Citat:
Ursprungligen postat av
egon2b
Mitt resultat 9/12 respektive 12/12. Det måste bara bli rätt när provet är rensat från konstigheter. Det halländska provet var illa draget mot Åsen till.
Det blir väl mer avvikande från rikssvenska då, och därför mer spektakulärt för stockholmare... Halländskans enhetlighet är ju ytterst måttlig, också borträknat att man på den inom landskapets gränser liggande Onsalahalvön talar något som måste klassificeras som endera sydbohuslänska eller kustvästgötska, men absolut inte som halländska.
Citat:
Med halländskan är det lite problem i transkriptionen. När det »millar pau« ‘slår om till mildväger’ så uttalas »milla« distinkt skilt från namnet Milla. Det finns så mycket kvar av d-ljudet i »milla pau« att transkriptionen är vansklig. Med influens från engelskan skulle jag skriva »milda pau«.
Om det finns ett historiskt
d som på något sätt fortfarande påverkar uttalet, är det rimliga ju att behålla det i skrift. Det finns ju tyvärr en tendens till exotisering av dialekter, där det ibland ses ha ett egenvärde att de stavas så avvikande från riksspråket som möjligt. Det är bara trams, sett ur dialektens egen synvinkel. Dialekter ska stavas så att de återger målet så väl som möjligt
för dialekttalarna. Stavningen ska
inte utgöra någon sorts uttalshandbok för huvudstadsbor. Stavningen av gotländskans långa
u som
äu och markeringen av det uttalade g:et i gotländskt
ng-ljud med den fula trigrafen
ngg är två av mina favoritantipatier därvidlag.
Citat:
Ordet »praten« / »praden« ‘pratsam’ uttalar jag med -t- i höjd med Falkenberg. Och »strypaknuta« ‘adamsäpple’. Ska Expressen skriva halländska så får man ta en lite längre tur från barerna i Båstad. Ordet »äxa« är förstås en variant av »egga« och kunde skrivas »eksa«. En »pladuska« är en fläck, en »plata« med långt a {plà:ta} är en platta i mellersta Halland.
Pladuskan förekom åtminstone när jag var barn så långt bort från Halland som i Jönköping
