Bombningen av Dresden

1945 hade Dresden ca 600 000 invånare, men hundratusentals flyktingar, kanske fler än hela Dresdens befolkning, hade anlänt till staden på flykt undan Sovjetarmén. Uppgifter har gjort gällande att Dresdens befolkning hade svällt till 2,5 miljoner. Hursomhelst så var Dresden överfullt av desperata kvinnor, barn och gamla. Alla luftvärnskanoner hade skickats till östfronten för att där användas mot de tiotusentals sovjetiska stridsvagnar som hotade att överväldiga de tyska försvarslinjerna.

Tidigare terrorbombningar av tyska städer hade utlöst eldstormar mer som en bieffekt, än avsiktligt. Anfallet mot Dresden var minutiöst planerat för att orsaka just en eldstorm. Den första anfallsvågen skulle följas av en mycket kraftigare tre timmar senare, och man räknade då med att ha ”lurat in” inte bara Dresdens egna brandförsvar, utan även de omkringliggande städernas brandkårer och räddningsarbetare – för att kunna förinta dem med. Man räknade med att första anfallsvågen skulle slå ut kommunikationen i staden och att stadens invånare därför inte heller skulle nås av något flyglarm från det tyska luftförsvaret innan de efterföljande attackerna.

Man hade även räknat ut vilka vägar ut ur staden de flyende människomassorna skulle färdas på och kring vilka platser i stadens omgivningar de sannolikt skulle koncentrera sig. Att bomba dessa ”knutpunkter” dagen efter de första angreppsvågorna ingick i anfallsplanen. Målet var tveklöst att döda så många flyktingar som möjligt för att därigenom sprida maximalt med terror och panik bakom östfronten. källa

Kl. 22.15 den 13 februari genomförde 254 brittiska bombflygplan det första angreppet. Tre timmar senare, på natten, genomfördes det andra mycket kraftigare anfallet av 551 brittiska bombplan. De följande dagarna angrep amerikanska bombarmador de knutpunkter där tiotusentals flyende samlats. Utöver bombplanen angreps flyktingar och räddningspersonal i och runt Dresden av hundratals amerikanska jaktflygplan. För den som inte tror att amerikanerna agerade på detta sätt kan hänvisas till den kände amerikanske piloten Chuck Yeagers självbiografi, Yeager: An Autobiography (1986), där han erkänner att han själv och andra amerikanska jaktpiloter hade order att angripa ”allt som rörde på sig”. Detta inkluderade barn på väg till skolan, bonden på sitt fält och kor och hästar i sina hagar – målet var att demoralisera befolkningen genom urskillningslös terror.

En eldstorm uppstår när en eldsvåda är så kraftig att luften som elden behöver för hålla igång sugs in i elden från omkringliggande områden med orkanstyrka. I Dresden blev eldstormen så kraftig att människor och även träd sögs in i eldhavet. Vittnesrapporter berättar om hur barn tappade greppet om sina mödrar och drogs in i elden. Hettan var så intensiv att människors kläder självantände. Eldstormen bokstavligen sög ut syret ur källare och skyddsrum där människor sökt skydd. Tusentals människor, omringade av eldhavet fick kasta sig i det iskalla vattnet i floden Elbe för att inte brinna upp i infernot. Vittnen berättar hur amerikanska jaktflygplan dök ner mot människorna i floden och massakrerade dem med automatkanoner och kulsprutor.

Man har från officiellt håll påstått väldigt låga siffror, 25-35 000 döda. Särskilt på senare år har dessa låga siffror upprepats i systemtrogna medier. Det är alldeles tydligt att man försöker minimera det som hände i Dresden. Man kan således konstatera att historierevisionism är fullständigt accepterad så länge den riktar sig mot tyskar. Naturligtvis behöver man inte okritiskt acceptera de tyska uppgifterna om 200-300 000 döda, men att 850 000 bomber endast skulle ha dödat 25 000 människor i en stad fylld till bristningsgränsen med flyktingar, är osannolikt. En stad som dessutom saknade luftförsvar, saknade goda skyddsrum och som utsattes för tre dagars massiva bombningar och en förödande eldstorm. Som jämförelse hade eldstormen i Hamburg 1943 dödat 40-50 000 människor, i en stad som inte var överfylld med flyktingar, med betydligt bättre skyddsrum och intakt luftförsvar. De extremt låga siffrorna 25-35 000 döda kan därför avfärdas som propaganda och skall ses som en del i ett större politiskt sammanhang.

