"en allt för mänsklig idè"

Läste precis en mycket intressant essä av Håkan Lindgren i tidningen Sans?

Han undrar och diskuterar hur världens nya uppsving för religioner handlar så lite om religion. Ofta är det betydligt mer värdsliga ting som diskuteras. Tittar man på trådarna här på flashback tycker jag mig se samma sak. Det är inte teologi som de religiösa grupperna fokuserar på utan snarare ämnen som abort, kläder och framförallt att framställa sig som en ytterst sårbar och marginaliserad grupp i samhället.

Lindgren menar att när någon kritiserar religiösa så svarar de med att religion handlar om livets mystik o.s.v. Men i saamhällsdebatten handlar det oftast om praktiska frågor. När religiösa och religion kritiseras får man höra att man är intolerant och respektlös.

Förvirringen i dagens religion beror enligt lindgren på att den så tydligt är en mänsklig konstruktion. Gud eller gudar strålar av en inkonsekvens som bara människor kan hitta på. Gud är för mänsklig för att kunna vara just en gud.

Det skulle vara intressant att höra från ni som är religiösa varför ni fokuserar så hårt på poltiska frågor och så lite på att reda ut teologin? Är det en brist kring säkerheten på sin egen tro?

Självklart är det ontressant att höra vad ni icke-troende har att säga i frågan.

Skrifttolkning är svårt och religionsfilosofi är värre! Det är mycket lättare att anta, att alla mina tankar är Guds, och att även mina politiska åsikter, vanor och ovanor är Herrens. Följaktligen är de, som inte tänker och gör som jag, Guds fiender. Den allmänna, och inte bara religiösa regeln, är att ju svagare argument jag har, ju mer skall jag höja rösten. När jag är riktigt förödmjukad p.g.a. usla argument, finns bara bombbältet kvar.

Det finns intelligenta saker att säga i ämnet, men då strider det ofta mot etablerade sanningar. Man blir också lätt indragen i ett tvåfrontskrig mot både troende och ateister. Redan ett försök att definiera ordet religion orsakar bråk. Ordet tro är också hopplöst. Jag försökte en gång analysera hur många betydelser ordet kan ha, men har glömt bort siffran jag till slut kom fram till.

Exempel på olika betydelser av tro finns i Paulus ord "genom tro till tro". Innebörden kan vara en tro på en filosofi (eller lära), som skapar ett väl fungerande samvete. Samvetet är en tro på att somligt är rätt eller fel. Det innebär känslor och attityder, som styr dig.

Vissa ord av Paulus kan, till troendes fasa, tolkas som att det är tänkbart, att man kan nå ett bra samvete (tro) genom olika läror. Paulus irriteras över en debatt i församlingarna om vilken lärofader man följer, Paulus eller någon annan. Han säger, att man får inte sätta sig till doms över någon annans tro.

Problemet med Paulus är att det finns en Pseudopaulus, som gjort diverse tillägg och redigeringar av hans brev. Stilbrotten är ohyggliga där logiska resonemang bryts. Det gäller speciellt hans ord om kvinnorna.

udon

Troligtvis har herr Lindgren inte sökt via de rätta kanalerna då. Om man endast söker information om teologi via fel kanaler, som t.ex. Flashback eller var det nu är, så klart man då missar målet. För de som vistas på Flashback och vad det nu är, är inte intresserade av att veta vad religioner handlar om, utan det är ett ställe att basha och ösa ur sig vansinnigheter.

Vad tron handlar om beror antagligen vilken religion det rör sig om? Islam är en av religionerna som inkluderar både tro och handling/praktik. Tron är grundförutsättningen för att praktisera sin tro. Därför behöver muslimer även diskutera praktiska detaljer.

Det beror ju på hur man framför sin kritik? Gör man det genom att rita hundar för att förolämpa, så får man nog räkna med ja att man blir kallad för både att vara intolerant och respektlös. Det är ju då man själv som väljer det upplägget.

I Islam är teologin redan utredd för länge sen. Islam är inte en religion som måste ändras och utredas varje år, utan den består som den är.

Nja, jag tror han har rätt bra koll på kanalerna, men faktum är att han har rätt om man ser på media och samhällsdebatten. Teologin har en rätt liten roll i dagens religionsdebatter.

Självklart är det olika för olika religioner. Men för kristna och muslimer verkar politiska ståndpunkter vara av betydligt större vikt än teologiska. Det tycker inte jag är något kontroversiellt.

Problemet med tecknade hundar är att exempelvis muslimers reaktion inte är proportionerlig mot provokationen. Det finns liksom ingen anledning att religion ska ha en särställning gentemot andra idèriktningar, vilket den har.

Din sista rad speglar ju rätt fint vad som är islams största problem. Oviljan att följa med samtiden. Vi måste alla anpassa oss, även muslimer.

