Har just slutfört läsningen av "Den gudomliga komedin". Som en skön kontrast till de otal gånger Dante skriver att han saknar ord för att beskriva saligheten i Paradiset, är beskrivningen av Beelzebub desto konkretare:
Citat:
Synlig från bröstets mitt och uppåt stod där
i isen kejsaren i kvalens rike;
och själv har jag mer likhet med en jätte
i storlek, är en jätte med hans armar;
då kan du lätt förstå vad dimensioner
den helhet har som svarar emot dessa.
Var förr han lika skön som nu förfärlig
och har han mot sin skapare gjort uppror,
då måste han vara all smärtas upphov.
Vad häpnad slog mig ej då jag blev varse
tre ansikten däruppe på hans huvud!
Ett som var blodrött riktade han framåt;
de andra två förenades med detta
ovanpå varje skuldras mitt, och alla
löpte de samman överst på hans hjässa.
Alldeles gulblekt föreföll det högra;
det vänstra kunde tillhört en som kommer
från trakterna där Nilen störtar nedåt.
Inunder varje sköt det ut två vingar
så stora som det anstod denna fågel;
segel av det formatet så jag aldrig.
Som fladdermusens, utan några pennor
var dessa, och han slog med dem så häftigt
att vindar blåste ut trenne sidor,
och därför är Kokytos bottenfrusen.
Ur sex ögon kom gråt, och längs tre hakor
rann tårar blandade med blodigt dregel.
I varje mun såg jag hans tänder tugga
en syndare, som bråkan krossar linet,
så att de tre fick utstå samma pina.
För den i mitten var dock att bli biten
ett intet mot hur han i ryggen klöstes,
ty stundom var den helt och hållet avflådd.
Min mästare: "Den själ som straffas hårdast
av dem, och som har huvudet därinne
och sprattlar så med sina ben är Judas.
Av dem med huvudena ner är Brutus
den där som hänger från den svarta käften
- se hur han vrider sig i kval, och tiger! -
och Cassius är han som tycks så kraftig.