Strafing of civilians has become a traditional part of the oral history of the raids since a March 1945 article in the Nazi-run weekly newspaper Das Reich claimed that this had occurred.[c] Historian Götz Bergander, who was himself an eyewitness of the raids, found no reports on strafing for 13–15 February, neither by any of the pilots nor by the German military and police. He asserted in Dresden im Luftkrieg (1977) that only a few tales of civilians being strafed were reliable in details, and all were related to the daylight attack on 14 February. He concluded that some memory of eyewitnesses was real, but that it had misinterpreted the firing in an airfight as being deliberately aimed at people on the ground.[67] In 2000, historian Helmut Schnatz found that there was an explicit order to RAF pilots not to strafe civilians on the way back home from Dresden. He also reconstructed timelines with the result that strafing would have been almost impossible due to lack of time and fuel.[68] Frederick Taylor in Dresden (2004), basing most of his analysis on the work of Bergander and Schnatz, concludes that no strafing took place, although some stray bullets from an aerial dog fight may have hit the ground and been mistaken for strafing by those in the vicinity.[69] The official historical commission collected 103 detailed eyewitness accounts and let the local bomb disposal services search according to their assertions: They found no bullets or fragments that would have been used by planes of the Dresden raids.[70]

Jag snubblar över en fallen kvinna och när jag ligger bredvid henne ser jag hur hennes kläder brinner bort. En sinnessjuk rädsla griper mig och från denna stund upprepar jag en enda enkel mening för mig själv: ”Jag vill inte brinna till döds – nej, nej, inget brinnande – jag vill inte brinna!

Vad jag såg var så fruktansvärt att jag knappt kan beskriva det. Döda, döda, döda överallt. Några helt svarta som kol. Andra helt orörda, liggandes som om de sover. Kvinnor i förkläden, kvinnor med barn som sitter i spårvagnarna som om de bara hade nickat till. Många kvinnor, många unga flickor, många små barn, soldater som endast kan identifieras som sådana på grund av deras metallspännen på sina bälten, nästan alla av dem nakna. Vissa fastklamrade vid varandra i grupper som om de klöser på varandra.

På min vänstra sida ser jag plötsligt en kvinna . Jag kan se henne än idag och jag kommer aldrig att glömma det. Hon bär ett knyte i famnen. Det är en bebis. Hon springer, hon faller, och barnet flyger i en båge in i elden. Det är bara mina ögon som tar in detta, jag själv känner ingenting. Kvinnan förblir liggande på marken, helt stilla.
– Margaret Freyer, överlevare

När brandbomberna föll klamrade sig fosforen fast vid kropparna och förvandlade dem till mänskliga facklor. Skriken från dem som brändes levande lades till ropen från dem som ännu inte drabbats. Det behövdes inga signalljus för att leda den andra vågen av bombplan till sitt mål, eftersom hela staden hade blivit en gigantisk fackla. Dresden hade inget försvar, inga luftvärnskanoner, inga strålkastare, ingenting.
– Victor Gregg, brittisk krigsfånge, överlevare och författare till boken Dresden: A Survivor’s Story

En del människor hade mött extremt obehagliga slut, när centralvärmesystemet träffades och källaren översvämmades med skållande hett vatten. Människor som hade tagit sin tillflykt till de statiska vattentankarna hade också till viss del kokats ihjäl. Vattentanken på hörnet av Muschinski-Strasse hade till exempel kokas upp av den intensiva hettan från nattens eldstorm. En hög av lik, vars hudar var hummerröda från hettan, flöt i vattnet.

Dessa eldstormar var i storleksordningen 600°, 800° eller till och med tusen grader Celsius. Detta förklarar eldstormvindarnas kolossala våld. Individer slängdes runt och flög som marklöpare längs gatorna samtidigt som orkanen slet alla kläder från deras kroppar. De skaror av människor som försökte fly i säkerhet greps av tornadon, kastades in i lågorna och brändes levande. Det var en förintelse i ordets rätta bemärkelse.
– S.S. Obergruppenführer Kehrl

Minnet som har varit så levande i mitt sinne var att se och höra människor instängda, ståendes i den smälta, brända asfalten som levande facklor, skrikande på hjälp som var omöjlig att ge. Vid tillfället var jag alltför avtrubbad för att fullt ut ta in detta illdåd, men efter att jag var ”säker” på sjukhuset, insåg jag dess konsekvenser och hamnade i ett fullständig nervöst sammanbrott. Jag var tvungen att vara bunden till min säng för att hindra mig från att allvarligt skada mig själv fysiskt. Där skrek jag i timmar och timmar bakom en stängd dörr, medan en sjuksköterska stannade vid min säng. – Elisabeth, överlevare

Vi staplade dem som tegelstenar. Jag såg tusentals och åter tusentals döda människor, men kunde inte hitta en enda person i uniform. De var alla civila. – August Kuklane, estnisk Waffen SS-soldat och överlevare

Unga kvinnor bärandes på sina barn sprang upp och ner för gatan med deras klänningar och hår i brand och skrek innan de föll till marken, eller tills de kollapsande byggnaderna rasade över dem. – Tysk överlevare

Jag kunde se avrivna armar och ben, stympade överkroppar och huvuden som hade slitits från sina kroppar och rullat iväg. På vissa platser låg liken fortfarande så tätt att jag var tvungen att göra en väg genom dem för att inte trampa på armar och ben. – En schweizare på besök i Dresden två veckor efter terrorbombningen