Cannabis, Alkohol och Psykos!

Jag skulle till Öland och fira midsommar. Torsdag till måndag. Olle skulle hämta mig i sin morsas Audi. Danne skulle med i vår bil. Vi var tre bilar som skulle ner sammanlagt. Fyra pers per bil i de andra och vi hade turen att komma med i den med tre. Det var ett bra gäng som skulle med ner. Gamla Cypern-gänget plus minus några. Jag var inte riktigt i form men på som vanligt. Eftersom det var krökar polare jag skulle åka ner med så tänkte jag inte ta med något braj. Var behövligt att ta några dagars break från det tänkte jag. Vi ville komma iväg tidigt så vi hade sagt att vi skulle dra från Solna vid typ 7-tiden på morgen. För att kunna slagga i bilen så la jag mig sent kvällen innan och gick upp tidigt så att det fanns tid och röka en morgongås eller två så jag kunde bli lagom mysig och skön inför bilresan. Fixade lite frulle och satte första jointen mellan läpparna kvart över sex. Ville få i mig mycket THC innan avfärd eftersom jag inte skulle röka något mer på hela helgen. Man blir alltid annorlunda stenad när man röker på morgonen. Skönare. Man hinner ju inte riktigt vakna förrän man försvinner in i dimman igen. Kvart i sju ringer jag Olle för att kolla om han är på gång. Inget svar. Ringer Danne. ”Nej, jag har inte hört något heller”. Ja, ja. Zappar lite på TV:n. Känner mitt rätt bra kockt efter två rejäla. Men va fan. Det är ju bara lite grann kvar av femman och jag ska ju inte röka på hela helgen sen. Kanske bara är bra att Olle är lite sen så jag kan få i mig ordentligt med THC så att inte kroppen får en allt för stor chock nu när jag ska ta några dagars uppehåll. Men jag är för trött och stenad för att rulla en fin joint så jag meckar en pipa. Äh, jag meckar upp resten av biten så har jag lite färdigmeckat till jag kommer hem. Röker en pipa. Väntar. Zappar. Jävlar, Vad jag är stenad! Tar en kopp the till. Telefonen ringer. Olle. Han o Brömsen är på väg. Är jag tillräckligt stenad för att somna direkt i bilen? Bäst att röka en pipa till. Grabbarna dröjer. Ska jag röka en till? Känner mig riktigt stekt men är jag tillräckligt trött för att somna direkt? Kanske ska röka en till? Fan, det finns ju bara för två pipor till! Fan va jag måste ha rökt. Röker en till och packar en till i pipan så har jag en färdigpackad till jag kommer hem. Grabbarna ringer igen. Dom är utanför och ska in till Konsum snabbt för att handla. Jag röker den sista och skyndar ner. Grabbarna. Leende. Kramar. Lägger mig i baksätet och myser in mig i kudden. Fan vilket smart upplägg. Nu kan jag slagga ordentligt och bli av med så mycket bilresa som möjligt. Nöjd. Snackar lite med grabbarna. Somnar någonstans vid Södertälje. Vaknar. Säger lite på skoj. ”Ni väcker mig när vi åker över Ölandsbron va?”. ”Vi har precis åkt över den”. Svarar Olle. ”Du skojar va!?” Jag tittar upp. Känner genast igen mig och fattar att han talar sanning. Skit. Fan va nice. Jag myser ner i kudden igen och vaknar inte förrän bilen stannar utanför Mormors hus. Grabbarna. Kramar. Bira i handen. Alla redovisar vad alla har med sig. Backar och flak. Dunkar och finsprit. Någon tycker vi ska ta en välkoms shot. Paul, som kom med första anländande bilen har redan lagt en flaska på kylning i frysen så det blir en isig gammaldansk. Skål och välkommen. In i dimman.

