Om allt är ett, varför upplever man individuallitet?

Många religiösa/andliga/spirituella menar att allt och alla är en och samma. Detta kan man mena är sant eftersom allt kom från början från en och samma källa. Detta innebär att från början fanns det bara en medvetenhet. Om detta är sant, hur kommer det sig att jag upplever mig själv, och inte allt och alla på samma gång? För mig går detta bara ihop om jag är den enda som upplever denna medvetenhet just nu...

Medvetandet är verkligheten. Det finns där för alla. En gemensam medvetenhet. Illusioner som tankar och känslor är individuella.

Jag kunde inte få ut ett svar på min fråga med ditt svar...

"Det finns där för alla..." ordet alla innebär att det finns fler medvetenheter än mig själv. Mina individuella tankar/känslor är individuella för mig och ingen annan. Det är ingen annan som upplever dem. Om detta är en illusion eller inte förstår jag inte hur det hör till frågeställningen. Jag tror det finns en gemensam medvetenhet, men "illusionen" har inneburit att jag upplever att jag är jag och inte dig och du upplever att du är du och inte mig. Det finns alltså en skillnad mellan dig och mig. Hur kan detta vara?

Kanske för att en ensam partikel inte har något medvetande av samma form som organiska varelser har. Men du har rätt. Din uppfattning av verkligheten upplevs bara av dig just nu, och den är unik. Andra människor må ha snarlika upplevelser, men inte exakt. Dock finns det ju saker som är oberoende oss människor som tur är!

Dock finns det ju de som hävdar motsatsen (se filosofi-forum) men det är väl mer en tankelek än verklighet. Tar vi bort möjligheten att vi i alla är delaktiga i någons (guds eller operatörs) hjärna eller masterplan så är naturlagarna i allra högsta grad verkliga.

Vårt komplexa medvetande är sannolikt enbart en evolutionär biprodukt. Dess främsta funktion är att få oss som individer att överleva, reproducera och undvika hot.

Andra arter har ett mer primitivt s.k. kollektivt medvetande som har andra fördelar för arten (och därmed indirekt för individen).

Jo detta spårar in mycket på filosofi nu, men jag får ut mer av folk som hänger i detta forumet :P

Min "tro" vill jag definiera som det scenario som jag ser som störst sannolik att vara sann. Min "tro" är att allt är ett och samma från start, och fortfarande är ett och samma. Problemet är att jag vill att min "tro" ska medföra ett svar på hur individuell medvetande har framkommit, vilket den nu inte gör för mig. Just nu spårar min tro istället in på "jag kan inte förklara det men jag tror på det ändå" vilket jag ogillar starkt.

Jag ser det som att den "stora/enda medvetenheten" (som kan kallas Gud) innehåller även "mindre" medvetenheter (som har skapats iochmed liv på jorden/andra ställen), som har blivit de som upplever mig och dig. Dessa mindre medvetenheter upplever inte den större medvetenheten eftersom det är fördelaktigare i vårt samhälle att tänka individualistiskt. När jag släpper taget om min "mindre" medvetenhet så blir jag Gud. Om du släpper taget om din mindre verklighet blir du också Gud. Men fan, jag är fortfarande fast... gah...

Man är utrustad med själ och ande. Själen är individen, medvetandet, den fria viljan. Anden är ursprunget, den gudomliga källan, det som binder oss samman till en enda enhet. Båda ska samverka, det är då det blir fullkomligt. Man kan inte BARA leva ut ande för då lever man inte i denna värld och om man BARA lever ut själen blir man endast en kropp som går och letar efter nästa endorfinkick.

Att använda en ad-hoc förklaring för varför det du tycker låter trevligt skulle vara sant känns väldigt bakvänt. Utgå ifrån den evidens som finns och släpp premissen att det finns ett "gemensamt" medvetande, så går det ihop alldeles utmärkt.

Avgränsningen ger individualiteten. Liksom materia som består av samma beståndsdelar blir individualiserad i saker. Avgränsning ger dualism som ger individualitet.

TS, definiera medvetenhet? Sinnen, självuppfattning eller vad? Jag tror som någon redan påpekat att detta främst är en evolutionär (dock inte bi-) produkt.

Vi gillar helt enkelt att ta oss själva som mall oavsett vad vi ska diskutera, eftersom vi har medvetande antar vi att allt annat också måste ha det, på ett eller annat sätt, vilket givetvis inte stämmer.

Ok, så då menar du att själen som gör mig till mig är inte en del utav "det hela", vilket medför individualitet. Men vart kom dessa "själar" från ursprungligen (innan det medvetet liv på jorden/andra planeter)? Jag anser att från början kan det inte ha funnits mer än en individuell medvetenhet/själ. Liksom, varför skulle det funnits just 3702834723453 st själar vid start? De måste väl vara en del utav den "första" medvetenheten (som jag tror du kallar Anden?).

Menar du att det går ihop om det från början fanns det ingen delad medvetenhet, utan individuella medvetenheter har växt fram i takt med evolutionen? Om så är sant, menar du att vi skulle teoretiskt kunna "bygga" en människa genom att sätta ihop atomer och molekyler som sedan får en egen medvetenhet, som inte är kopplat till något annat än sig själv?

Det är en intressant frågeställning, men faktum är att jag kan blunda för det gemensamma medvetandet, eftersom jag har upplevt det gemensamma medvetandet i första hand.