Hjälp mig tro på Sverige igen

Jag utbildar mig just nu till polis. Så hur ska jag lyckas ha arbetsmoralen uppe?

Jag är inte särskilt mycket ute efter någon egen vinning, utan det är i sann patriotanda som jag fokuserar allt på att bli en så bra polis som möjligt.

Jag donerar pengar till nya samhällsbyggarprojekt. Jag är med i frivilligaorganisationer. Jag gör sånt som bygger Sverige.

Men det känns som att man blir spottad i ansiktet.

• Jag känner ~100 människor. Resterande miljonerna, känner jag inte!
• Medan jag jobbar Arslet av mig för landets bästa, så gör många (inte alla) raka motsatsen.
• En stor procent av Sveriges invånare verkar fullständigt egocentriska. Jag fokuserar på allas välbefinnande (inkl min egen), de fokuserar bara på sin egen.
• De mest demoraliserande individerna, är de som försöker roffa åt sig vartenda lilla nickel. De skiter fullständigt i om de häller ut tonvis med kvicksilver in östersjön varje dag; de skiter i samhället, de tänker bara på sig själva

Så här ser jag det. Man kan dela upp Sveriges invånare i bl a (ej avgränsat till) dessa kategorier:
- De som lever i sann socialistanda. Nästan alla är mer eller mindre tvungna . Många är genuina.
- De som begår brott. De som motarbetar samhället. De som förstör samhället. De som helt känslolöst pumpar in kvicksilver i barnmat bara de kunde komma undan med det och det skulle innebära vinster.
- Landsförrädare: spioner.
- De soldater som skulle desertera i krig, och de som skulle delta för att rädda landet.


Tänk så här. Om det blev krig. Du sätter livet på spel, medan Kalle drar utomlands, men återvänder när kriget är över.

Jag studerar för att bli ett kapital i landet Sverige, medan Urban studerar för att kunna starta en ny "veckorevy-tidning" för att kunna köpa sin fina Porse och hänga på Spy Bar.

Fanimej heller att jag känner gemenskap med det hela svenska folket. Jag känner bara gemenskap med de som har god etik och god moral och som inte roffar åt sig mina barns dagispengar.

Se bara hur den äckliga äldervården ser ut idag! Var försvinner kommunens pengar? Knark och horor åt VDn som driver "äldervård trygg AB"? FÖR I HELVETTE!

Polischefer som våldtar 14-åringar?

Alla för alla är ett gott motto för stora organisationer (t ex ett land) som är så stort där inte alla känner varandra. Men rötäggen, de är för många helt enkelt för att jag ska kunna tro.

Lösningen får helt enkelt bli att jag blir opersonlig med samhället. Att jag bara följer mina plikter, suktar på min lön, och följer mina medmänskliga instinkter när jag stöter på svin som behandlar andra människor illa.

Bör man ens släppa in soldater som drar vid krig, men vill tillbaka när kriget är över? Nästan så att jag skulle vilja kalla dem landsförrädare. Samtidigt så är det intelligenta människor som drar vid krig, för att våra sviniga politiker inte kan sköta sig.

Så hur ska jag lyckas ha arbetsmoralen uppe? Tips?

Jag får en känsla av att du inte mår speciellt bra, tycker du ska söka hjälp. Om det nu är så att du håller på att bli polis blir jag lite rädd av att läsa ditt inlägg...

Kan du utveckla och precisera? Snälla

Det finns en sak som bra poliser har gemensamt: De behandlar civila som medmänniskor.

Dåliga poliser ser civila som undersåtar som ska lyda makten. Bemöt civila med respekt ifall de också bemöter dig med respekt. Att någon bryter mot lagen betyder inte att de agerat respektlöst. Att någon inte svarar ärligt på dina frågor som polis betyder inte att de agerat respektlöst.

De flesta lagbrytare är hederliga människor som inte gjort något fel, som polis är det ditt ansvar att vara korrekt i dina möten med dem, det är de som betalar din lön. Ifall befolkningen vänder sig emot polisen vet alla vilken sida som förlorar, så det bästa är att samarbeta.

Ditt problem är att du ser de som begår brott som ovärdiga invånare, ändra din människosyn.

Visst...

Det är en känsla jag får av att läsa din text. Du gör enskilda företeelser till stora samhällsproblem utan någon uppenbar helhetssyn. Sen är lejonparten av din text hopkok av en massa osammanhängande företeelser du stör dig på. Du motsäger dig själv dessutom i din text, du inleder med att du bara känner 100 personer sen konstaterar du i slutet av din text att rötäggen är för många utifrån några enstaka händelser som har uppmärksammats i media.

Vidare verkar du att döma av din text ha en så mörk syn på samhället att jag tvivlar på att du mår bra, men vad vet jag. Detta är bara några slutsatser jag har dragit utifrån din text. Om du nu känner att du mår dåligt skulle jag ändå rekommendera dig att söka någon form av professionell hjälp.

Tanken på att det skulle kunna finnas framtida poliser därute som delar den samhällssyn du ger uttryck för i din text skrämmer mig emellertid.

Det är väl lite av en sanning med modifikation att bryta mot lagen är fel och bryter man mot lagen är man per automatik inte hederlig.

TS låter som en framtida spree killer...

Om du ska bli polis med den attityden ligger du inte bra till min vän. Det kommer att bli mycket värre. Du står i första linjen för att stoppa samhällets avskum och ingen kommer att tacka dig. Inte allmänheten och inte dina chefer. Med din inställning kommer du att få ett sammanbrott efter några år.

