2011-12-27, 20:27
#25
Hej.
Jag var med om en liknande händelse där jag blev påhoppad av tre killar när vi kom gåendes runt ett hörn på staden en gång. Anledningen var "jaså du vill inte prata med mig", då vi försökte ignorera deras provokationer när vi passerade, jag råkade gå sist och fick ta "smällen" då "ledaren" slog efter ovan kommentar innan jag hunnit vända mig om. De var fler och ca 5 år äldre och mitt gäng var inga "slagskämpar" utan de blev rädda och sprang förutom en stackars lojal kompis som fick stryk han med
Jag klarade mig med diverse blåtiror, svullnader och sårat ego samt ett allt eftersom chocken avtog ökande hämndbegär. "Ledaren" blev igenkänd och inte så långt efteråt hölls rättegången där vi var ett flertal målsägande mot dem då detta inte var en engångsföreteelse. Längre fängelsestraff utdömdes och vi fick skadestånd. Kände upprättelse då men historien gnagde i mig, jag kände inte att rättvisa skipats helt. Han hade attackerat mig helt utan anledning, aldrig sett människan tidigare och jag tittade inte ens på honom när vi gick förbi. Dessutom är/var jag inte en speciellt rädd person utan kände att one-on-one hade jag kunnat få upprättelse. Som tur var, trots allt, kom annat emellan och jag glömde av killen.
Ett antal år (ca 12år) senare ser jag honom på en parkeringsplats i färd med att lasta ur bilen 30m ifrån mig. Går instinktivt fram till honom utan egentlig plan och väl framme när han blir medveten om mig så tänker han först hälsa men avbryter sig mitt i meningen och bara står där med halvt öppen mun och ser helt vilsen ut. Jag blir stående 1m ifrån honom och bara står och tittar på honom, väntar för att se om han känner igen mig. Under ett par sekunder ser jag hur han febrilt försöker placera mig och han blir bara räddare och mer obekväm i situationen för var sekund som går. Jag såg säkert inte glad ut men jag ser "normal" ut, inte "farlig" på något klassiskt "machovis" och jag bara känner hur ilskan rinner av mig. Det enda jag ser framför mig när jag ser in i hans ögon är en rädd trasig pojke som försökte vinna status i ett "gatugäng" när han var ung. Efter ca 1 minut vände jag bara på klacken utan att ett ord yppats och gick därifrån. Jag fick "closure" av detta, inte en sekunds ilska har spenderats på detta minne efter det.
Vem vet, kanske kan du få samma om du vågar konfrontera honom. Försök närma dig honom utan aggression och försök berätta för honom om ditt liv. Kanske får du reda på att han mått dåligt varenda dag sedan dess och du också får "closure". Inte lätt, men värt ett försök?
Mvh,
LL
Jag var med om en liknande händelse där jag blev påhoppad av tre killar när vi kom gåendes runt ett hörn på staden en gång. Anledningen var "jaså du vill inte prata med mig", då vi försökte ignorera deras provokationer när vi passerade, jag råkade gå sist och fick ta "smällen" då "ledaren" slog efter ovan kommentar innan jag hunnit vända mig om. De var fler och ca 5 år äldre och mitt gäng var inga "slagskämpar" utan de blev rädda och sprang förutom en stackars lojal kompis som fick stryk han med
Jag klarade mig med diverse blåtiror, svullnader och sårat ego samt ett allt eftersom chocken avtog ökande hämndbegär. "Ledaren" blev igenkänd och inte så långt efteråt hölls rättegången där vi var ett flertal målsägande mot dem då detta inte var en engångsföreteelse. Längre fängelsestraff utdömdes och vi fick skadestånd. Kände upprättelse då men historien gnagde i mig, jag kände inte att rättvisa skipats helt. Han hade attackerat mig helt utan anledning, aldrig sett människan tidigare och jag tittade inte ens på honom när vi gick förbi. Dessutom är/var jag inte en speciellt rädd person utan kände att one-on-one hade jag kunnat få upprättelse. Som tur var, trots allt, kom annat emellan och jag glömde av killen.
Ett antal år (ca 12år) senare ser jag honom på en parkeringsplats i färd med att lasta ur bilen 30m ifrån mig. Går instinktivt fram till honom utan egentlig plan och väl framme när han blir medveten om mig så tänker han först hälsa men avbryter sig mitt i meningen och bara står där med halvt öppen mun och ser helt vilsen ut. Jag blir stående 1m ifrån honom och bara står och tittar på honom, väntar för att se om han känner igen mig. Under ett par sekunder ser jag hur han febrilt försöker placera mig och han blir bara räddare och mer obekväm i situationen för var sekund som går. Jag såg säkert inte glad ut men jag ser "normal" ut, inte "farlig" på något klassiskt "machovis" och jag bara känner hur ilskan rinner av mig. Det enda jag ser framför mig när jag ser in i hans ögon är en rädd trasig pojke som försökte vinna status i ett "gatugäng" när han var ung. Efter ca 1 minut vände jag bara på klacken utan att ett ord yppats och gick därifrån. Jag fick "closure" av detta, inte en sekunds ilska har spenderats på detta minne efter det.
Vem vet, kanske kan du få samma om du vågar konfrontera honom. Försök närma dig honom utan aggression och försök berätta för honom om ditt liv. Kanske får du reda på att han mått dåligt varenda dag sedan dess och du också får "closure". Inte lätt, men värt ett försök?
Mvh,
LL
Om du själv inte vill ta risken så finns det alltid folk att "hyra" som kan utföra sådant åt dig, det kostar en slant dock men det kanske det är värt , vad vet jag.