LSD, en resa bortom tid, rum och min trögflytande kropp.

Drog: LSD
Dos: 120-130µg
Kön: Man
Ålder: 20

För er som anser att jag svär mycket i texten och byter ut svenska mot engelska ord för att jag har fattigt ordförråd vill jag bara säga att jag minsann sållar mitt eget vokabulär.

Jag vaknade inte denna lördagsmorgon, hur skulle jag kunnat? Jag hade väntat på den här dagen i tre år. Klockan hade hunnit bli fyra på morgonen, endast sju timmar kvar tills min vän Rasdelic som jag träffade på Emmaboda kommer ned från Götet. Eller tjugoen South Park avsnitt som gör det lite lättare att få en greppbar tidsuppfattning för folk med ADD som mig själv. Hoppas verkligen att begrepp som timmar, minuter och sekunder säger er någonting då jag mest ser siffror och får snart ont i huvudet.

Tillslut blev klockan ett och bussen hade anlänt till Lunds Centralstation. Jag har nog aldrig varit så exalterad över att se en muslim i hela mitt liv. Ja, där stod han, shamanen som skulle ta mig på en resa bortom tid, rum och tillslut min egen fragila trögflytande kropp.

Vi börjar dra oss hem till mig för att dumpa Rasdelics grejer och låta honom smälta in alla intryck från mina föräldrars droginspirerade inredning som de samlat på sig under sina resor till världens alla hörn. Detta var en särskilt bra helg att genomföra ett projekt som detta då mina föräldrar befann sig i New York vilket minskade chanserna att de skulle få för sig att ringa och knulla mig bara för att i sin tur bli knullade av telefonräkningen i slutet av månaden.

Med våra hjärtan bultandes på högvarv drar vi oss in till stan med våra brädor i högsta hugg, första stoppet bli rampen bakom hemgården. Denna hade under tio veckors tid stått utanför stadsbiblioteket men som nu hade demonterats och satts ihop på denna plats. Nu vet jag inte hur väl orienterade ni är i varken fysik eller skateboard så jag tänkte förklara hur Lunds skateboard och konstförening våldtagit denna rampen. På kanten av rampen finns den så kallade copingen (metallröret) denna hade vaxats på ena sidan för bättre glid på undersidan samlas fukt och får röret att rosta efter ett tag, detta spelar ingen större roll då du aldrig får kontakt med denna yta. Tyvärr kom någon på iden att vända på copingen när de byggde upp den igen vilket gjorde den näst intill omöjlig att skata på.
Så efter världens kortaste skatesektion bestämmer vi oss för att droppa frimärkena. Jag kollade på lapparna som inte var större än en halv kvadratcentimeter och dekorerade med Shiva. Den indiska guden som dansar sönder världen. Hur sketchy är inte det?
Med en härlig magkänsla placerar jag Shiva på tungan och skrattar för mig själv åt hemgårdens nolltolerans mot droger.
När handlingen var gjord bestämmer vi oss för att dra till Gastelyckan för att skata på riktigt.
Tjugo minuter senare anländer vi till vad jag anser vara utopia. En betonggrund från ett nedbrunnet hus som sedan blivit helt uppbyggt av amatörskatare, ett tecken på kultur och platsen där jag lärt mig femtio procent av alla tricks. Tyvärr har företaget som äger marken fått bygglov och skall bygga ett tvåvåningskontor på skateparken. Det lär ju leva skatespöken i det byggnadskomplexet. Det första Rasdelic anmärker när han kommer fram är ”Jävla ghettopark!”.
Varpå jag svarar att den har sin charm. ”Mycket möjligt, men quaterpipsen är alldeles för låga, vertikala och på det hela taget verkar det som om allting är byggt under inflytande av starka drycker.” Där var jag tvungen att erkänna att han fick mig.
Som tur är så har vi börjat känna elektriska impulser av eufori strömma genom våra kroppar och skatesuget är inte så starkt. Vi går in på baksidan vilket är andra anledningen att vi kom hit. Där inne bland träden fanns så mycket LSD inspirerade prytlar att det var svårt att greppa hur konstnärerna hade tänk när de uppförde sina monument, tavlor och annat bråte.

En stig ledde oss förbi en kista som hade omvandlats till en soffa och fram till ett tio meter högt torn uppfört av endast lastpallar och diverse brädor som varken interagerade med plankorna runt om eller fyllde annat syfte över huvud taget.
Allt spralligare klättrar vi upp i tornet och tar en ciggiluring. Ohh du söta nikotin få cigaretter har smakat så gott. Mjukare i halsen än cigg på fyllan, härligare bloss än benzokrokar och mer avkopplande än rökning efter en spliff. Det enda som slår detta måste vara när man snortat ritalin.
Men jävlar i det de är en klass för sig.

