att jag vet pengars värde eftersom jag inte strör dem omkring mig eller köper onödiga saker. jag blir ofta glad när jag får något av mina föräldrar, men jag tycker inte de har nån skylldighet att ge mig nåt. däremot mår jag bäst av att köpa saker själv, för mina "egna pengar".

Beror ju helt på vilka värderingar som funnits i familjen. Gamla pengar härstammar från äldre tider då jantelagen styrde mer än idag. Det där med att leva en timid livsstil trots att man har en stor förmögenhet är påväg bort. Tänk på att många i överklassen har växt upp i orter där stor socialdemokratisk avundsjuka funnits, då är det ju logiskt att inte vilja snacka så jäkla mycket. Nu är det status att visa att man tillhör tjänstemannaeliten.

Att sedan inte hålla på och skryta och tala högt om att man har mycket pengar tillhör ju egentligen allmän hyfs. Lika jävla irriterande som det är att lyssna på en avundsjuk "Allt åt alla"-mupp, lika pinsamt är det med en nyrik som explicit basunerar ut sin förmögenhet. Med det sagt så tycker jag att signalera ut rikedom genom statusprylar är helt OK och i sin ordning. Det är ju perverst att inte konsumera om man har cash, enligt min mening.

väldigt sannt. pengar är gjorda för att användas. man köper ju inte bil för att den ska låsas in i ett stort kassavalv.

lite omsättning är bra för nationalekonomin.

man måste dock förstå och respektera att olika människor har olika mycket/lite pengar.

Jag skulle nog säga att jag är ganska bortskämd, under min uppväxt fick jag allt jag pekade på mer eller mindre. Men det har gjort mig mycket mindre snobbig nu tror jag. Mina föräldrar försöker fortfarande köpa saker till mig men jag säger nästan alltid nej. Jag uppskattar helt enkelt inte "prylar" speciellt mycket. Visst, en bra dator och mobil uppskattar jag men när mina föräldrar vill köpa t.ex. en ny bil eller liknande till mig har jag blivit lite äcklad. Orkar inte med all prylhets och all konsumtion som är onödig.

Fy fan vilket jobbigt och riktigt korkat inlägg! Bara massa fördomar och NOLL insikt och dessutom ett riktigt dåligt försök att försöka materialisera "den rika" sidan.

"Vi är bättre och de är sämre..."

Skaffa dig ett liv, en hjärna och en plånbok och befria dig från dessa meningslösa filosofier.

Visst är det så, personlighet formas utifrån samhällsskikt helt klart. När jag var liten var vi en medelklass då vi bodde i den fetaste villan av alla men min mor var till 75% sjukpensionerad så jag krävde aldrig något, stod tillbaks när det kommer till materiella ting. Idag några arv senare är mina föräldrar bland dom rikaste i min kommun men jag kommer oavsett pengar vara arbetarklass, gatans lag är min lag, det sitter i blodet och detta om något är jag tacksam över.

Jag kan hålla med om att personligheten formas ur samhällsskiktet som man kommer ifrån.

Gällande sammanhållning i familjen, vet jag inte om jag tror på att den blir starkare för att man är fattigare. Jag har för mig att jag har hört att många som har det dåligt ställt med pengar skiljer sig, pga att pengabrist skapar stress och obalans vilket går ut över relationen. Det är ju tänkbart att det går ut över hela familjen och sammanhållningen, jämfört med om man har mer pengar och lever mer harmoniskt.

Det var någon annan här som skrev att den har lärt sig värdera sig själv utifrån annat än materiella ting, pga att den hela sin uppväxt hade sämre prylar än de andra människorna runt omkring. Jag känner igen detta, då vi hade det dåligt ställt när jag var barn. Mina föräldrar är visserligen båda högutbildade, men av andra omständigheter (bla att vi är invandrarfamilj och integrationen kan ta någon generation) hade vi dåligt med pengar och jämfört med andra i samma område var vi fattiga. Tex kunde jag aldrig ägna mig åt något intresse som att börja spela fiol e dyl och det gick inte heller att få busskort till skolan som alla andra barn. Märkeskläder kunde jag helt glömma bort, jag visste knappt vad det var innan jag blev vuxen. Jag hade ful begagnad cykel medan alla andra hade ny fin. Det var pinsamt ibland, men så var läget.

Idag kan jag som sagt hålla med om att det har påverkat min identitet mycket starkt. Dels har jag skaffat mig en seriös utbildning och jag tjänar idag bra med pengar, eftersom jag vet att det är viktigt. Därigenom skulle jag kunna unna mig massor av dyra prylar. MEN jag har, precis som den andra personen här skrev, lärt mig att inte värdera mig själv efter materiella ting. Min personlighet är starkare än vad jag har på mig. Jag hävdar mig inte genom senaste klockan, utan jag har hittat andra vägar, därför att jag har varit tvungen. Dessutom tror jag att jag upplever det som främmande att ha för dyra saker omkring mig, jag har ju alltid levt fattigt och bott i kollektiv mm. Det känns jättefrämmande för mig att jag skulle ha en topplägenhet med bara nya prylar. Det ingår inte i min identitet.Jag tror att hur mycket pengar jag än får i mitt liv, så kommer jag inte vara överklass, jag kommer att bli nyrik, ett fattigbarn som har skaffat sig pengar i vuxen ålder.

En vän sa till mig"Har du tänkt på hur klasser dras till varandra?"
Det hade jag inte då. men nu har jag analyserat det och det är tamejtusan sant. Klasser dras till varandra i högsta grad. Jag märker att jag dras till folk som kommer ur liknande bakgrund som jag, det är helt enkelt lättast att umgås med dem. (Det är inte någon regel utan undantag, men generellt). Det är fascinerande, för det säger ju att man säkert skulle ha haft en annorlunda annan personlighet om man vore född i en annan samhällsklass.

F.ö. är min familj splittrad (mina föräldrar separerade), vilket jag till stor del är relaterat till de ekonomiska problem vi hade när jag växte upp.