Hur många jobb förstörs i det privata för varje jobb staten skapar?

Eftersom staten gör utvecklingen långsammare går det bara att spekulera i hur många jobb som är drivna av fysisk arbetskraft fördärvade när man ser hur arbetarna står med armarna i kors vid byggen, när ett privat företag skulle driva mera eftersom vinsten skulle öka och flera jobb skulle skapas. det är min teori utan någon som helst källa förutom mina egna ögon.

Det är inte riktigt rätt att säga att det finns oändligt med jobb, men om Sverige blev av med staten skulle marknaden vara så produktiv att i stort sett alla som flyttade hit skulle få ett jobb.

Men, man behöver inte göra något så drastiskt som att ta bort staten för att få det här resultatet; det skulle fungera nästan lika väl om arbetsmarknaden avreglerades och facket slutade få stöd så att deras minimilöner blev overksamma.

Plus 100 jobb som byråkraten arbetar med att förbjuda genom att administrera t.ex. förbudet mot att arbeta med att bygga kärnkraftverk!

Men staten är å andra sidan jättebra på att skapa svartjobb! +-0?

Ja det är sant, har vi äntligen hittat något staten är bra på....

Hehe, ja, fast klassificerar är ett bättre ord än "skapar" här.
Påminner mig om nån lobbyist jag hörde på radio P1 som förklarade hur han "drivit på utvecklingen av miljövänligare däck" genom att få igenom förbud mot vissa gummiblandningar. Tänka sig, att somliga människor inbillar sig själva att de "skapar" genom att förbjuda! Varför studera kemi, när man kan "skapa" nya gummiblandningar genom att hota med gevär?

Antal jobb känns som en otroligt dum enhet att mäta i, produktion mäts inte i antal jobb utan i hur mycket som blir gjort. Resultatet av det som blir gjort fördelas sedan över befolkningen efter marknadens lagar.

Inte heller mycket poäng i att kalla något ett jobb om det inte går att försörja sig på det, staten skulle t.ex. kunna ge alla 1 krona var, tvinga dem att jobba 8h/dag och proklamera att denne nu är statsanställd, men vad säger det?

Samma problematik ligger bakom de jobb som liberaler förväntar sig att folk får i en nattväktarstat. En komplett oduglig person är såklart inte så anställbar heller i denna ekonomi, skulle han därför få ett jobb så skulle lönen bli så obefintlig att han inte skulle ta det.

Men det går såklart inte att öppet skriva som det är - att en stor del av de arbetslösa är arbetslösa eftersom de är oanställbara.

Jag har alltid, sen jag var barn, tyckt att det varit konstigt att man talat så mycket om sysselsättning och arbetslöshet. Förklaringen ligger väl i fackets makt. Sysselsättningen är ett mått på deras marknadspotential, så att säga. Genom att förhindra sysselsättning så minskas fackens konkurrens, fackpamparna får starkare förhandlingsmakt gentemot arbetsgivarna ifall det blir svårare att anställa de arbetslösa. Det är en central strategi för facken att maximera arbetslösheten, bristen på den "vara" som de har makten över. Det är därför de lobbar för höga och långvariga arbetslöshetsersättningar och omfattande arbetsgivaransvar som ökar risken och kostnaden för nyanställningar. Detta för att stänga ute så många som möjligt från arbetsmarknaden.

Nationalsocialekonomin är ju helt kommunistisk, så fackmakten är en central variabel i deras formler. Och en av de där meningslösa "+1.2%"-nyheter som massmedia mal på med.

Omöjligt att veta eller räkna ut, men det viktiga är att frågan är felställd. Vi vill inte ha en massa jobb, vi vill ha en massa roliga saker.

Jag vill aldrig mer arbeta i mitt liv, har noll intresse av det, fick jag som jag ville skulle alla bara betala för att jag spela TV-spel, festa, gymma, åkte runt i världen och satt i livliga debatter på nätet. Nu fungerar inte världen så.

Tycker i vilket fall att vi med tvärsäkerhet kan säg att vi skulle ha jetpacks om inte för statlig involvering bara de senaste 100 åren och om vi går tillbaka över hela världshistorien skulle vi nog alla ha varsin planet nu om inte för staten.

Majoriteten av dessa fria individer tycks föredra nuvarande situation framför din liberala utopi. Kan det måhända bero på att man ser ett större värde i det förstnämnda? Huruvida man har "rätt" eller "fel" kan omöjligen spela någon roll, det har du själv redan uteslutit ur ekvationen.

Köper inte att det i någon större omfattning finns människor som är oanställningsbara. Finns skräp att plocka, snö att skotta, rabatter att rensa, gräsmattor att kratta. Som du själv påpekar kanske de inte är anställningsbara i mening av att de skulle få en dräglig lön, men visst finns det sysslor att sysselsätta dem med. Vill folk inte ta dessa sysselsättningar, ja då kan de för min del gärna gå såväl sysslo som ersättningslösa. Behövs tid för att söka annan sysselsättning gör arbetet till deltid. Huvudsaken man inte upprepar statens fadäs med Fas 3.

Håller väldigt mycket med i det du skriver. Den offentliga sektorn har i samråd med facken till och med lyckats socialisera den privata arbetsmarknaden genom att syntetiskt skapa orimligt starka anställningsskydd för arbetstagarna. En arbetstagare som är medlem i ett fackförbund medför skyhöga kostnader för en privat arbetsgivare.

För övrigt anser jag att varje tillsatt statlig tjänst mångdubblar de offentliga samhällskostnaderna. Därtill leder varje bortfall av en privat arbetstagare som i övrigt skulle utfört ett konkret, fysiskt arbete till att pressen ökar ytterligare på den privata sektorn. Någon måste betala för de minskade skatteintäkterna. Ändå tycks samhällsmaskineriet rulla på, vilket för mig är helt ofattbart. Helt ärligt så förstår jag verkligen inte varifrån staten får alla sina medel ifrån.

För övrigt en väldigt intressant tråd.