Överklass Vs Arbetarklassen? Personligheten formas utifrån samhällsskikt?

Började fundera lite över pengarnas betydelse för den enskilde personen..

Hur mycket formar egentligen pengar en personlighet?

överklassen vs arbetarklassen?

Har ni någon egen åsikt om detta eller har ni sett dessa skillnader i verkliga livet?

Jag är själv från en arbetarfamilj med många syskon med en ensamstående mamma,
men har aldrig sett mig som fattig..
Dock så har det ju aldrig förekommit några utlandsresor eller fått några nya snowboardutrustning, man har fått någon sliten snowboard och fått ta av sin "månadspeng" för att köpa liftkortet.
Sport har vi fått utöva hur mycket vi vill, dock aldrig hockey eller något av dessa, innebandy, fotboll och bandy har väl varit de som varit aktuellt, men ibland fick man ta trunken på axeln och gå till träningen i 20 graders kyla för att det inte var någon hemma som kunde köra till träningen..
Men skillnaden jag har sett på vår familj och mina "rika" vänners familj är att vi har mycket starkare sammanhållning och bara ett exempel är att vi alltid har haft en bestämd tid vi äter på, alla sitter vid bordet och vi pratar om vad som hänt under dagen, vi kramar alltid vår mamma och respekterar henne till 100%, samt jag som är äldst av oss bröder har stort ansvar att ta hand om mina bröder rätta dem på vägen.. Ska även tillägga att min mamma lärt mig allt, skruva bilar, byta däck, måla, tapetsera, laga mat, allt sånt, både kvinnogöra och mansgöra..

Detta har gjort att man fått en helt annan syn på livet i stort, livet är dans på rosor, och ibland är det svårt.. Dock så försvinner en stor del av moralen hos dessa överklassfolk, enligt min egen åsikt.. De har en tendens att bara glida fram på rosa moln.


Pratade med en kompis strax efter jul, pratade lite över hur deras jul hade sett ut, och vi kom in på julklappar.

Han berättade att deras mor hade delat ut en varsin iPhone 4s i ett litet paket på sängen på morgonen när dom vaknade, de är 4 syskon, plus deras pappa. På kvällen hade alla fått nya skidutrustningar och den minsta av syskonen som är 8 år hade fått den nyaste ipaden osv..

Bara datorn som en av de fick gick på 16 000..
Den summan var vi inte ens i närheten av om man räknar ut summan på klapparna under vår gran..


Är stämmer detta eller är det jag som fått fel uppfattning?

Jag är helt inne på ditt spår, tycker du gör en bra analys.

Tror helt klart att en unge från arbetarklassen värderar en julklapp mycket mer än en unge från överklassen.
Utgår från mig själv då jag kommer från arbetarklassbakgrund. När de andra mer rika ungarna inte fick precis vad de ville ha så blev det "Men mamma... jag ville ju ha den andra prylen!" Medans jag tackade och var väldigt glad över prylen jag fick, för att trots att den var billig vet jag att mor och far fick slita för att få ihop till den, för min skull. Och även om jag inte fick någonting så vet jag hur jävla mycket de ville ge mig saken.

Tror att det finns en större respekt bland arbetarklassen mot sina föräldrar än överklassen som är födda med skeden i mun och blir besvikna såfort de inte får som de vill, medans vi från arbetarklassen är nöjda med det lilla vi får.

Jesus kristus.. Ja på vår jul va nog inte ens sammanlagda priset på julklappar 5000..

Ja själv kommer nog från det du kallar "arbetarklass". Min mamma var förtids pensionerad men ändå. Jag har väll också märkt en viss skillnad. Särskilt i grundskolan t.ex. När alla andra ungar gick runt i jeans gick jag runt med träningsbyxor/sweetpants.. Massor med sånna saker. Ibland var det faktiskt ganska jobbigt Men jag tror som du säger att man lärt sig mycket från det också. Jag har fått baserat min värdighet på vem JAG är. Inte hur mycke pengar min mamma haft. Har vart en ganska stor fördel nu i "vuxen" ålder..
Mina lite "rikare vänner" sitter och får magsår över hur vida deras lägenhet är fin eller inte eller vilken bil dom kör. En ständig kamp för att anses framgångsrika. Jag själv dock sitter mest och chillar. Köpt en billig lägenhet och billig bil.. Jag bryr mig mer om hur vida saker funktionerar eller inte, istelle för märke/ställe man bor på. Allvarligt så trivs jag med att va "whitetrash" lol