Jag kan helt ärligt inte redogöra för vad som hände den helgen för jag minns inte. Men det blev mycket groggar på hembränt, bira och annan form av alkohol. Jag hade skitsvårt att äta så det blev ingen mat på hela helgen fast jag verkligen försökte. Det måste ha varit avsaknaden av THC i mitt blod som spökade. Jag hade kul. Eller det var vad alla sa åt mig i alla fall. Det var inte så att jag hade minneslucka hela helgen men alla kvällar var det stora luckor och på dagarna, i snacket med grabbarna, gick det bara att skrapa ihop en del minnesfragment. Grabbarna fattade ju såklart inte hur illa det såg ut. Var ju ganska duktig på att hålla masken och flyta med i samtalen om vad som hade hänt på kvällarna. Inte så att jag försökte låtsas att jag varit nykter men jag berättade inte hur stora luckor jag hade eftersom de skrämde t.o.m. mig.

Söndag. Jag, Olle och Danne hade bestämt oss för att stanna och löpa linan ut. Söndag betydde guldkant på midsommar helgen. Halva priset på Strand på ALLT och lika bra fest som på lördagen. De andra hade av olika anledningar inte möjlighet att stanna. Några kunde men pallade inte. Kycklingar tyckte jag. En midsommar helg på Öland är ingen riktigt midsommar utan söndagen. Men mitt säljsnack hade inte lyckas denna gång. Eller jo. Tre sista, starka krigare stod kvar vid fronten. Redo att ta sig an ett sista slag. För den här gången.

Det var trögt att komma igång. Ölen, de få som fanns kvar, var 33 cl 7,2or och slank motvilligt ner. Två petade jag i mig. Två till under promenaden till strand. Borde ju fan känna av något. Men inte. Fyllan som borde vara på gång lyste med sin frånvaro. Frustrerad. Fan, så kan man ju inte ha det. Vara nykter på självaste midsommarsöndagen. Fram till runda foajébaren på Strand. Long Island Icethe. Pint! Borde ju hjälpa. Sjukt mycket alkohol i en sån jävel i alla fall. Dricker upp. Men vad är det här?! Ingenting! Ska det vara så jävla svårt att komma igång. En till. ”Ja, i pintglas. Long Island Icethe”. Säger jag halvirriterad till bartendern. Så ja. Nu ska det väl ändå färga. Smuttar. Ser några sköna brudar. Snackar lite kort innan jag joinar grabbana igen. Dom står och kollar på nått jävla bilspel som är installerat mitt på nattklubben. Roliga killar. Kollar på glaset. Halvtomt. Eller halvfullt. Så ja, nu färgar ju det på ordentligt. Fan va nice. Var lite orolig där ett tag att det inte skulle funka alls. Uhf, känner mig faktiskt rejält rund under fötterna. Lite svårt att fokusera på billspelat där jag står o kollar när Olle och Danne kör. Svart.

(forts nästa inlägg)

(forts)