När jag inte mår bra (behöver inte röra sig om en depression, utan bara ett dåligt mående i allmänhet) så får jag liknande tankar som du. Det känns som om JAG gör så mycket för världen, att det sätt jag lever på är "det rätta". Pengahungriga svin som du beskriver ser jag på med avsmak, det känns som om jag är totalt ensam i en värld full av vidriga människor som inte gör rätt för sig (inte tar hand om sina medmänniskor t.ex. utan bara bryr sig om ytliga saker som pengar).

Jag tycker att du ska prata med någon om dessa tankar. Det är inte okej för dig att fortsätta utbilda dig till polis och arbeta med det, när du inte kan förstå dig på de som bryter mot lagen.

Du verkar vara inne i din egna värld ärligt talat, så som jag varit ibland - men när man väl är där är det väldigt svårt att se att det är onormalt. Känslan och tanken på moral är så stark, du tycker säkert att det du skriver låter väldigt rimligt.

För dig är en brottsling en omoralisk människa som du föraktar. Punkt.
Även om det inte är okej att bryta mot lagen, så betyder ovanstående att du inte kan förstå dig på en yngling som trampat i klaveret lite grann och begår ett brott. Alla brottslingar är ju brottslingar, men det finns ofta en anledning till att personen har begått ett brott - det måste man kunna se. Inte bara gällande brottslingar utan alla människor. Det är inte så svart-vitt som du tror i din lilla värld. Det är faktiskt inte det.

Jag känner igen mig lite i det som du skriver. Jag håller på att utbilda mig inom Ekologi och undrar ibland varför jag ska anstränga mig när det är så få människor som inte gör det, men med inställningen att man ska göra allt för att vara "den omutbara" så håller jag arbetsmoralen uppe i alla fall.

- Viktigt

Jag tänkte nu bara anmärka på det där om att roffa åt sig dina dagispengar. Hade det varit dina barns dagispengar så hade du och din familj kunnat förfoga över dem som vilken annan del av er inkomst som helst. Ni hade kunnat skaffat en dagmamma för de pengar som i dag går till ett dagis. Nu är det kommunpolitikernas pengar, inte era, och de beslutar över vilka krav som ställs på det aktuella dagiset, förlåt förskola. Poängen med att ha andra utförare än offentliga inom den offentligt finansierade branschen är att de kan handskas mer effektivt med pengar än redan nämnda kommunpolitiker. I fråga om kapitalförstöring finns det få som klår kommuner. Den ursprungliga tanken som kanslihussossar och borgergliga kom överrens om var att det vore fint om de anställda eller föräldrarna själva drev förskolor. Det är ganska lätt att se poängen där, och så ser det ut på många håll. Problemet som är uppstått är att kommunpolitikerna är nyckfulla, socialister hotar utifrån ideologiska skäl att avskaffa all privat verksamhet inom den offentliga sektorn, driftskontrakten är korta, med mera. Samtidigt har vi ett skattesystem som gravt missgynnar smått privat ägande, samtidigt som vi har en ytterst generös skattelagstiftning för stora koncerner. De stora koncernerna är i princip de enda som kan gå in och göra stora investeringar, som kan överleva socialistiska nycker och liknande. De gör det inte av välgörenhet, utan de går in med syfte att göra vinst, precis som alla andra företag i alla andra branscher, på exakt samma sätt som byggföretaget som byggt dagiset går in för att göra en vinst. För de små utövarna som många vill se är systemet ganska ofördelaktigt. Därutöver går det att återkomma till kommnal inkompetens. Det är kommunpolitiker som bestämmer, som gör upphandlingar och liknande, när de inte ställer några som helst kvalitetskrav utan bara går efter vem som kan pressa kostnader på bäst sätt blir resultatet därefter. Det senaste fallet med Carema rör för övrigt ett boende som misskött sig i många år inom kommunal regi, därefter dumpade politikerna problemboendet på Carema, utan några krav på förändringar, varvid Carema inte såg någon större anlendning att ändra något. Läs för all del även en sjuksköterskas redogörelse på DN debatt för några dagar sedan:

I förra veckans rapportering beskrivs hur en gammal människa – drabbad av demenssjukdom – efter tre år på särskilt boende dör, avmagrad. Inget av detta är något helt ovanligt eller sensationellt. Att en mycket gammal människa äter mindre och mindre och till slut bara tar emot vätska är en naturlig process …ett skeende som inte är påkallat av olycka eller akut sjukdom, utan endast av hög ålder. När den gamla människan slutligen slutar dricka tar livet slut. Under tiden har personen gått ned i vikt och är högst troligt undernärd. Vad har vi då för alternativ när det normala döendet tar sin början och den demenssjuka (även icke dementa) tackar nej till mat, slår bort hjälpen, äter alldeles för små portioner?

Det är nu etiken tar vid. Vi kan inte tvinga dessa personer att äta, vi kan endast se till att det blir ”good enough”. Vi kan respektera dem. Vi kan se dem, ge dem värdig omvårdnad och lindring. Vi kan tala med deras anhöriga om vad som är att vänta, vi kan förbereda och genomföra åtgärder som den gamla accepterar och som gör att livets slut blir gott och ljust.

Det kallas omvårdnad och är sjuksköterskans profession. I samarbete med vård och omsorgspersonal, den äldre och anhöriga gör vi upp en plan. Vad vi inte kan göra är att tvångsmata. Inte sticka nålar och näringsdropp i en person vars livsbana håller på att ta ett naturligt slut. Vi kan erbjuda och ibland truga lite men vi kan inte tvinga oss på.

http://www.dn.se/debatt/medierna-ar-...a-om-aldrevard

Är nog inte lätt för vad man ger idag typ max 1200:-/mån...

Det skulle väl då bli en fråga om prioritering, och dagmammor hade nog tidigare fler än ett barn samtidigt.