Språk med udda grammatik

Som jag påpekade i mitt exempel skrivs "inte" som ne...pas i franska. Det finns andra negationsformer också, men de tänker jag inte gå in på här.

Jag talar = Je parle
Jag talar inte = Je ne parle pas

I stället för att aterge vad som star sa erbjuder jag en länk http://en.wikipedia.org/wiki/Afrikaa...ouble_negative

...och precis som jag skrev tidigare sa är jag osäker pa om det verkligen är jämförbart. Enligt http://en.wikipedia.org/wiki/Double_negative sa är franskans ne pas en "simple negation", medan afrikaans kräver "double negation", alltsa nie nie.

Detta innebär helt enkelt att negation markeras genom att något tas bort, inte att en negation läggs till som det vanligtvis är. Eftersom jag inte kan språket vet jag inte hur det fungerar i det här fallet.

Detta innebär att plural markeras med avsaknad av ändelse medan singular har ändelse. Vanligtvis är det ju plural som markeras med tillägg av ändelse; nollplural anger ju avsaknad av ändelse (ett träd, flera träd-Ø).

Det här är lite intressant också, att nominativ markeras med tillägg av ändelse, medan ackusativ har nolländelse, eftersom det gäller fornnordiskan: fotr (nominativ), fot (ackusativ).

Jasså du menar så.

Ja, när vi ändå är inne på det här med dubbelnegationer så kan det ju nämnas att det i engelska är vanligt med dubbelnegationer som I don't know nothing.

Ja, fast det är ju för att vara påtrådes inte särskilt typologiskt udda.

Att böja ett varaktigt substantiv istället för verbet är ologiskt eftersom dessa substantiv inte påverkas under tidens gång.

Men ett instabilt substantiv går bra att tempusböja även på svenska: regn, regna, regnade regnat eller smäll, smälla, smällde, smällt. Detsamma gäller transportmedel: cykel, cykla, cyklade, cyklat och föremål som används för att utföra ett visst arbete: borr, borra, borrade, borrat.

Nu kanske vän av ordning säger att "regn" och "regna" är olika ordklasser. Jag tycker dock att en sådan uppdelning är artificiell och går emot hur folk i allmänhet använder språket. Det finns ju uppenbarligen ett standardiserat sätt att tempusböja användningen av ett visst substantiv.

Lägg dock märke till att många substantiv är oanvändbara: hund, hunda, hundade, hundat. Nyare substantiv tempusböjs än så länge bara av barn som inte förstått comme-il-faut: dator, data, datade, datat.

Breton är rätt speciellt med singulativ av kollektiver, och så plural på singulativen.

stered = stjärnor
steredenn = stjärna (singulativ)
steredennoù = stjärnor (!?), "somliga stjärnor", etc.

Å andra sidan så kan man argumentera att det inte är verbet som utför handlingen, verbet är bara till för att beskriva vad för handling som sker, medan det är subjektet som utför denna handling vid en viss tidpunkt. Det är av den anledningen jag själv tycker det är mer logiskt att ge substantiven en speciellt tidskoordinat, snarare än verbet.

Världen verkar dock, nu och även historiskt vara emot mig, då det inte(?) finns något språk där man tänker som jag (inget som någon flashbackare verkar känna till iaf).


Det där med singulativ låter också intressant. När man pratar så är det ju fkatiskt ofta(st) så att man pratar om substantiv generellt, och då är det ju mer logiskt att specifiera endast när man menar just singular.



Hmm, intressant. Det blir som att man tänker additativt, snarare än multiplikativt. Alltså (-1) + (-1) = (-2) istället för (-1)*(-1) = 1. Så med andra ord borde tex "mycket lite" ta ut varandra... :S

Vad innehåller mest intressant information, en verbrot + en substantivrot eller en substantivrot + en tempusrot?

Engelska -

I run.
I'd run. (I had run) - tempus vilket som synes inte böjs på verbet

Ok, det är kanske inte exakt vad du hade tänkt dig och det är inte allmängiltigt i engelskan, men för enskilda situationer så går det an. Man skulle kanske kunna tänka sig - hypotetiskt - att detta utvecklade sig till ett kasus: I (presenskasus) och Id (preteritumkasus).

Samtidigt och detta är ganska viktigt, så måste ett språk som bara markerar tempus (eller andra verbegenskaper) på det substantiva subjektet eller objektet innebära att subjekt eller objekt är obligatoriskt i varje verbfras.

I ditt tänkta språk går det alltså inte att ha en mening som i spanska: Llueve. Utan det måste som i svenska till ett "subjekt" även om det är semantiskt helt tomt: Det regnar.

Vid klassificering så brukar man också låta klassen/typen representeras med en form som sammanfaller med vår klassiska singularis. I datalogisk klassificering så skriver man kanske typen med versal, vilket är emot gängse konvention där unika instanser får versal.

Svårigheterna kommer när det finns hyponymer. Gängse uppslagsverk har artikeln vitsippa för en enskild art, medan »överklassen« har artikeln anemoner. Det sista är ontologiskt tvivelaktigt. Inte ens arten vitsippa är en individ, men vitsippan är intressant så tillvida att en individ ofta tar upp en eller flera kvadratmeter på marken. En (genetisk) individ kan ha unikt violettstrimmiga blommor.

Den okunniga allmogen kan till och med benämna en instans av en vitsippsblomma för en vitsippa. Man baxnar!

Det är med avseende på entydighet i referenserna till typhierarkier, hybrider, aggregat av typer, instantierade individer, associerade nätverk etc som jag förutsätter att en planerad ny grammatik skulle matcha den kunskap som vi har förfinat sen Carl von Linnés tid. Bland annat skulle vi mera entydigt kunna beskriva prylar, produkter, regler, förlopp och dokument som spelar en så viktig roll i det moderna samhället. De sexuella aspekterna från Linnés tid kan föras tillbaka, relativt sett, och ersättas av modeller av hybrider. Här kämpar vi med han/hon-problematiken ännu 2011. Industriella produkter är inte resultatet av att två individer bidragit med arvsanlag. I bilar, mobiltelefoner och datorer möts komponenter med vitt skilda ursprung.