"en allt för mänsklig idè"

jag antar väl att politik och religion hör ihop

udon

Det kan ju bero på att dagens religionsdebatter inte riktigt får utrymme att diskutera det? Religion är nästan lite tabu idag och något som en sekulär stat inte vill ha att göra med. Det blir mest smutskastning tycker jag när det är 'religionsdebatter'.

Jag tror man då endast ser till en sida av debatten, och med tanke på vad du skrivit här lutar det lite åt att mediadebatten ofta uppmärksammar den politiska sidan medan den teologiska inte ens verkar få något utrymme alls.

En del muslimers reaktion, glöm inte nämna den lilla detaljen. Vi är många som må ha reagerat och höjt på ögonbrynen åt det nästan löjeväckande dyrkandet av yttrandefriheten, så den får såna proportioner så den blir viktigare än annat. Men det betyder dock inte att den reaktionen resulterat i något mer handlingskraftigt. Men att reagera är däremot mänskligt och att försöka stoppa en reaktion är ju inte möjligt. Och det är väl inte troligt heller att det var avsikten? Utan att avsikten var att uppröra? Så då har ju det delvis i alla fall fått den konsekvens som efterfrågades.

Det handlar snarare om att använda sina rättigheter på ett förnuftigt sätt, inte på ett destruktivt sätt. Bara för att.

Om man tycker det är ett problem att god moral alltid är, så är det givetvis ett problem. Om man tycker det är en uppdateringsfråga om det ska vara tillåtet med brottsliga handlingar, så är det givetvis ett problem. Om det skulle handla om att man slutar att dyrka, bara för det vore bättre att följa med i samtiden, då får man nog leta efter det någon annanstans.

Att tvinga folk till att göra ting som går emot ens eget samvete och moral osv. är absolut inte att följa med i samtiden. Utan det är att ge upp sina värderingar och det man tror är rätt framför det som är fel.

Och i ditt fall så är koranens moral den allenarådande antar jag? Du kan väl inte från din snäva synvinkel inse att andra inte delar den moralen...

För min personligen ja. Jag förändrar inte min moral bara för att det svenska samhället ger ett annat förhållningssätt till vad moral är och gränsen går. Jag handlar enligt min uppfattning och klarar det mycket bra och mer än det och kan hålla mig inom den svenska lagens ram dessutom.

Så jag bryr mig inte om hur andra gör, men jag tycker däremot det ska finnas en sorts delad mening om var gränserna går i ett samhälle. Det är inte ok att knuffa andra, att tränga sig före osv. Den gemensamma goda moralen måste kunna förstås av alla, för att det ska fungera och vi ska kunna leva som värdiga människor i samhället.

Sen om andra tycker det är ok att göra personliga saker som andra anser vara omoraliska men som inte berör andra, så är det deras ensak.

En gång hade den då enda abahamistiska religionen utvecklats till i huvudsak lydnad för tusentals minst sagt egendomliga lagregler: "Gör si och så! Gör inte det och det! Det och det är orent!"

Så skedde en revolt. Formuleringen blev "Inte lag utan tro!" Men reaktionen kom och sade: "Javisst! Tro på Lagen!" Lagen återinfördes med vissa förändringar.

Jag minns från min ungdom kvällstidningsrubriker om en radiohandlare, som "fick stryk" av sin församling p.g.a. fel grammofonskivor i skyltfönstret. Orena! Men skinka har vi kristna alltid fått äta.

Islam blev också en återgång till judendomen. Såväl Mose Lag som Sharian kretsar kring det svenska julbordet med blickar lika lömska som Anna Skippers (Du är vad du äter, TV3).

Problemet är väl, att kristenheten aldrig riktigt fattade vad som menas med tro, när det inte betyder tro på lagregler. Nu tycks man ha fattat, att det inte är lagtro man skall ha, och då är man helt utan handlingsstyrande tro.

Lagregler tolkas ibland, att man skall bära sig åt som ett svin. Avsaknad av lagregler tolkas ibland, att det inte är förbjudet att bära sig åt som ett svin. Ett svin filosoferar inte. Det grubblar aldrig över om ett förbud kan vara en allegori, som förbjuder dig att ta till dig ett svinaktigt beteende, svälja det och må gott.