Vaknar. Va fan är jag? Va är det här för brud som ligger bredvid? Fick jag ligga igår? Kollar ner. Uppknäppta jeans men inte avtagna. Slaggat med byxorna på. Olikt mig. Även om jag varit rejält full. Går ut. Verkar vara något gästhus jag sovit i. Eller poolhus. Typ. Skitfin pool i alla fall. Kollar mig omkring och försöker hitta minnen i hjärnan från igår. Helt blankt. Kom igen nu. Jobba. Nej. Ingenting. Det är en sjötomt. Går ut på stranden och försöker att lokalisera var fan jag är. Känner Öland bra eftersom jag vuxit upp där om somrarna. Men jag har ingen aning. Och minnet sviker mig. Minnesluckor ok. Men inte en hel jävla kväll borta. ”Tjena”. Tjejen jag slaggat bredvid har vaknat och får försöka att måla så gott det går. Vi snackar lite och det verkar lugnt i alla fall. Hon erbjuder mig skjuts hem och tackar gladeligen ja och känner stor lättnad. Jag verkar ha skött mig i alla fall och nu får jag komma hem till grabbarna och förhöra mig om vad som hände igår. ”Nej, du var som vanligt alltså. Packad men inte mer än vanligt. Glad, snackig och raggade brudar. Som vanligt alltså. Kommer du inte ihåg nånting?”. ”Nej, hur kom jag hem då? Eller dit jag kom?” ”Du trängde dig in i nån bil som var överfull med brudar och sa att vi också skulle ni. Men det var för fullt i bilen för oss. Du sa att ni skulle på efterfest och att vi skulle ta en bulle efter.” ”Men var det några brudar jag hade hängt med hela kvällen då, eller?” ”Nej. Men jag tror du snackade med dom kort i början av kvällen.” ”Åfan” Skit. Jag kom inte ihåg någonting och hade tydligen uppträtt normalt ändå. Skumt. Scary. Känns inte bra. Inte nöjd med mig själv. Bilresa hem. Känner mig tom i skallen. Inte bakis. Men får fortfarande inte i mig mat. Börjar bli lite bakis men känner mig mest skum. Snart hemma. Säger till grabbarna att jag är lite orolig för att jag inte har ett spår av igår och för att jag känner mig skum. ”Åfan, det är säkert lugnt. Lite sliten bara”. Ja, lite sliten bara. Eller mycket. Var ju för fan sliten redan innan helgen. Det var ju därför jag inte skulle röka något. Vila lite från det i alla fall. Börjar känna mig sämre. Tom. Skum. Inte valigt bakis… Utan… Skum. Får röka lite när jag kommer hem så ska jag nog kunna sova bort den här känslan. Fan! Jag har ju inget hemma. Rökte ju upp allt innan jag drog. Fan va dum i huvudet jag är. Får hoppas att det finns något i krokarna för jag pallar inte hålla på att rodda nu. Inte i det här skicket. Kanske är lika bra. Borde ändå inte röka något mer. Hemma i soffan. Fan va dålig jag är. Inte bakis men det kommer väl det med. Får jag inte tag på något röka så kommer det här att bli en jävligt jobbig natt. Insomnia. Jobbiga tankar. Ingenmansland. Jag ringer smal-Dan. ”Tjena mannen, jag är riktigt dålig. Jag orkar inte förklara nu men jag hoppas du kan hjälpa mig”. ”Nu har du riktigt tur för Nabbi är på väg hem så jag kan skicka med honom en knatch”. Smal-Dan är nöjd. Han gillar när folk knarkar. Han gillar det extra mycket när dom gör det för att dom måste. ”Fan va skönt. Jag är skyldig dig en” säger jag. Jag meckar ordentligt så jag att har några pipor. Hela biten. Har inte lust att hålla på att finlira med och rulla en fining så det får bli den skitiga pipan. Känns så knarkig den där. Som att jag knarkar. Usch. Men, men. A man’s got to do, what a man’s got to do. Röker. Väntar. Väntar på att känslan av att vara skönt stenad ska ta över den dåliga, tråkiga känslan jag har av tomhet. Vill att min hjärna ska börja fungera igen. Börja producera dopaminer och endorfiner. Eller i alla fall vara mottaglig för den kemikalien jag nu tillför. Lite bättre. Men känner mig fortfarande skum. Men tyngre. Tröttare. Känner mig riktigt sliten. Tänker på hur mycket jag har druckit i helgen. På hur lite jag har ätit. Fan! Jag har ju inte ätit någonting alls. I Stort sett. Kan ju inte vara bra. Och dom här minnsluckorna. Fan, känns inte att det är någon lek längre. Måste fan börja ta det lite lugnare. Bli lite sundare. Inte kröka så mycket. Inte knarka. Någon gås då och då kanske men inte varje dag. Äta rätt och träna. Ja, så får det fan bli. Så här kan det ju inte fortsätta. Men just nu känner jag mig bara skum. Lite bättre men fortfarande inte på något sätt skön. Röker en till. Ufh. Fan va stenad. Tung. Trött. Sliten. Halvligger i soffan och zappar. Måste ta mig till sängen. Åh skönt. Måste somna. Trött. Tung. Borde inte vara något problem. Tung andning. Känner pulsen. Stark. Långsam. Långsam. Slut. Sliten. Långsam puls. Slår så sakta att det verkar fan som den ska