Hur räknar man ut sannolikheten av liv på fler planeter i universum

Glöm inte bort att dinosaurierna härjade i närmare 165 miljoner år; utan att såvitt vi vet utveckla nån slags intelligens (som vi kallar det). Det är rent darwinistiskt inte heller en förutsättning för att bli lyckad som art.

Varför människan, via sina föregångare, bara på något fåtal miljoner år gjorde det är fullständigt oklart. Det förefaller ju inte finnas en evolutionär anledning.

Jorden var ju inte idealisk från början heller för däggdjur, växter och svampar. Det var när cyanobakterier kunde börja producera fotosyntes som flercelliga organismer först blev möjliga.

Möjligt, men sådana planeter lär i så fall sluta upp som venus och mars innan liv där har hunnit producera något intressant (alltså radioteleskopkapabelt liv). Framförallt dock så förvandlar liv planeten ifråga ganska omfattande, och förändrar atmosfären osv (alltså för oss, en biosignatur).

Utan magnetfält blir det nog mycket svårt för liv att komma igång. Det är en sak att argumentera för att det inte behövs en måne eller jupiter, men magnetfält är inte "optional". Sedan handlar det också om hur snabb evolution är på andra planeter. Evolution här på jorden är ju relativt långsam, vilket beror på att DNA är felaktig kopiering, men ändå ganska nära perfekt kopiering; liv på andra planeter kanske har en mycket snabbare mutationshastighet, och kanske hinner utveckla intressant och intelligent liv på bara några miljoner år efter deras abiogenes. Så det kanske inte är helt omöjligt att kortlivade, stora stjärnor, hinner utveckla superintelligenta aliens, lol. Däremot kan det ju också vara så att liv på andra planeter har betydligt exaktare kopiering, och ja då händer inte mycket med det livet, alltså minimal evolution.

Jag förblir dock skeptisk i den här frågan, eftersom jag anser att utomjordiskt liv är en svartvit fråga: antingen bokstavligt talat kryllar universum av liv, eller så är liv helt enkelt mycket sällsynt i universum, och ja då kan vi vara ensamma. Jag tycker att all vetenskaplig data lutar åt att liv är jävligt sällsynt, och intelligent liv är givetvis än mer ovanligt.

Annars tycker jag att den här debatten ofta har en autistis fokus på hur många stjärnor och planeter det finns. Ja, det finns löjligt många stjärnor och ännu fler planeter, men planeter som är lämpli för liv är betydligt mindre vanliga (kolla bara på vårt solsystem som statistiskt exempel), och sedan handlar det inte bara om hur perfekt planeten är för liv, utan även det alla organiska molekyler måste klick rätt; en process som verkar betydligt lättare sagt än gjort, av Miller-Urey experimenten och liknande försök.

Det är nog inte istider vi behöver oroa oss för framöver

Ja, och vem vet, kanske hade dinosaurierna hunnit utveckla högre intelligens om majoriteten av dem inte utrotades. Kråkor sägs ju ha kommit långt på den fronten.

Människan är ju ganska klockren evolutionärt sett; vi har inte bara radioteleskopkapabel intelligens, utan även fingrar (inklusive tumme!) till skillnad från andra intelligenta djurarter som delfiner och elefanter (och för den delen kråkor), och vi har ett högt utvecklat talspråk också, som också saknas bland andra intelligenta djur. Det skulle ju kunna vara så, att delfiner och valar är intelligentare än människor, men till vilken nytta? De kan ju inte kommunicera idéer och bygga verktyg i och med deras anatomi.

Ytan blir tuff, men nere i oceaner, sprickor i berg osv kan det gå bra. Högre liv kan däremot bli svårt om ytan är för ogästvänlig för fotosyntes.
Vi har repararationsmekanismer, som fixar nästan alla fel som uppstår, och hur bra de är tycks vara optimerat som balans mellan energiåtgång, risk för skadliga mutationer, chans för nyttiga mutationer etc. Naturen prövar med jämna mellanrum högre mutationshastighet när en mutation står ut reparationsfunktionen, men det blir inte snabbare utveckling utan snabbare död.

Inte om det liknar jorden där det gick åt hundratals miljoner år från det att fotosyntesen utvecklats tills atmosfären började innehålla större mängder syre. Här i Sverige blir vi än idag rika på den epoken då det var den som oxiderade allt fritt järn som blivit till vår järnmalm. Först när det var klart kunde vi få fritt syre.
Det är ingen som vet hur intelligenta de redan hade hunnit bli heller.