Doooock så jobbar jag mig ständigt uppåt. Som "fattigt" barn så utvecklade jag ganska tidigt en dröm om att bli rik/att kunna ge mina egna barn en bättre uppväxt på både de ekonomiska och emotionella planet. Men jag älskar min mamma. Hon gjorde allt hon kunde

Min mamma är väldigt rik och därför ger hon mig mycket prylar t.ex. hon betalar mina telefoner (iPhone 4-/s, min dator 10k, alla kläder jag köper etc). När julen/födelsedagen kommer blir jag väldigt besviken på henne om jag inte får det jag önskar mig eller tillräckligt med pengar, ja så är det.

Min pappa är inte rik alls, så när jag fyller år eller när julen kommer kanske jag får 500:- lite mer kanske. Jag uppskattar hans presenter mycket mer än min mors då jag vet att han vill ge mig hela världen men har inte råd medan min mor kan men "vill" inte.

Så du menar att du inte uppskattar din mors presenter lika mycket som din fars för att hon "kunde" gett dig något dyrare?

Beror de inte lite på att din mor vill att du ska ha de nyaste sakerna, men endå vill att du ska lära dig att hennes pengar är hennes och hon väljer vad hon köper till dig?


=)

Tycker att T.S absolut har delvis korrekt i det du säger och kan relatera till många saker.

Båda mina föräldrar kommer från arbetarfamiljer, vi hade väldigt lite pengar när vi var små då mamma o pappa fick oss ganska tidigt. Men båda har gjort karriär och har haft det väldigt bra ställt de senaste 10 åren. Det var något år då dem köpte för stora summor pengar men det var mest nyttosaker, dator till skolan, saker för att flytta hemifrån etc. Tror att pga mina föräldrar har haft det svårt innan att dem har lärt oss att sätta ett värde på pengar. Nu lägger dem alla pengar på gemensamma resor osv, vi får nog inte mer för 1000 kr var på julafton/födelsedag, fast dem skulle kunna ge oss mycket mer om dem velat.

Haha du beskrev nyss mina jular.. Jag får grymt mycket presenter av mamma och hennes släktingar och jag vet att hon kan ge mig mycket prylar. Pappa har dock inte så jättebra ställt och bor ensam, men jag värderar julklapparna (oavsett det ekonomiska värdet i dom) mycket mera av pappa, fast jag vet att jag får dyrare och flashigare julklappar av mamma och hennes sambo.

T.ex denna julafton fick jag julklappar för 2000kr~ av pappa och 10000kr~ av mamma + hennes släktingar


Slutsats: Pappa vill ge mig det jag vill ha och han försöker verkligen göra det
Mamma kan ge mig det jag vill ha men "vill" inte det

Varken mamma eller pappa är adlig så att jag tillhör inte överklassen öht men mamma kanske är medelklass/övre medan pappa är arbetarklass


Någonting som skiljer mammas familj som jag bor i och pappa är att pappa är mycket ärligare än vad mamma är.

Jag skulle vilja säga att tacksamhetsnivån mm har mest med uppfostran och omgivningen. Att någon är otacksam för dyra presenter har mer med bortskämdhet att göra än något annat anser jag.

Mina föräldrar är skilda och min pappa har betydligt mer pengar än min mamma. Jag får betydligt dyrare saker av min pappa, men förväntar mig aldrig att få speciellt mycket, och blir därför ofta överväldigad av vad jag får. Min mamma ger inte för alls lika mycket pengar, snarare kanske 10% av vad min pappa ger, men där blir jag alltid glad för hon lägger mycket mer tanke bakom presenterna.

när det gäller skillda pappor och ungdomar under 18 så måste ni räkna in att pappan betalar ju underhåll ca 2000 i månaden (förlåt att jag är så obildad att jag ej vet exakt) inte konstigt de flesta pappor inte kan bidra med så mycket i present/julklappspengar när detta underhåll går till mamman som kanske inte alltid använder alla pengarna på barnet.

jag är själv uppväxt i en bemedlad familj och jag kan säga att jag uppskattar det jag får av mina föräldrar. jag respekterar päronen och ser upp till dem. och de saker jag inte får av dem de vet jag att jag har råd att köpa för egna pengar.

attityden sitter nog inte enbart i pengarna utan även i uppfostran kanske.

