Satslösning med trollsländor

Nej, eftersom en av meningarna blir grammatiskt felaktig om man låter subjektsnumerus i meningarna byta roller:

Ett par öl bryggda i Tjeckien svirrade förbi.
*En trollslända fasthakad i varann svirrade förbi.

Hur blir satsledslösningen i nedan mening, i huvudsats och i bisats?

Ett ungt par som var förtjusta i varandra flanerade längs Strandvägen.

Tack! Din analys ovan fick mig att förstå att jag själv felaktigt hade positionerat nu korrekt placerade samordnande konjunktioner ovan.

satsled i HUVUDSATSen
Ett par trollsländor [som var] fasthakade i varann (subjekt) svirrade (finit verb) förbi (sättsadverbial).

satsled i BISATSen
[som (subjunktion [& subjektsmarkör]) var (finit verb)] fasthakade (subjektspredikativ) i varann (sättsadverbial).

LITTERATUR: Bolander 2005; SAs 2003; Tranströmer 1996, Sorgegondolen: dikter.

Ja, det är ju en temaprogression det handlar om! Tack. Inget annat som jag inbillade mig i tunnelgömslets årtusende, Saddam, Muammar...

Vad har det med saken att göra? Tycker du att En trollslända som är fasthakad i varann svirrade förbi är bättre?

Bara för att inte låta denna diskussion försvinna i ett svart hål säger jag så här. Ponera att det är helt ok att flytta på satsdelar, vilket man ju får, speciellt om man är Tranströmer. Då skulle det lika gärna kunna stå så här, utan att semantiken påverkas.

Ett par trollsländor] (subjekt) svirrade (finit verb) förbi (riktningsadverbial) fasthakade i varann (sättsadverbial).

Jag kan acceptera att "förbi" är svårt att definiera, då det svarar på flera av frågorna som används för att bestämma vilken typ av satsdel det är:

Hur svirrade trollsländorna? förbi (sättsadverbial)
Var svirrade trollsländorna? förbi (rumsadverbial)
Vart svirrade trollsländorna? förbi (riktningsadverbial)
samt, inte att förglömma
Vad gjorde trollsländorna? svirrade förbi (verbpartikel!) (Ok, ok, den är inte lika bra.)

Definitionen borde först kopplas till från vems perspektiv svirrandet upplevs. I mina ögon är det i förhållande till den som formulerar dikten som trollsländorna svirrar. Dvs de svirrar förbi. Känns närmast som ett riktningsadverbial där.

Däremot är "fasthakade i varann" i slutet av meningen ett klockrent sättsadverbial! Jag tycker inte man kan bortse från att det bara är Tranströmers poetiska frihet som lockat honom att bara flytta på frasen för att den bättre ska passa hans haiku.

Då räcker det att säga att det är ett adverbial. Prefixen sätts-, rums- osv är semantiska beskrivningar som inte säger så mycket om syntaxen. Dessutom skulle jag säga att det fortfarande är ett predikativt attribut, trots att det slutplaceras. Jfr

Rasande stormade rektorn in i rummet.
Rektorn, rasande, stormade in i rummet.
Rektorn stormade rasande in i rummet.
Rektorn stormade in i rummet, rasande.

Jag läste på lite mer om just predikativt attribut och är nu böjd att hålla med dig.

I ditt exempel med rektorn testar jag genom att ersätta ordet rasande med ordet arg. Jag jämför sedan med dina inlägg i den tidigare artikeln om subjektiv/objektiv predikativ.

Vad händer om jag istället ersätter med argt?

Ja, arg skulle också vara predikativt attribut.

Då blir det ett adverbial. Då är det en bestämning till verbet.