När vi sitter högs uppe i tornet och chillar kan jag inte hålla mig längre. Enda sedan Emmaboda har jag undrat vad i helvete som har hänt med Rasdelic ansikte, ty han bär ett ärr från ögonbrynet över ögat som gjorde blicken stel och ned till kinden. Rakt ut frågar jag honom vad som hänt.
Han tar det lugnt, det märks att han har berättat historien flera gånger.
En isig dag skulle han ta upp en stenbumling och kasta igenom isen. Oturligt nog så tappade han balansen när han lyfte stenen över huvudet och ramlade på rygg. Naturligtvis tappade han stenen och den träffade honom pang mitt över ögat.

Efter två timmars stojjande bestämde vi oss för att dra oss hemåt. Men först ville jag dricka vatten så jag gick ut till parken igen för att be någon om dricka. Det gick bra tills jag skulle skruva av korken. Vilket håll skruvar man den här korkjäveln åt? Efter tio sekunders intensivt tänkande och tappert kämpande får jag upp den. Kvarstår bara drickandet, vilket visar sig vara knepigt det med. Jag ville ju inte dregla ned hans flaska så jag håller den fem centimeter över mitt huvud och börjar hälla. Jag tror tio procent kom i min mun, resten splashades över mitt ansikte eller på tröjan.
Med likgiltig blick skruvar jag tillbaka korken så gott det går, räcker över flaskan och tackar så mycket. Han svarar att det är lugnt men kollar samtidigt på mig som om jag är dum i huvudet, och jag klandrar honom knappast.

Fem minuter senare skatar vi ikapp bussen, chauffören är konstigt nog snäll och väntar på oss.
Inte nog med det han låter oss smsa biljetten när vi är på bussen och det är inte varje dag det händer.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar busslinje nummer fem. Den går från Nova Lund, utanför mitt hus, till centrum, min bästa vän, Gastelyckan och slutligen komvux. Helt underbart.

Exalterade kommer vi hem till mig, klipper itu den sista lappen och kickar en halv till, ringer Evelyne och frågar om hon kan vara sitter då jag är rädd för att jag skall få för mig att kasta ut datorn genom ett fönster. Det visar sig att jäveln har en hundrasläng på sig också så jag blir överlycklig då jag vet att detta skall boosta ruset.
Med små illusioner krypande in på sinnena börjar jag rulla upp en, konstigt nog finner jag detta lättare än att skruva av korken.
Kanske kunde bero på att då hade jag kritiskt bevakande ögon på mig men jag är å andra sidan knappast personen som bryr mig om vad andra tycker och det är väl därför man blir pundare.
När cannabisen är sänkt sätter vi på South Parks senaste avsnitt Last Of The Meheecans och nu börjar det hända saker i mitt huvud. Skrattattackerna kom snubblades på varandra. Men så öppnades dörren och ingen av oss tre vågade röra en fena. Efter ett tag klarar jag av att pressa fram ”M.mmarcel?” ”Ja.” Phew, det var bara min bror. Men då gör Rasdelic bort sig och säger att han trodde vi skulle bli bustade för LSD. Jag kollar på honom säger med mitt kroppsspråk ”vadfan.”
Nog för att han inte bryr sig men han tyckte säkerligen det var så fruktansvärt onödigt.
Allt det här fick mig att börja gråta, det var bara för mycket, min hjärna gick på högvarv och hjärtat slog volter, det var tårar av sann glädje.

Efter avsnittet går vi in i uterummet och tar en cigg, men paranoian börjar slå in. Så jag frågar Rasdelic och Evelyne, två personer som träffades för en timme sen om det händer någonting som jag hålls utanför. Naturligtvis viftar de bort detta som ingenting och frågar mig vi kanske skall gå in i ett bättre rum. Du älskade Evelyne, vet precis hur du skall göra när någon snear, men hon slutar inte där, utan frågar om du inte vill träffa Negrita? Vilket är min svarta labrador. Det skiner upp i min skalle, jag hoppar ur stolen och vandrar ned för trappan medan jag smakar på hennes namn Negrita. En hop skuldkänslor kommer över mig för att jag aldrig pallar gå ut med vad som faktiskt är min hund. Vrider i handtaget och öppnar dörren på glänt, där stod hon, viftandes på svansen och lika glad som alltid. I den stunden kom jag på att jag älskar verkligen min hund och jag har aldrig blivit så glad för att se henne som i denna stund. Hennes runda ansikte, mjuka öron och sorgsna labradorblick.
Vi går in och gosar med hunden, sittandes på golvet blir jag slickad i ansiktet, hennes tunga är så bred och jag kan verkligen känna varenda slempartikel mot min kind. För slapp för att ställa mig upp och hämta dricka ber jag Evelyne hämta ett glas mjölk till mig vilket jag inte skulle ångra. Mjölken smekte så mjukt mina slemhinnor på vägen ner genom halsen till magsäcken.