sluta. Somnar jag nu så dör jag. Somnar jag nu så dör jag. Ångest. En våg av adrenalin gör mig klar vaken och ångest sätter in. Stark ångest. Måste hålla mig vaken för att hålla mig vid liv. Är så jävla trött. Vill bara få lite sömn. Va fan är det här. Håller jag på att bli knäpp. Kroppen känns som om den håller på att ge upp och huvudet klarar inte av att hålla ångesten i schakt. Tankarna far. Vad håller jag på med? Vad gör jag med mitt liv? Skit, Skit. Måste göra något. Tänder lamporna. Sätter mig i soffan. Försöker bli bekväm i mig själv igen. Tar det lugnt. Bara jag skulle kunna få sova lite. Jag kanske inte är tillräckligt stenad. Jag röker en till. Va, fan håller jag på med. Ännu mer ångest. Ännu mer förvirring i huvudet. Kan inte tänka klart. Fan, håller jag på att bli knäpp? Håller jag på att få psykos? Ja, jag håller på att få psykos. Jag har sett flera personer fått psykos på nära håll och dom har sett ut som jag känner mig nu. Va fan. Jag satt i soffan och kände hur mitt sinne, mitt medvetande, min själ om du så vill bokstavligen lämnade mig. I lost my mind. Skit, vad ska jag göra. Jag behöver hjälp. Panik. Vem ska jag ringa. Fan, va pinsamt. Jag är eller börjar bli psykiskt sjuk. Jag som alltid varit så stabil. Skit. Jag ringer min gamla flickvän från tidiga tonåren. Hennes mamma är psykiskt sjuk så hon vet vad som ska göras. Har inte hennes mobil nr. Ringer hem till henne. Kl är halv två på natten. Hon bor med sin mamma. Hennes morsa svarar. Såklart. ”Nej, Hon är inte hemma. Jag tror hon sover hos sin kille. Är det du Matte? Marias kille från ni var små?” Jag hör mig själv prata. Jag hör hur förvirrad jag låter. Jag låter som en psykiskt sjuk människa. En psykiskt sjuk människa som är nära att gråta. Det är jag. Vill gråta. Men kan inte. Måste fixa mig ur den här knipan först. Ringer Johan. En nära kompis som slutat med allt sen han fick psykos för något år sen. Han svarar. ”Im looseing it man”. Får jag ur mig. Försöker förklara. Han hör att jag är förvirrad och säger att han är på väg. Det kommer dröja ett tag för att han är hos sina päron i Åkersberga.” Lugnt. Bara du kommer. Jag håller på att tappa allt”. Vi lägger på. Väntan känns lång. Tycker mig höra honom komma hela tiden och är livrädd för att jag inte ska höra han när han kommer, så att jag missar att slänga ner nycklarna, så att han måste vända hem igen. Stirrig. All trötthet är som bortblåst. Dödsångesten och det medföljande adrenalinet fick bot på det. Nu är jag förvirrad. Stingslig. Ängslig. Nojjig. Psykos. När kommer han? När ringde jag? När gick jag o la mig? Ingen tidsuppfattning. Hör honom komma igen. Nej. O igen. Nej. Nu då. Nej. Åh, jag blir så glad av att se min vän så att jag får glädjetårar i ögonen. Jag slänger ner nycklarna. ”Vad händer?”. Säger Johan, när han kommer in. ”Vi måste åka till psykakuten”. Säger jag. ”Jag håller på att bli knäpp. Jag måste in”. Johan som alltså fått en psykos något år tidigare förklarar att han tycker att vi ska undvika psykakuten in i det sista. ”Vita rockar och långa korridorer är det sista du behöver nu” menar han. Vi sätter oss istället i hans bil och kör planlöst runt. Jag får berätta. Han lyssnar. Jag pratar osammanhängande och är förvirrad men Johan är tålmodig. Jag har ingen aning om hur länge vi körde runt eller vad någon av oss sa men det hjälpte. Paniken var som försvunnen. Men förvirrningen var kvar. Vi tog en kopp the i min soffa och fortsatte att prata. Jag kände mig lugnare. Tröttare. Jag kände att jag ville fortsätta prata. Även om jag höll på att somna. Behövde prata. Johan sa att det var lugnt. Han sa att han förstod. Jag tror fan att jag somnade pratandes där på soffan. Men innan jag somnade helt var jag tvungen att fråga Johan, som jag hade haft väldigt dålig kontakt med sen han fick psykos för något år sen. Jag frågade fast Jag tyckte det var pinsamt för att jag inte hade någon aning om hur han mått under året som gått Ingen aning om hur han mådde nu. Fast jag visste ju att han hade haft en jävligt tuff väg tillbaka. Men jag visste ju inte ens om han var helt frisk nu efter sviterna från sin psykos även om han verkade ok nu. ”Hur lång tid tar det? Hur lång tid tar det innan psykosen går över?” Frågade jag. ”ingen aning. Den kanske är över imorgon. Kanske tar det ett tag. Men oro dig inte över det nu. Vi tar det imorgon.” Jag somnade bredvid min vän där i soffan. Innan jag somnade så bad jag om att jag skulle vara ”frisk” i huvudet imorgon men det kändes som om jag skulle kunna behöva leva i den där konstiga dimman i resten av mitt liv.