I Thomasevangeliet kallas Jesus för hädare. I NT utlovar han förlåtelse för sådana synder. Tanken tycks vara, att han själv angriper andras tro (lära), när han finner den felaktig. Och han vill, att vi skall gå i hans fotspår. Hittar vi en i ord målad bild av Jesus, som beskriver honom som diktatorers Gud och vän, skall vi bespotta den.

Jag hänvisar till det jag skrev ovan.

Även om kyrkans inflytande på samhället under medeltiden oftast var av mindra god karaktär så får man ändå ge en eloge för den diskussion kring teologi som fördes. Man var väl medveten om motsägelser i Bibeln och hur man skulle lösa problematiken. Självfallet finns den mer nyktra och intellektuella debatten än idag, men den drunknar i religiösas politiska, hetsiga brus.

Självklart är debatten svår då begreppsproblematiken är svår. Religionen fullkomligt svämmar över av frågetecken och tveksamheter. Naturligtvis är det ingen bra idè att bygga ett modernt samhälle på detta. Muslimer tror ofta att koranen inte innehåller några frågetecken och problematik vilket inte alls är sant. Kristendomen har under en längre tid legat under luppen och därför upplevs den kanske av muslimer som mer osäker och i deras ögon, falsk.

Vi kanske först bör ange några parametrar för den terminologi vi brukar. Om "samhällsdebatt" kanske vi kan kalla det för de samtal som förs om frågor om hur vårt samhälle bör utformas på bästa sätt, eller mer generellt, hur människor bör leva tillsammans. En variant av sekularism skulle hävda som ideal att en sådan diskussion är fri från teologiska/religiösa dispyer, religion är privat och skall inte ha något egentligt inflytande på dessa frågor. Vidare, om vi skall föra en meningsfull diskussion med våra medmänniskor, måste vi göra så utifrån en gemensam verklighet. Nog kan vi tänka oss att för bara några sekler sedan fanns det en gemensam, kristen teistisk verklighet för en överväldigande majoritet av Europas befolkning. Av detta skäl kunde således även frågor om kristen teologi vara av intresse för samhällsdebatten då det sekulära ideal jag talade om ovan inte heller fanns. Men nog skulle det vara intressant att fråga våra kristna skribenter här på forumet om de faktiskt anser att olika åsikter i frågan om exempelvis filioque eller något annat klassisk mycket inrikat teologiskt problem egentligen är av intresse för hur ett samhälle bör se ut.

Jag vill inte härleda några bredare slutsatser ur detta fenomen av den typ TS ger ett exempel på, dvs. att detta skulle innebära att religion som helhet är en mänsklig konstruktion. Vad som är viktigt för den enskilde individen i hans tro behöver han nödvändigtvis inte visa utåt direkt, utan kan vara en mycket djup och privat upplevelse av världen som helhet. Sådana upplevelser, eller upplevelser mer generellt, överförs till andra människor endast med stor svårighet, men något lättare blir det nog om sin medmänniska delar upplevelsen. Teologiska diskussioner fortgår därmed, om än på andra forum kanske än tidigare. De djupa samtal om mystik och en människas upplevelse av och tankar kring alltet förs nog allt som oftast med nära och kära, långt bort från det offentliga rummet.

Filioque och Anden. Anden är Guds makt. Utgår makten från Fadern enbart, eller även från Sonen? I ett monarkistiskt/feodalt samhälle, som gör anspråk på att vara en avbild av Himmelriket (såsom i Himlen så ock på Jorden) är det en väldigt viktig fråga.

Var det för kort om filioque och Anden? Statsmakt är en förkortning av ordet statsandemakt, en gudamakt som kan flyttas från den ene till den andre med arsenik. Den som har den är kejsare och identisk med guden. Kejsaren är en gud. Sådana jordiska gudar var ofta misstänksamma och mordiska mot söner som misstänktes ha ambitioner. Anden får givetvis inte utgå från någon annan än Fadern.

Kejsar Konstantin var arian. Den kyrkoriktningen har beskrivits som den värsta heresi som drabbat kyrkan. Denne strypande herre såg nog filoque som hädelse. Strypande, då den som griper till svärd skall förgås med svärd.

Arianism och filoque kretsar kring begreppet väsen. Är Gud och Kristus av samma väsen? Filoque kanske skall ses som ett utslag av antiarianism och antikonstantinism.

Jag misstänker att det är relativt enkelt; Precis som kreationister inte har några som helst belägg för sin egen ståndpunkt, utan baserar alla sina argument på kritiken av andra ståndpunkter, så har de religiösa inga belägg för definitionen/tolkningen av gud och guds vilja, alltså försöker de finna den genom att ge sig på andras levnadssätt. -"De där andra människorna är ogudaktiga och dåliga människor och det gör oss på något vis mer upphöjda."

Jag tycker inte att det är lite teologi!

Religion ger värderingar, värderingar ger livsstil och uppfattningar om politik och samhälle.

Ni som är polititskt intresserade, varför springer ni ibland omkring och ropar Heil? Ibland skriker ni något annat. Kan ni inte bestämma er för vad ni skall tro på?