Point taken. Men hur ska liv uppstå på en planet utan magnetfält, när de våldsamma solvindarna har blåst bort atmosfären och typ, all vätska på planeten? Du får ha i åtanke att vår sol ändå är en ovanligt lugn och stabil stjärna jämfört med andra G-stjärnor. Och trots det, gick det inte så bra för mars och venus, som båda saknar magnetfält (mars har ett svagt magnetfält, men inte ett eget magnetfält, om jag har förstått det rätt).

Så jag personligen är inte lika optimistisk kring liv på planeter utan magnetfält. Venus kan man visserligen argumentera för att den hade slutat upp så i alla fall, även om venus vore en klon av jorden med liv på, och en identisk måne osv, eftersom solen har växt och därmed blivit varmare (jorden kommer ju att gå samma öde till mötes om mindre än en miljard år, såvida vi inte gör något åt saken tills dess). Men magnetfält är viktigt i sammanhanget.

Förvisso. Evolution har ju ingen riktning, och utomjordiskt liv kanske saknar DNA reparationsmekanismen. Jag tänkte dock inte så mycket på själva DNA:t vi reparerar under vår livstid, utan mer på mutationerna som redan finns vid födseln, alltså mellan föräldrar och avkomma. Sedan är ju frågan om utomjordiskt liv överhuvudtaget utvecklar kön, vilket i sig snabbar på evolutionen. Att bakterier utvecklade kön här, är inte en garanti för att det kommer hända på andra planeter.

Ja, men eftersom större stjärnor har mer exogi i deras fotoner, så kanske fotosyntesprocessen på dessa planeter går mycket fortare, och de hinner syresätta deras planeters atmosfärer mycket fortare? Food for thought.

Exakt. Vi vet ju inget om de utdöda dinosauriernas genetik, och T-Rex hade mycket väl kunnat haft några tusen i IQ, men (sannolikt) utan talspråk, och korta armar och otillräckliga fingrar, gick det ju inte att bygga rymdskepp och teleskop och missiler som skjuter sönder en dinosauriedödande asteroid

Men kråkor och papegojor, som ju också är dinosaurier, har ju kommit långt på intelligensfronten, så de utdöda dinosaurierna kan mycket väl ha varit jätteintelligenta. Skulle rent spontant gissa att många dinosauriearter var ungefär lika intelligenta som chimpanser och gorillor. Men genialisk intelligens är ändå ganska bortkastad oavsett art, om talspråk och förmågan att skapa eld och bygga verktyg inte finns.

Så tänker jag också. Människan har utvecklat intelligens eftersom vi behöver det för att överleva. En t rex har ingen nytta av intelligens, den behöver bara kunna springa ikapp ett byte och äta upp det för att överleva. De eventuella mutationer av den arten som föddes med högre intelligens än genomsnittet hade inte större möjligheter att överleva och få fortplanta denna egenskap är de t rexar som istället var snabba eller hade större tänder. Det var istället de senare som kom att överleva och utveckla dessa egenskaper.

Då blir nästa fråga hur stor sannolikheten är att planeter kan ha ett magnetfält. Uppstår magnetfält spontant vid bildandet av planeter, eller krävs det en osannolik kollision med en järnklump som bildar en kärna i planeten?

Det har mycket med kärnans materia att göra, om den är gjord av järn, roterar osv. Och den biten är ju lite olika från planet till planet. Generellt kan man säga att ju mer massa en himlakropp har, desto mer sannolikt att den har ett magnetiskt fält. Det är ingen slump att jorden är störst av de inre stenplaneterna och även har högst densitet. Och många exoplaneter saknar magnetfält och har många andra förhållanden och omständigheter som försvårar uppkomsten av liv, bland annat att de kretsar kring en röd dvärg, med allt vad det innebär i sterilitet (organiskt liv är skadas av all UV- och gammastrålning osv).

Poängen hur som helst är inte att en planet måste vara perfekt; uppenbarligen är jorden "good enough" för liv, men jorden är ju inte ens den mest optimerade planeten för liv, samma gäller solsystemet. Det finns ju så kallade "super Earths" som kretsar kring långlivade K-stjärnor (som troligtvis är bättre stjärnor för liv än G-stjärnor som solen), och dessa superjordar är bättre och mer optimerade för liv, än jorden. Men vad spelar det för roll om de organiska molekylerna på superjordarna inte klickar rätt och utvecklar den första självreplikerande cellen? Här klickade allt rätt, mer eller mindre.