Vid detta tillfälle har jag börjat straifa bort från verkligheten och driftar in och ut ur min kropp, delvis deltagande i pågående konversationer, delvis uppe bland molnen funderandes på mönsterna jag såg framför mig var matematiskt korrekta fraktaler. Skulle visa sig att det inte bara var färger och mönster som skulle uppenbara sig för mig. Ljud vred sig och var allmänt mer dynamiska, runda och tredimensionella. Nästan som musiken vågade inkräkta på andra sinnen och inte bara hörseln kunde jag känna ljudet över min tunna hud. Tränger hål så någonting rinner ut. Elektriska impulser går genom kroppen och får mig att skaka som i ett epileptiskt anfall. När jag kommer till mitt medvetande igen märker jag att Rasdelic lutar sig över mig och drar mobilen från min höft ned mot tårna, med låten Rhinestone Eyes (Gorillaz). Till min förvåning svarar min kropp genom att följa med mobilen i form av en våg. Flyger ut till stortån för att lika snabbt studsa tillbaka till höften, fortsätta mot bröstet och höja min brynja från golvet.
Till min förvåning märker jag att när jag blundar känner jag fortfarande var mobilen är och följer den lika korrekt, har aldrig varit så skönt att ha så lite kontroll över sitt egna instrument.

När vi fått nog av detta fenomen går vi in i stora rummet, för där är den skönaste soffan. Men inte bara det, inget rum i huset har så höga spirituella poäng som här inne, och det kändes.
Nu kände jag mig som jag konstant täcktes av ett duntäcke som, precis när man drar det över huvudet när man har svårt att sova skydda mot det mesta, en varm aura som smekte min hud. Inom kort finner jag mig själv sittandes på golvet, i mediterade ställning, mina ögon börjar flimra och jag ser ett klot framför mig, genast omfamnar klotet mig och jag är nu en del av denna geometriska figur. Den börjar snurra och jag känner mig som ett gyroskop, runtrummlandes, vaggades fram och tillbaka i synkopi med den indiska musiken och jag antar bara var i mitt huvud. Klotet ändrade hela tiden färg och form. Stack ut i kosmos för att komma tillbaka till platser jag hade varit förr och tillfällen som var viktiga för mitt liv. Här når jag peaken, detta är mitt livs lyckligaste ögonblick, jag har allt jag önskar och befinner mig i Nirvana. Jag har total kontroll över mitt liv och jag har svaret på alla livets gåtor, dock så kan jag inte översätta tankarna till svenska då språket är för fattigt och kan inte beskriva denna sinnestillstånd, som jag skulle vilja kalla, mitt första andetag. Jag försöker dela med mig av sanningen till Evelyne och Rasdelic men allt jag fick ut var något svammel om att livet är en tävling och folk som lever för att samla bekräftelse.

När jag fått smaka divine intervention ett tag. Tar klotet mig till ett annat tillfälle i mitt liv, det är jag när jag var tio år och just hade fått mig första atlas. Problemet var bara att denna gången fastnade jag i ett vortex, samma tjugo sekunder spelades om och om igen framför mina ögon. Tillslut kastar jag atlasen in i väggen vilket bryter cirkeln men tar mig in i en annan dimension, detta var en lite klurigare uppgift, den gick ut på att inte gå in i fällan. Evelyne frågade mig om jag ville gå på toa, på vippen att säga ja, men jag kom på att om jag går på toa kommer de båda springa iväg, så jag håller mig.

Nu projiceras mitt sinne till en annan tidpunkt, men inte i mitt liv, nej detta var ett tillfälle som endast existerat när jag varit fast i limbo. Ett skevt scenario mellan två liv, efter döden innan reinkarnationen. Jag sitter vid ett slagbord men ändå inte, jag är vacker, jag bär den skepnaden jag helst vill bära. På andra sidan bordet sitter två gestalter som jag först har svårt att tyda. Det är mina föräldrar. De ser tyngda ut, efter ett tag bryter min moder tystnaden.
”Spoof, på bordet ligger ett sjukt frö, det är ditt om du vill men dina bröder tog de två bästa. Du skall veta att i detta liv kommer du slavist vara bunden till att leva i dina bröders skugga, en olycklig varelse som på sin höjd får knapra i sig kärnorna i botten av popcornskålen. Valet ligger i dina händer”
Darrande sträcker jag ut mina fingrar mot fröet och vidrör dess mögelskadade yta och lika plötsligt som jag kom försvinner jag igen.

