[WW2] - De "rikstyska" koncentrationslägren

Men vi får inte glömma de miljoner ryssar som dog i tyska fångläger.

Ezzelino:
"Jag tror Bellinger lägger alldeles för mycket skuld på de sovjetiska krigsfångelägren här, den uppskattning jag sett för döda tyska soldater där ligger på 350.000 ungefär.---- !!!!

Så HÄR har plötsligt Ezzelino funnit det lämpligt att överföra 1 miljon tyska soldater i de ryska fånglägren till de franska och amerikanska, där de alltså istället för i de ryska dog av umbäranden!

Om ryssarna inte ansträngde sig för mycket för att mata och försörja tyska krigsfångar, beror det nog på vad tyskarna hade gjort. Inte trevligt för den enskilde som drabbades, men det är så det brukar gå.

"---Ibland utkommer böcker av f.d. koncentrationslägerfångar, som ger en helt annorlunda bild av de rådande förhållandena där. En sådan är Margarete Buber: Under Two Dictators (London, 1950). Hon var en tysk judinna, som upplevt åtskilliga år i de brutala och primitiva fårhållandena i sovjetiska fångläger, innan hon i aug. 1940 skickades till Ravensbrück, det tyska kvinnolägret. Hon konstaterade, att hon var den enda judinnan i sin fånggrupp från Ryssland, som inte genast frigavs av Gestapo. Hennes bok erbjuder en slående kontrast mellan lägren i Sovjetryssland och Tysklard. I jämförelse mellan smuts, oordning och hungerdöd, som utmärkte sovjetiska läger, fann hon Ravensbrück rent, mänskligt och välorganiserat. Regelbundna bad och rent sänglinne tycktes henne efter de tidigare erfarenheterna som lyx, och hennes första måltid med vetebröd, korv och söt grät och torkad frukt tvang henne att fråga en medfånge, om den 3 aug. 1940 var något slags fridag eller speciell högtidsdag. Hon observerade också, att barackerna i Ravensbrück var anmärkningsvärt rymliga i jämförelse med den övertulla smutsiga baracken i Sovjetlägret. Under de sista månaderna 1945 upplevde hon den ständiga nedgången i lägerförhållandena, vilkas orsak vi senare ska undersöka.

En annan skildring, som står i fullständig kontrast till den annars vanliga propagandan, är Charlotte Bormann: Die Gestapo Lässt Bitten. Hon var som kommunist politisk fånge och likaledes internerad i Ravensbrück. Utan tvivel är dess viktigaste avslöjande författarinnans påstående, att ryktena om gasningar var välplanerade och illvilliga påhitt, som kommunisterna lät cirkulera bland fångarna. Denna grupp accepterade inte Margaret Buber, eftersom hon varit fånge i Sovjetryssland. Ytterligare en avskräckande bild av efterkrigsprocesserna är det faktum, att Charlotte Bormann inte tilläts vittna för lägerpersonalen vid Rastadt-processen i den franska ockupationszonen, det vanliga ödet för dem som förnekar förintelselegenden.---"