Detta är ju något som många astronomer inte förstår; de verkar tro att bara det finns tillräckligt med kemi på en planet, så kommer liv att uppstå där förr eller senare. Så enkelt är det inte. "The spark of life" är liksom inte en oundviklig process som alltid och utan undantag slår till i haven på alla planeter. Så bortsett från att abiogenes/liv kräver en hel del "minimum requirements" vad gäller stjärntyp, planet, magnetfält osv, så är nog den svåraste biten att RNA/DNA (eller eventuella icke-kol motsvarigheter) klickar rätt och blir liv på riktigt. Jag menar att denna process, abiogenes, är av naturliga skäl, ganska ovanlig med extremt låg "success rate". Annars hade det ju varit så, om abiogenes förekom på nästan alla goldilockszone planeter, att universum hade kryllat av liv, och närmaste radioteleskopcivilisation hade varit inom några ljusårs avstånd ifrån oss, osv.

De yttre, gasplaneterna, i vårt solsystem har kraftiga magnetfält. Men de har ju andra problem för livet att kunna uppstå istället. För att en planet med lämplig massa ska kunna ha ett magnetfält krävs väl någon form av flytande kärna av järn?
Universum kanske verkligen kryllar av liv, vi har inget sätt att ta reda på hur det förhåller sig. Det kan finnas tusentals jordar därute där man liksom vi sitter och grubblar över förekomsten av liv på andra planeter. Det tar väl ändå några ljusår för signaler att nå fram till andra beboeliga planeter. Jag vet inte hur långt vetenskapen har nått på det området, om man verkligen har konstaterat att rymden är livlös.
Men som sagt, innan man vet jur livet uppstod/uppstår, så är det svårt att beräkna sannolikheten för liv på andra planeter. Om universum verkligen är oändligt ökar förstås sannolikheten till närmare visshet. En oändlig massa tillfällen att skapa liv borde till slut rendera i att liv uppstår.

Ja precis, en kärna av järn som roterar, typ. Är lite osäker, men jag tror också att det hjälper att järnkärnan roterar åt motsatt håll jämfört med planetens rotation? Typ att det blir ett extra bra magnetfält då. Men är osäker som sagt.

Det är ju inte så att vi inte vet någonting om abiogenes. RNA World hypotesen tycker jag är ganska bra förklaring av hur liv eventuellt kom till. Sedan att RNA World inte har svar på alla frågor (omvandlades RNA till DNA, behövdes det någon gnista från åska, osv), det betyder ju inte att det är totalt mörker i den här frågan.

Nä, universum kryllar verkligen inte alls av liv. Det kan mycket väl finnas några miljoner planeter med liv, men det är ju ändå ganska glest med liv i så fall, med tanke på hur många stjärnor och planeter det faktiskt finns. Och då är ju ändå några miljoner planeter som hyser liv, ett ganska generöst scenario. Jag skulle inte beskriva ett sådant scenario som "kryllar av liv" i alla fall.

Rymden kryllat inte av nånting, den består nästan uteslutande av tomrum. Den lilla materia som faktiskt finns verkar inte vara helt känd heller vad jag förstår, 95% tycks vara mörk materia enligt de senaste teorierna. Det är väl förklaring till att universum inte expanderar i den takt som det borde. Eller om det var tvärt om.

Svaret är att vi inte har en aning. För att man skall kunna dra slutsatser måste vi veta mycket mer.

Det första borde väl vara att kunna räkna ut hur livet på jorden har uppkommit och sannolikheten för det. Där är vi inte ännu på långa vägar.

Sedan handlar det om att hitta planeter som är lämpliga för att liv skall uppkomma. Ju mer man har lärt sig om detta desto mer har man insett hur många faktorer som skall vara uppfyllda för att det skall uppstå liv.

Men när man vet hur livet uppkom på jorden och har hittat planeter som är lämpliga så borde man kunna göra en hyfsad uppskattning.

Sedan är det ju en annan fråga hur stor sannolikheten är att det finns intelligent liv och den är säkert betydligt mindre.

Du behöver en kärna av elektriskt ledande material. Det går lika bra med metalliskt väte, eller guld.

Sen tänk dig följande - du har en planet på gång att bildas, med den naturliga rotationen den fått från det partikelmoln den bildades ur, samt infallande jox som byggde den större, och större.

Sedan plötsligt en dag krockar Theia med den i sned vinkel. Det i sig är nog för att en flytande kärna skall få en annan hastighet relativt den rätt kraftigt påverkade manteln vid den kollisionen.

Sen tillkommer nu det faktumet att kollisionen bildade en stor fet måne, vars gravitation påverkar jorden - saktar ner den - med inte små siffror heller. Jorden hade tidigt ett dygn om ca 6 timmar, det är nu 24 främst genom månens påverkan (det är inte bara vatten som känner tidvattenskrafter och vill strömma över jordytan; även manteln gör).

Så utsidan av jorden har saktats ner, mer än vad kärnan har. Det finns ingen rimlig förklaring på "motroterande" metallkärna, men det krävs bara att den är aningen långsammare än resten av den (stelnade) metallkärnan - så bingo, du har en generator.