Nu börjar yttre krafter knuffa på mig och tvingar min kropp att beskriva kugghjulsbanor mellan Evelyne och Rasdelic, kändes ungefär som om jag hade varit en avatar för en annan som spelade min karaktär och var tvungen att patcha upp spelet för att det var för buggat. Någonting ytligt som ändrades på mig eller i världen, den såg i alla fall inte likadan ut efteråt. Men tvångsrörelserna slutade inte här. Som en uppenbarelse kom sanningen till mig. Jag är alla personer i universum. Detta var bara min nuvarande kropp men innan den hade jag spelat alla historiens män och kvinnor, från Gandhi till Hitler osv. Med ens kommer jag ihåg vilket oändligt långt projekt detta har varit, jag är Gud och nu skall jag testa min skapelse, sätta mitt verk i moment. Att det är såhär världens undergång skulle se ut. Om några sekunder skulle jag lämna denna olyckliga människas kropp som bröt cirkeln, kom på min verkliga uppgift och identitet. Snabbt spolade jag igenom mitt liv, jag ångrade ingenting men jag slutade inte på plus. Med glimten i ögat vände jag mig till mina kompanjoner och sade.
Borde jag vara tacksam? Jag andas, jag tänker, jag existerar, men lever det gör jag knappast. Vad är poängen när allt som gjorde en lycklig bara sårar en. Mestadels av tiden har jag spenderat på att fundera hur jag skall ta mig ur livet, men vad jag inte kan förstå är varför vi insisterar med att fortsätta leva och fylla livet med ”mening” när vi för länge sen kommit på att Gud aldrig vakade över oss.

Med dessa ord lägger jag mig på golvet. Blickar mot min hand vars hud börjar flagna av, flagorna blir till saltkorn som faller till marken, snart följer hela min kropp exemplet. Det gör ont men någonstans är det så jävla fascinerande och jag har aldrig varit så spänd på vad som kommer hända härnäst.

Efter en minut ligger endast en hög med salt på golvet. Då inser jag att jag håller ett tomt saltkar uppochner i handen, mitt rum är helt förstört och tydligen har jag spenderat de två senaste timmarna åt att volta i sängen, kastat runt min atlas, annan litteratur, varit helt okontaktbar och som final hade Evelyne fått ett tomt saltkar i skallen.

P.S. Illustrationerna i texten kanske verkar hemska och skrämmer dig från att prova LSD.
Dock är detta hela paketet, syra är livets drog, du kommer att kasta nytt ljus på ditt liv, vidga ditt perspektiv och kunna betrakta livet från en annars disktant vinkel. Detta kommer med ett pris, priset är några obehagliga tankar och risken att sätta din psykiska hälsa på spel om du inte är mentalt förberedd. Men även det en viktig del av erfarenheten och helhetsupplevelsen hade varit kraftigt reducerad om du hade kunnat välja bort komponenter.
Tro mig, har du inte provat kan det mycket väl vara det bästa du någonsin gjort eller kommer att göra ty LSD skulle kunna vara en vändpunkt i ditt liv i samma kaliber som ditt bröllop, ditt drömjobb och kanske dina barn för LSD bättrar dig som människa. LSD hjälpte mig ta mig ur min depression.

skön tripprapport. man upplever så jävla mycket symbolik på LSD så man vet inte hur man ska tolka allt ibland. och det som man upplever inne i själva trippen är så jävla världskrossande absurt men man kan aldrig förklara det för någon, som inte testat LSD.
vad tror du saltkaret innebar förresten?

Wow....riktigt grym rapport mannen! Nu blev man riktigt sugen på att trippa igen, i nån bättre miljö med större möjligheter, cant wait for the summer!

Saltkaret var ju det som gjorde att jag fick för mig att min hud flagnade till salt då jag hällde ut det på golvet.Tydligen hade jag stirrat helt inne i saltet då det föll till marken.
Men skulle jag ge mig på en gissning så var saltet mitt redskap för reinkarnation då det fick mig att känna min hud flagna av och ge mig en nära döden upplevelse för att i nästa sekund landa.
Ja jävlar är nog en hel vetenskap att tolka symbolik i LSD

Tackar
Vill du prova något fett så kör musikkulan. Helt CP

Otroligt nice rapport! Fett najs att få läsa hela nu ;D ;D ;D

jag gilla din rapport. 4/5
peace

fan, sjukt bra läsning Kändes som om man var hög själv eller nåt.
tyvärr är jag så feg så håller mig till vanligt röka...

Har sådan jävla lust att prova! Grym rapport!