det enda jag kan säga att pengarna har gjort för skillnad för mig är att jag har himla bra självförtoende. Dock är jag artig mot alla sorters människor.

svårt att definiera rik och fattig eftersom vi i landet "lagom" är rika gemfört med de i afrika.
och stora delar av sveriges befolkning är "luffare" gemfört med folk i tex monaco eller london

sveriges barn har det ofta rätt bra eftersom vi har barnbidrag och underhåll för skillda ensamstående föräldrar. föräldrar i problem kan få bostadsbidrag, socialbidrag, sjukersättning/sjukpension eller a-kassa

Gäller att hålla isär lite begrepp här tror jag. Nu sitter väl inte jag på facit men vad jag förstått så kommer personligheten redan med fostervattnet. Det som däremot kan påverkas är det framtida beteendet, som kommer från bl.a. uppfostran.

Det finns olika kategorier att uppfostra ett barn i. I detta ämnet handlar det mer om ekonomisk uppfostran. Av mina egna erfarenheter spelar det ingen roll hur rika eller fattiga familjer är, allt handlar om hur pengarna delas ut på ungarna.

T.ex. vissa får allt de pekar på - mamma och pappa drar bara kortet. Det kallas att vara bortskämd och den dagen mamma och pappa inte betalar så blir det ett väldans liv. I detta fallet får barn inte lära sig pengars värde från början och att uppskatta att få något, utan gåvor och presenter är en ren självklarhet.

Om vi tänker oss det motsatta. Barnen får "jobba" ihop sina egna fickpengar (t.ex. tömma diskmaskinen, hjälpa till med städjobb, kratta löv, etc) för att köpa lite prylar. Samt att man får enstaka, väl utvalda presenter. Då hamnar man istället i det läget att barn uppskattar presenter och gåvor som "bättre än inget alls", samt inser värdet av pengar i att det kräver en motprestation - t.ex. "är det värt att tömma diskmaskinen 20 gånger för den där leksaken?".


Observera att både rika och fattiga kan skämma bort sina barn med många och dyra prylar. Bara att fattiga har mindre täckning för det.

Jag kommer väll inte från överklassen men min familj har väll aldrig haft lite pengar. Uppväxt i ett stort fint hus strax utanför Stockholm, alltid ätit god mat, utlandssemester varje år, nya kläder osv.

Trots att vi teoretiskt sätt kunde fått allt vi pekade på så fick vi väll egentligen bara dyra saker vid jul/födelsedag, allt annat fick vi spara till, dock när vi var yngre behövde vi bara spara till halva kostnaden, resten tog föräldrarna. Detta lärde ju oss värdet av att spara och att man måste göra det för att kunna köpa sina egna saker. Städade man hela huset fick man någon hundralapp osv.

Vi har alltid ätit middag tillsammans men det känns ändå lite sådär med sammanhållningen. Mor har alltid jobbat mindre och med mindre inkomst så hon har varit hemma mer, min far har under perioder när man var liten jobbat väldigt mycket. Vissa veckor såg vi honom inte alls osv när han kom hem vid 11 och var tillbaka på kontoret vid 8 under någon månads tid. Så det är klart att man inte "bondat" lika mycket med honom som med mor. Ibland kan man väll önska att det skulle varit annorlunda, men idag är ju relationen till far väldigt bra så det är inget att gräma sig över, även om det är mor man går till om man får problem med någonting personligt.

Jag tycker ts går lite väl mycket på fördomar. För jag kommer inte från någon arbetarklass, i alla fall så tror jag inte det. Vi hade aldrig ont om pengar på den tiden och även efter att mina föräldrar skiljdes så bodde båda mina föräldrar i villa (i en av våra största städers finare kvarter). Det har väl knappast en ensamstående arbetarklassmamma råd med?

Nåväl, poängen är den att jag har aldrig fått några dyra grejer. Varken spontant eller till jul. Jag tycker det där med att dela ut iPhones och strö dyra julklappar omkring sig andas "uppkomling" och "nyrikt slödder" lång väg. Jag och min bror fick istället lära oss att man inte kan få allting jämt. Vi fick spara, arbeta och om det var kris fick vi LÅNA pengar (med ränta) av våra föräldrar.

Och det tackar jag mina föräldrar för, jag känner till pengars värde.

Däremot finns det nog många rikemansbarn som fått allting på silverfat. Och dessa har nog ingen susning om någonting, särskilt inte att pengar inte växer på träd.