Dagen efter vaknade jag. Kände efter. Försiktig glädje. Kan det vara sant. Jag klarade det! Jag klarade det igen! Eufori! Jag lovade mig själv och Johan, dyrt och heligt, att nu skulle jag lägga ner skiten. Lägga ner skiten för gott. Aldrig mer röka. Aldrig mer. Aldrig mer.

En vecka senare rökte jag igen. Men det är en helt annan historia.

Läser inte igenom ett skit innan du styckindelar det där... Ser ut som en myrstack!

Småläste... Låter som att du helt enkelt rökte för mycket än vad du klarar av.. Ingen psykos det där inte.

styckeindelning tack

Jag ska försöka styckesindela imorgon. Nu måste jag sova.

Rökte absolut inte mycket. Snarare var det att jag hade rökt mycket under en längre tid. Hållit upp under några dagar då jag supit stenhårt och inte fått i mig något käk. Sedan när jag bara skulle röka ner mig lite för att kunna sova igen utan alkohol så slog det slint i hjärnan.

Sen om det var en regelrätt psykos vet jag inte men det kändes som jag skulle bli galen. Tror jag hade tur som inte blev det!

Tack för er snabba feedback!

Ska som sagt se om jag kan göra något åt styckesindelning imorgon.

Är rätt säker på att du inte kan ändra ditt inlägg imorgon, om inte någon moderator låter dig göra det då. Tror man har en timma på sig att ändra sitt inlägg så det är bäst att du styckindelar nu om du vill och orkar. Fler kommer nog läsa ditt inlägg då, däribland jag.

Du verkar ju ha skrivit en del och jag i alla fall orkar inte läsa det just nu då det bara ser ut som en "wall of text". Så som sagt, styckindela nu om du vill ha (fler) läsare.

Edit: Eller det kanske redan är för sent förresten, mod får väl hjälpa till i så fall.

Som de andra sade ovan, styckindela. Inte läsbart nu. Läser gärna om din psykos.